Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Elder Scrolls V: Skyrim

Skrivet av: zwqase   2012-02-03

Det är inte utan att jag är förvånad. Överraskad. Att det senaste kapitlet i Bethesdas Elder Scrolls-serie skulle vara något jag skulle komma att kära ner mig i så totalt, det kunde jag inte för en sekund ha kunnat gissa på förhand. Visst såg Skyrim trevligt ut, jag var riktigt taggad rent av, men att det faktiskt var så bra som det är, det trodde jag inte.

Varför då, kan man fråga sig. Jo, saken är den att Oblivion, som av många klassas som en riktigt mästerligt spel och rent av tidernas bästa, inte imponerade på mig. Eller jo, det gjorde det, i vissa avseenden. Att stå och stirra upp mot natthimlen, springa runt i skogen, insupa atmosfären, det var oerhört trevligt och trots allt vad som hjälpte mig igenom både huvudberättelsen samt de båda expansionerna.

Utöver det kan jag bara konstatera att samtliga karaktärer i världen var sorgligt supertråkiga. Träiga, helt utan inlevelse och charm vilket gjorde mig som spelare sorgligt oengagerad. Vad handlade Oblivion om egentligen? Jag vet knappt. Några portar till typ helvetet eller något sånt. Handlingen är förstås inte på något sätt allt i ett Elder Scrolls-spel, men jag vill ändå känna mig bunden till världen på något sätt. Cyrodiil var vackert, och Oblivion som sådant var bra, men inte mer.

Så även om Skyrim såg bra ut, räknade jag aldrig med att det skulle vara mer än ett mycket bra spel för min del, möjligen något snäpp över det. Vilket inte är dåligt, förstås, men det är ändå viktigt att poängtera att det finns en skillnad mellan ett mycket bra spel och ett mästerligt spel. En viktig skillnad. Antingen har du väldigt roligt, eller så fullkomligen älskar du vad du får uppleva.

Innan jag kommer till varför Skyrim rockar så vill jag påpeka att detta inte på något vis är ett perfekt spel. Långt ifrån faktiskt. Skyrim har många brister, där det tydligaste i min mening är striderna.

Det märks oerhört tydligt att det är ett spel tänkt att spelas i förstapersonsvy. I tredjeperson inte bara glider karaktären fram utan blockerar även ens sikte, vilket är irriterande i samtliga strider, men allra mest när det rör sig om att använda pil och båge.

Problemet med förstapersonsvyn är dock att pil och båge är det enda som på riktigt funkar. Att använda närstridsvapen i förstapersonsvy vet jag ärligt talat inget spel som lyckats med, och inte heller Skyrim. Det känns alldeles för mycket som att spelvärlden, med fienderna och allt det där, bara är en film som man svingar mot. Man känner sig på tok för klumpig och responsen när man svingar är inte alltid helt lyckad.

Magierna är det något bättre med, men även de lider mycket av samma problem. Pil och båge däremot, det är ju precis som vilket action-lir som helst egentligen. Vilket också är anledningen till att det funkar så bra. Där har man hittat helt rätt. Känslan i att slänga iväg pilar är riktigt skön och att jag mer eller mindre enbart springer runt med pilbåge har helt enkelt sin förklaring.

Vidare, för att fortsätta klaga lite, så är inte handlingen särskilt perfekt. Men det här problemet är inte lika stort, för som jag sa tidigare, handlingen i ett Elder Srollcs-lir spelar ju egentligen ingen roll. Vad jag däremot verkligen gillar är att man faktiskt fått in lite känsla i karaktärerna. De har personlighet (även om vissa förstås har mer än andra) och det är faktiskt underhållande att springa iväg på uppdrag åt dem.

Den största anledningen till att Skyrim totaläger är dock två saker. Det första är atmosfären. En atmosfär som visserligen byggs upp av mer trovärdiga karaktärer, men också underbar design samt ljuvlig musik. Skyrim är en underbar värld att rusa runt i och utforska och att stanna upp och kika mot himlen för att få syn på en enorm måne tillsammans med ett norrsken är helt magiskt.

Utforska nämnde jag där, det är den andra anledningen till att Skyrim äger. Jag är ständigt på väg någonstans. Mot nästa mål, nästa uppdrag, men vägen dit är sällan spikrak. Jag springer på en grotta, ett banditläger, en stad, en drake, med mera. Det är direkt löjligt så mycket det finns att både se och göra här att man de första timmarna känner en lätt panikartad känsla. Men så snart man strukturerat upp det lite, försöker plocka närliggande uppdrag på samma gång, utforskar ett område på kartan som ännu är tomt, besöker en stad för att sälja av sig vad man hittat och beger sig tillbaka ut igen, då briljerar Skyrim som mest. Då är Skyrim ett mästerverk.

Och eftersom det är exakt så jag spenderat mina senaste 40 timmar, eller så, av 50 spelade, ser jag ingen anledning till att låta betyget visa något annat. Skyrim behöver tid. Du behöver hitta din spelstil. Vad du trivs med, hur du vill spela. Jag rusar runt med en talande hund, Lydia och min pilbåge. Vi rensar alla möjliga fiender ur vägen och har tusentals uppdrag framför oss att klara av. Det är helt galet, det är brutalt underhållande, det är mästerligt!

[Testad version: Playstation 3]

Medlemsrecensioner34
Samlat betyg: 8.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10