Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Elder Scrolls V: Skyrim

För er som har ett lite för upptaget liv för att mata er igenom mer text följer här en snabbresumé av mina åsikter kring drakdräparspelet: Skyrim är pampigt, episkt och storslaget, men saknar riktigt speldjup. Och som den gode herr Tolkien en gång i tiden har visat oss kan en saga bara komma så långt utan riktigt djup.

Nu vidare till den riktiga recensionen och de reella orsakerna till varför jag inte tycker att detta spelet lyckas övertyga hela vägen.

Först tar vi lite kuriosa. Jag tillhör den antagligen rätt tunna skaran av folk som aldrig tyckte om Oblivion. Jag var arg på röstskådespeleriet, de fula karaktärsanimationerna, och de frustrerande portarna med demonknytt som helt uppenbarligen ville förstöra min dag vart jag än begav mig. På grund av detta var jag väldigt skeptisk när ett nytt Elder Scrolls utannonserades och hade till en början inte tänkt att spela det överhuvudtaget. Sedan började ursnygga trailers trilla in och idén om att döda drakar tog sitt övertag, något jag sannerligen inte ångrar.

För mig har nämligen Skyrim varit en mycket mer angenäm spelupplevelse där jag verkligen har njutit av mina speltimmar och upplevelser. Faktiskt tog det mig många timmar innan jag verkligen började lägga märke till det som jag vill kalla spelets riktiga brister, och när jag skrivit klart denna recension är det väldigt möjligt att jag kommer spela ett par timmar till innan jag går vidare med vardagens bestyr. Jag väljer att, för enkelhetens skull, kommentera de olika delarna separat, för att få en lite mer jämn text.

Först min hårdvara och spelstil.
Jag har spelat på en PC med grafiknivån satt till "High" som thief/assasin och krigare. Jag har ej kastat en spell om jag inte blivit tvingad till det.

Grafik
Här har jag inte mycket ont att säga. Trots att texturerna inte är så snygga i detalj, och det förekommer en del konstiga lagg har jag aldrig hittat något här som verkligen gett mig anledning att klaga. I jämförelse med samtida spel är det knappast ett snyggt spel, men när man springer iväg jagad av ett par vargar från Riverwood och ser hela Whiterun torna upp sig som Edoras (en till LotR-referens!) är det lite löjligt snyggt. Detta plus att de där karaktärerna som jag blev arg bara ifall jag skulle kolla på i Oblivion allihop uppenbarligen skaffat sig en välbehövlig mängd botox och nu inte skapar allergiliknande effekter. En annan detalj är att spelet flyter på och visar upp de vackra bergslandskapen sömlöst medan jag rider omkring på Shadowmere, och när det väl dyker upp laddningssekvenser hinner jag inte springa iväg och ta en kopp kaffe innan jag behöver vara tillbaks vid skärmen. Allt detta fungerar alldeles utmärkt.

Ljud
Superepiskt och självklart den perfekta kontrasten till bergen och flygödlorna som effektivt försöker förstöra vanligt folks dag, samtidigt som röstskådespeleriet håller ihop alldeles utmärk med tanke på storleken (fler än två röstskådespelare Oblivion!), och jag står fortfarande ut med att alla vakterna låter som när mina polare pratade engelska i femte klass. En liten detalj som jag dock här har kommit att finna aningen frustrerande är den episka stridsmelodin som dyker upp när man ska tampas med någon vildsint skogsnisse (obs läs forsworn) eller klubbärande mammutherde. Musiken är helt okej, men när den dyker upp så fort du satt en pil i en skeever som omedelbart dör finner jag den enerverande närvarande vid alla tillfällen. Jag hade tyckt det hade varit trevligt att här ha för det första lite variation, och sedan låta denna episka bossmusik sparas åt de lite mer bossliknande scenarion spelet innehåller, som till exempel drakdräpandet. När det körs på repeat medan jag nålar banditer i ytterligare en svartnande borg får jag snabbt lust att stänga av spelmusiken och bara lyssna på idel arga röster och några små "Must have been my imagination". Detta är det enda negativa jag kan komma på om musiken i spelet på rak arm, förutom att Endon i Markarth låter fullkomligt hysterisk när man vill sälja lite stulet gods hos honom, fast det har hittills endast varit en väldigt underhållande effekt.

Story *Le spoiler-containing*
Den övergripande storyn i spelet är bra. Den hänger ihop med stämningen i allmänhet, och drakarna är aldrig lika mycket i vägen som demonportarna lyckades vara. Idén om inbördeskriget är intressant, och jag gillar också de skitnödiga alverna som vandrar runt på allsköns platser i spelet. Själva main-questet (som jag ärligt talat inte har spelat klart än) är intressant, men hänger liksom inte helt ihop med spelets andra delar. Det är nämligen just här som spelet börjar spricka i sömmarna och visa sina fulare sidor.

För tillfället har jag en level 31 warrior och en level 41 thief/assassin som jag har spelat, och det finns en helt naturlig anledning till varför jag valt att köra dessa två helt separata karaktärer istället för att fortsätta och utforska världen med en episk dovakhin. När jag hade nått upp till level 30 med min warrior började jag nämligen märka av avsaknaden på quests som det föll sig naturligt för min spelstil att välja. Jag hade satsat på att vara en trött smårasistisk krigsveteran som helst av allt ville hugga sönder fjantiga alver med sin stora daedric-yxa och vara en nationalhjälte. När jag sedan då hade blivit en master smith och hjälpt Uffe Stormkappa att spöa imperiet som companionsepisk varulv hade jag på något sätt fått slut på uppdrag som jag tyckte passade mig. Nåja tänkte jag, det är väl inget större problem. För lite variation startade jag en ny khajiit thief istället och plockade upp en båge och dolk innan jag tog mig till Riften och började fiffla med bokföringen i stor skala. Där körde jag på med ett antal avstickare som en egoistisk nihilistisk tjuv tills jag hade blivit Guild Master och lyft upp guildet till superstatus, men när jag väl nått mitt mål möttes jag återigen av ett tomrum, när jag för det första blev ombedd att springa samma skitquest som jag gjorde som lilltjuv, och Dirge fortfarande påminner mig om att han ska krossa mitt huvud ifall jag hittar på något bus. Här hängde liksom inget ihop. Jag äger hela gänget och ingen bryr sig egentligen. För att inte behöva göra meningslösa repeatables så stack jag istället till Dark Brotherhood och började ivrigt döda ont anande medborgare i mängder. Till skillnad från i Thieves Guild tycktes questen här i alla fall bli gradvis svårare, men main-quest-line var alldeles för kort, och när jag väl var klar stod jag i samma sits där det inte heller fanns någon anledning att vara master assassin och Dark Brotherhood-ledare längre.

En tidigare recensent uttryckte problemet rätt bra när han skrev att Skyrim påminner lite om ett MMO som man spelar offline, för jag kan verkligen inte tycka att spelvärlden lyckas anpassa sig efter vilken spelstil jag vill välja. Vanligtvis finns ett förutbestämt sätt att lösa en viss uppgift, oavsett om den passar dig eller inte. Varför får jag inte nya tjuvkontakter och quests i städer där Thieves Guild har lyckats etablera sig? Och varför får jag känslan av att Bethesda har viljat vara lite för strömlinjeformade när jag helt plötsligt stöter på flera quest som jag vet att jag inte har någon lust att göra eftersom de inte går att anpassa åt en speciell spelstil. Pågrund av detta får spelet två stora minuspoäng baserat på story.

Gameplay
Jag har personligen aldrig stått ut med FPS-läget och spelar därför i tredje person, vilket fungerar enormt mycket bättre än vad jag tyckte att det gjorde i Oblivion. Mina attacker är precisa, och jag har aldrig haft problem med själva combat, och älskar den underhållande paradoxen i att skjuta en pil i någons huvud som sedan anser att de nog bara hörde något samtidigt som pilen sitter kvar i deras skallben. Samtidigt fungerar själva springandet och smygandet bra i alla situationer, men dock irriterar det mig som tjuv lite att jag automatiskt blir detected när jag gör ett shout. Nog för att det är logiskt att man inte gärna skriker bakom en vakts rygg för att sedan skära halsen av honom, men det gör shouts rätt svåra att använda som assassin.

Spelmenyn irriterar däremot då den för mig som spelar på PC uppenbarligen tycks vara gjord för konsolspelare, och sedan har blivit illa portad till PC. En sådan liten detalj som att det inte kan finnas kategorier för quest efter location eller guild/companions tycker jag är rätt onödigt. Att det sedan stundtals kan vara rätt svårt att styra runt för att välja en ny perk gör inte saken bättre, och återkommande dumma frustrationsmoment för att man vill att skillträden ser ut som stjärntecken är inget som får mig gladare.

En annan detalj som rätt ofta kan irritera mig är själva drakdräpandet. Eftersom min spelstil bygger så mycket på att hugga folk i ryggen och sniperpila ovetande banditer blir drakfighterna rätt omständiga då de konstant oavsett stealthlevel vet exakt vart du befinner dig. Ifall de sedan anser dig vara tillräckligt intressant att elda eller inte blir man snabbt varse, men att lyckas döda någonting när man vanligtvis förlitar sig på sina backstabs som multiplicerar skada 30x blir frustrerande, och jag får snabbt börja stå ut med att drakarna (som är långt ifrån spelets svåraste motståndare) ska vara så enerverande svåra att döda såvida de inte har annat att tänka på under tiden. Såklart med min yxbärande Skyrimdemokrat är drakfighterna en barnlek. Hugg hugg och död mer eller mindre. Och ifall draken i fråga inte gillar att landa får jag väl stå och glo på honom tills han behagar sig göra mig sällskap.

Eftersom det finns flera detaljer jag tycker de skulle ha kunnat förbättra så får spelet här ytterligare ett starkt minuspoäng från min sida.

Sammanfattning
Allt som allt är Skyrim ett underhållande spel jag haft väldigt mycket skoj med och som gett mig underbar underhållning under väldigt lång tid. Pågrund av kraftiga brister i story och jobbiga brister i gameplay har spelet fått 3 minuspoäng från min sida, men att det är ett så pass bra helthetsintryck gör trots allt att spelet förtjänar att lyftas ett poäng och slutar på 8 av 10 poäng. Det är följaktligen ett bra spel som hade kunnat vara ett mästerverk.

Medlemsrecensioner32
Samlat betyg: 8.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10