New Super Mario Bros.
Hur ska man beskriva New Super Mario Bros? Antingen: "Skutt, hopp, jiihaah, haha, poff, fjutt", eller också "Magi."
Di di didi, do do didiii... didididi, didi didiiiii...
Musiken som följer Mario och Peach på deras promenad i Svampriket får mig att le stort och vifta lite glatt med tårna.
Redan då kändes det så... bra. Jag känner mig så femårig igen, då jag spelade Super Mario World med storebror, och om hur jag lekte Mario med min kompis när spelet stängts av.
Så dämpas musiken... ett oroväckande moln tornar upp sig över Peach's slott, och med några "KNALL, BANG, BONG!", slår ett antal blixtar ner. Det ser inte ut som att slottet tar så mycket skada (de kanske har värsta feta åskledaren...), men Mario kutar i alla fall iväg för att undersöka.
Han borde veta bättre, den kepsprydda fjanten, Peach kan ju inte vara ensam en sekund utan att bli tillfångatagen.
Mycket riktigt. Nu har Bowser Jr redan lagt händerna på Peach (nej, jag vet inte om han tog på de ömmare delarna), och kutat iväg med henne. Dock inte utan att ha blivit upptäckt av Mario, som tar upp jakten!
Det finns åtta världar i New Super Mario Bros, alla med olika klimat, fantasifulla banor och musik.
Det finns dock två världar du inte kommer till den första gången du spelar igenom spelet. Du måste klara av vissa banor i vissa världar på vissa sätt (...), för att kunna komma till dem över huvudtaget.
Jag kände mig lite snopen när Mario bara skippade värld fyra och gick vidare till fem. Hey, cheater!
Musiken är full av remixade klassiker från tidigare spel, och ljudeffekterna håller högsta Mario-klass.
Jag känner mig bara så hemma när jag hör de svaga små pluppandena som eldbollarna ger ifrån sig när jag kastar iväg dem.
Kontrollen är lika magisk som den alltid varit (går det att få kontrollen dålig i ett Mario-spel i 2D?), och nu när Mario fått lite nya special-secret-agent-moves, som att hoppa från vägg till vägg, är det roligare än någonsin att ta sig upp till ställen man annars aldrig skulle kommit till.
Spelet räcker i evigheter. Och då menar jag evigheter. Inte nog med att det finns åtta världar, varav två du verkligen får kämpa för att komma till, det finns också tusentals hemliga vägar i banorna, som är ruskigt svåra att upptäcka oftast, alltid tre stora stjärnmynt i varje bana som blir svårare och svårare att få tag i, och sedan är det ju så förbannat jävla roligt att man kan spela om det flera gånger igen utan att tröttna det minsta!
Nu har jag hostat upp en massa positiva saker med NSMB, men har ännu inte nämnt en av de största plusen.
Grafiken.
Jag har inte sett många NDS-spel, jag äger bara tre stycken och har spelat några andra hos en kompis, men det här är det tveklöst snyggaste av dem jag sett.
Det är typisk, felfri Mariografik, vackra bakgrunder, fina fiender och en sexigt detaljerad Mario, samt att både fiender och Herr Rörmokare rör sig skitsnyggt.
Grafiken är makalöst vacker!
Sedan så har vi ju såklart två nya svamp-rookies. Minisvampen, en av mina favoriter, gör Mario till en liten lilleputt, som med ett litet pip hoppar och flyger långt som satan, springer ilsnabbt och som kan ta sig in i extremt små hörn och andra små platser dit stora, klumpiga, tjocka Mario annars aldrig skulle kunna nå.
Storsvampen är (som ni uppenbarligen förstår när ni hör namnet) raka motsatsen. Mario blir en enorm jätte som brakar fram och mosar allt och alla i sin väg.
Det gillar jag inte.
Det känns bara onödigt och inte alls som Mario när man bara plöjer förbi allt, förstör och förintar, och ser hur en massa små bitar och smulor flyger allt världens väg.
Så hur ska man sammanfatta New Super Mario Bros? Det jag startade recensionen med fungerar väl lika bra som avslutning också, antar jag. Det här spelet är magiskt.
Det är som att vara fem år igen, med ett litet fnissande se hur Mario skuttar från den ena plattformen till den andra, se hur han ta sig an alla farliga sköldpaddor, enorma sjöålar och såklart Bowser, och man minns.
Man minns hur man själv, efter att ha stängt av SNES-konsolen, låtsades ha på sig en röd keps, hängelbyxor och vita handskar, och sedan hoppade runt och kämpade emot alla faror med den tuffaste stilen som finns där ute.