LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Stadia Launch Stream
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Elder Scrolls V: Skyrim

Skyrim är ett bra spel, men det red in i stugorna på en våg av hype och landade mjukt på en matta av allt lägre kvalitetskrav hos användarna.


Helhetsintryck: (Finns en kortfattning för den som har bråttom)
När jag satte mig ned med Skyrim för första gången hade jag rysningar i nacken, och all hype i bakhuvudet. Jag skulle få uppleva snyggare grafik, fler och bättre röstskådisar, inga fler inlevelsebrytande NPC-diskussioner om "Mudcrabs", stridssystemet skulle vara helt omgjort och utarbetat av teamet bakom Dark Messiah:-oMM.

Det första som slog mig efter min stämningsfulla resa in i Helgen var att något var fel, uppenbarligen på min dator eftersom det hade snackats om hur snyggt spelet skulle vara.
Men efter ett tags googlande stod det fast i sten: "Spelet ser ut såhär för alla".
Stenmurar iklädda plastfolie, enorma vita pixlar överallt som skulle föreställa snö,

bristfälligt bilddjup (bump mapping).
Men jag bet ihop och tänkte "Jaja, skit samma om det ser fult ut, nu ska jag leva mig in i en fantastisk och dynamisk värld och leva ut min karaktär till fullo!" och det fungerade riktigt bra de första timmarna.
Jag spelade en föredetta skooma-misbrukande lönnmördare som flytt sitt förflutna och som sätt ett liv i Skyrim som en ny chans i livet. Jag skaffade mig en båge och började jaga kanin och hjort i närheten av byn jag hamnat i. Jag lärde mig smida och- men vänta nu, det här måste jag testa: jag får ju lika mycket XP vad jag än smider? Jahapp, utöver att jag faktiskt vill rollspela en jägare i läderkläder så finns det ingen anledning att inte göra 500 järndolkar och sälja tillbaka till smeden.
Lite modfälld så gav jag mig ut i världen för att söka egna äventyr, handlingen kan vänta!
Några spännande grottor och fint designade miljöer senare så hittade jag min väg till en intressant stad vid namn Solitude. Så fort jag steg in i staden så fick jag bevittna en avrättning, varpå jag genast började gå omkring och fråga ut folk i staden om vad som hade skett. Strax därpå knallar det fram en Argonian och kom med ett förslag, ett förslag som skulle bli början på den ordentliga avmystifieringen av spelvärlden:
Han ville att jag skulle sabotera ett fyrtorn så att vi kunde plundra ett skepp, något jag absolut inte ville då jag hade fått nog av att se folk lida för min egna vinning. Jag bestämde mig för att jag skulle avslöja hans planer för vaktkaptenen. Men det gick inte!
Jag till och med tog mig iväg och hittade ett piratnäste där det fanns ett par böcker som
omnämnde den rackarns ödlans planer, men ingenting dög, vaktkaptenen ville inte prata och det ville ingen av vakterna heller.
Jag struntade helt enkelt i det uppdraget och gick vidare i spelet. Och det började märkas då, det fanns oftast bara ett sätt att lösa varje uppdrag. Gå iväg till någon slumpmässig grotta och döda något eller hitta någons försvunna ost eller dylikt, varpå du blir tackad och kan gå vidare till nästa NPC.
99% av alla uppdrag i Skyrim har nämligen bara en lösning, eller med lite tur så får du välja mellan två alternativ. Gråskalor är det ont om, karaktärsutveckling är det ännu sämre om.
Det känns mer som ett singelplayer-MMO än ett faktiskt rollspel, man levlar upp och världen levlar upp med dig. Världen är inte dynamisk och levande, den är befolkad mestadels av fåtaliga robotar utan personlighet.
Det finns säkert 50 olika "konversationer" med vakterna om vilka kläder du har på dig eller hur höga dina färdigheter är, men det finns till exempel inte två sätt att rädda barnen från "Grelod the Kind", det finns inte något sätt att övertala "Kompanjonerna" att du faktiskt inte vill bli en varulv, och allt din fru har att säga till dig är "Vad trevligt att du hälsar på mig!" var tredje sekund som jag befinner mig i hennes närhet.
Editering: Jag ljög nog där, mitt första intryck om att något var fel med uppdragen var när jag inte kunde förklara för handelsmannens syrra i Riverwood att båda männen i hennes liv betedde sig som svartsjuka barnungar, utan var helt enkelt tvingad att välja mellan två enkelspåriga val.

Kortfattat:
Spelvärlden är stel, dina färdigheter är obalanserade och striderna kräver noll hjärnverksamhet, PC-versionen har samma sega menysystem som konsolerna och själva texturerna är lågupplösta. Dina uppdrag är enkelspåriga och bristen på personlighet hon din egna spelkaraktär är påträngande uppenbar.
Ändå är det förbannat underhållande att FuzRohDah-iväg någon över ett stup eller att klä av vakterna deras uniformer utan att de märker något. Och själva ban- och miljö-designen är helt enkelt otrolig.
Jag har kul med Skyrim, helt utan tvivel, men bristen på djup är påtaglig.

Jag blev såpass förvånad när jag plockade upp senaste GameReactor och såg deras recension av Skyrim. Någon lär ju ha betalat en viss summa för att få stoppa något djupt ned i halsen på skribenten.

Medlemsrecensioner34
Samlat betyg: 8.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10