Max Payne 2: The Fall of Max Payne

Det var inte över. Det tysta surrandet från Playstationen var en bekräftelse på det. Snöstormen utanför fönstret var en ironisk skämt ingen skrattade åt, för ingen förstod poängen.

Jag trodde det var över. Det var det inte.

Jag förde läskburken mot min mun och halsade min Dr Pepper likt whiskey när Max Payne 2 loggan sköt fram på tv rutan, "Hur är det möjligt", ekade igen i min skalle. Likt en kulhylsa från en avfyrad Uzi var destinerad att ackompanjeras av fler höljen, så genljöd frågan igen och igen i min hjärna. "Hur är det möjligt med en uppföljare till Max Payne?"

Paynes historia var klar i slutet av första Max Payne, bortförd till ljudet av sirener hade han gjort sitt, fått sin hämnd. De skyldiga dödats och familjen som han förlorat fortsatte att vara döda. Fanns det ens något kvar i en mans liv efter en hämnd?

Svaret väntade på mig en knapptryck ifrån.

New Game

En sorgsen violinstråk tonade fram. Blixt och regn målade sig upp i utspädda akvarellfärger och en kvinnas trötta röst ekade igenom stormen.

"God. I turned out to be such a damsel in distress".

En blixt skar igenom himlen, förgrenades i tiotals bländande vägar att vandra, mina nackhår reste sig innan jag ens hörde honom säga något.

"They were all dead. Love kills.
Did I love her? Was there a choice".

Det var utan tvekan han; rösten, vemodet, filmnoir monologen; det var Max Payne. Inuti de vackert stiliserade serierutorna började han berätta historien om hur han hamnat där han var. Där sirener ylade, regnet smattrade, poliser skrek, där en kvinna verkade ännu en gång agerat katalysator för Max att börja en odyssé av rödglödgad bly.

Jag öppnade en ny Dr Pepper, klunkade i mig den svarta drycken, och med kolsyran brännandes i näsan likt en flammande humla, fick jag kontrollen över Max. Jag styrde hans steg igenom sjukhuset och synapserna i min hjärna dirigerade mig till frågan: Hur kan något så jävla fult vara så vackert?

Playstation tvåan flåsade under teven likt en fet gammal man på en stairmaster, kämpandes för att visa att han fortfarande kunde slåss med de unga grabbarna, men jag kunde inte se någon HD-grafik. Bara tekniskt undermåliga karaktärer och blocktexturer flimrade på teven, Paynes ansikte såg ut som Super Marios avföring; pixligt med svampbitar i.

Ändå hade jag inga problem med det, jag tyckte till och med att det var vackert. Gamla klyschan, "kärleken gör en blind", kändes passande.

Kanske handlade det om plötsligt blindhet, men en röst i min hjärna viskade mig en helt annan historia. För Max Payne var inte som de andra lirarna i staden, ingen Call of Duty runt gatan som skröt om sina icke interaktiva effekter och högupplösta texturer, eller en Crysis hängandes utanför ICA butiken, raggandes på alla den såg genom att flasha sina gigantiska biceps. Näe. Max var inte den fagraste i grannskapet, men han hade som något de andra inte hade.

Stil.

Anonyma soldater och män i rymddräkter kanske såg snygga ut idag, men när tiden rusade framåt och yngre versioner av dem kom vrålandes ut ur fabrikerna glänsandes som nya bilar, blev de gubbar på en dag. Utan den senaste tekniken att falla tillbaka på, krackelerade den vackra masken och tillbaka stirrade opersonliga ettor och nollor.

Paynes värld var också byggd av ettor och nollor som deras, men när Max mask skalades av väntade inte bara en teknisk konstruktion, utan själen av en flytande fatalist med inget att förlora. Varje ord ur hans mun som en headshot. En verbal virtuos, med krossat hjärta, själ och psyke.

En riktig karaktär.

Och genom hans film-noir perspektiv påverkade han allt runtomkring sig, dialogerna, miljöerna, skinnjackan, musiken, ljudet, ja allt. Vaggandes dig in en surreal atmosfär av melodrama, coolhet, melankoli och i spelets eftersträvan att vara noir och John Woo action, skapades en ikonisk och atmosfärisk värld som klarade tidens tand. Även när tekniken åldrades.

Kvällen fortsatte och blev natt, de tomma Dr Pepper flaskorna samlades under mina fötter likt fallna löv runt en döende träd. Jag pausade spelet och vandrade in i köket för att göra en macka. Som en själlös maskin tog jag ut allt som behövdes ur kylen för en prickig korv smörgås och startade proceduren som var så uttjatad att jag genom åren fått en smörknivs handled.

När smöret limmade sig fast på brödet, simmade mina tankar tillbaka till Max Payne 2. Till mysteriet kring mördarna som var utklädda till städare, till Mona Sax som lurat döden, och till Max uppenbara kåthet till den nyssnämnda feme fatalen. Jag spelade en kärlekshistoria. Bland vinande kulor, liemannen dansandes kring varje hörn och slowmotion explosioner, så var det utan tvekan den outtalade kärleken mellan Max och Mona som drev berättelsen framåt. Deras längtan att falla i varandras famn och glömma all skit i deras liv för en stund.

Jag fiskade upp mina nycklar ur fickan, vandrade till en dörr i korridoren som inte var min, låste upp och smög in. Rummet låg i mörker, enda ljuskällan de smala ljusstrimmorna på taket som kravlat sig in genom de stängda rullgardinerna. Min blick vandrade till sängen och där låg hon, försvunnen i sömnens värld. Jag lämnade smörgåsen på hennes bord. Frukost. Stod det på lappen bredvid.

Tillbaka i mitt rum plockade jag upp kontrollen och fortsatte med Max långa natt. Mina ögon kändes tunga, jag kollade ut genom fönstret och såg snöstormen blåsa upp i styrka rakt framför mig, snöflingorna virvlade runt i vinden och deras vithet bländade mig. Jag stängde gardinerna och det blev mörkt.

Likt Chow Yun Fat's avlägsna vita kusin svävade jag igenom luften i slowmo (hagelbössan förandes min talan), ord av bly slet sönder gangstrarnas ansikten och fick dem att falla ihop blödande på golvet; reseagenten Manny Calavera stod redan över dem, delandes ut vandringskäppar och broschyrer för deras vandring genom dödsriket.

Jag var fortfarande luftens hjälte när två nya wiseguYus bakom mig startade en karnival av kulor. Jag landade med magen först på golvet, men jag kunde inte vända mig om och besvara elden från marken hur mycket jag än försökte vända på siktet. uppe på mina fötter igen, duckade jag för kulor som regn.

Jag frös fast världen genom en tryck på start knappen, torkade av mina svettiga handflator på jeansen, tog en klunk av Pepsin och med kolsyran i mun, av-pausade jag spelet och fortsatte flykten ifrån kulorna.

Jag startade bullet time i min språng, men den funkade inte när jag rörde på mig. Jag var tvungen att vara lika rörlig som en staty för den att funka. Med ingen chans att besvara elden, fortsatte jag springa. Kontorskomplexen försvann, förvandlades till svart rymd och demoner från det förgångna manifesterade sig med ylandet av ett skrikande barn. Ljudet drev mig till vansinne! Jag sträckte mig efter mute knappen samtidigt som jag försökte balansera mig på blodet, plattformshoppandes mellan röda pölar i en gigantisk labyrint, jag höll på att kasta kontrollen på golvet av frustration när den roSa flamingoN attackerade mig i ansiktet. Vänta nu...

"Pepsi?"

Med en våldsam ryck vaknade jag upp ur drömmen. Rummet var kall och visionerna ur den första Max Payne tumlade fortfarande färska i min hjärna. Mina nävar greppade tag i den sockerkletiga Playstation kontrollen och jag hoppade rakt in en eldstrid. Med ett knapptryck aktiverade jag Bullet time och med lättnad insåg att jag kunde röra på mig runt utan att Bullet Time släcktes. Jag slapp ettans eviga duckjumping samt orörlighet och kunde istället känna mig som en badass när jag fyllde skurkar och möbler med kulhål i slowmotion.

Oron hängde dock kvar, den följde efter mig som en strökatt mött ute på promenad, inte villig att lämna mig förrän den fått en fat med mjölk. Tur för mig så väntade en Arla fabrik just runt hörnet.

Max klev in i en mardröm, jag följde efter. Att säga att drömbanorna i tvåan var bättre än ettans, var den största underdriften yttrats sedan, "Snö ser lite ut som snö". Där det första spelets drömmar drev en till vansinne och förvandlade den sötaste av svärmorsdrömmar till galna apor tack vare förjävligt plattformshoppande, labyrintliknande banor och trial and error.

Var Fall of Max Paynes drömbanor hundra gånger mer njutbara, utan någonsin förlora kärnan av förvirring och drömlik stämning. De var välregisserade vandringar igenom Max undermedvetna där lekfull bandesign härskade.

Vilket på många sätt var hur hela Max Payne 2 kunde beskrivas. "Välregisserad". Paynes resa igenom New York var en linjär vandring där gubbar med vapen blev nerskjutna sextio procent av tiden, men man blev aldrig trött på det och det berodde inte bara på att eldstriderna var festivaler av skoj. Lika mycket berodde på att Remedy visste när actionet skulle avbrytas med lugnare partier som drömmar och vanliga sektioner där utforskning, berättande och stämning var allt som räknades.

Natten utanför fönstret började spricka upp, morgonsolen var på väg att krascha festen. Jag visste att Max och min tid var snart slut, bara några steg återstod innan sluttexten skulle börja rulla och det kändes i hela kroppen. Mina vener som till största delen bara innehöll Dr Pepper, hade under nattens gång börjat fyllas med den farliga viruset kärlek.

Eftertexterna började rulla, Max hade yttrat sina sista hjärtskärande men hoppfulla ord, och jag blev ensam kvar i mitt rum. Ljudet av skratt från framtiden hördes, jag kände mig löjlig över hur jag bajsnödigt fört monolog natten lång och druckit Dr Pepper som om jag varit en badass. Fast vad kunde jag göra? När man spelade Max Payne 2, så spelade man inte bara spelet Fall of Max Payne.

För en natt blev man Max Payne.
................................

Plus: Det är verkligen en hur bra actionspel som helst med tight kontroll, tät atmosfär och superbt berättande. Ett spel som får eskort uppdrag att vara roliga och har awesome banor som Mona's Fun House, måste bara vara bra.

Minus: PS2 konverteringen suger ganska mycket för att vara helt ärlig, grafikmässigt och kontrollmässigt. Jag saknar också snöstormen från ettan samt kanonljudet hagelbössorna gjorde.