Crimson Alliance

Ett spel som generellt faller mig väl i smaken. Tanken på att sitta i soffan med tre polare och spela ett rollspel tillsammans är alltid lockande. Enda sedan jag bekantade mig med spel som Tales of (Symphonia första gången) har jag haft en oerhörd hunger efter fler rollspel som går att spela co-op offline.

När jag och polarna sätter igång börjar det fartfyllt och lovande. Alla får varsin lättlärd karaktär (vi alla väljer olika) och äventyret drar igång direkt. Vi slaktar, testar på våra olika egenskaper och hittar en och annan loot - som nästan alltid är ett sant nöje.

Vi samarbetar oss fram genom de inledande banorna, hittar några gömda skatter och områden och har roligt tillsammans.

Allting gott till det går ett par timmar - spelets genomgående låga FPS (som är oroväckande låg) börjar störa mer och mer i takt med att ögonen blir tröttare. Dessutom känns det som att det blir alldeles för repetitivt efter ett tag.

Det känns som att variation är något som spelet verkligen saknar desto mer jag spelar det. Förvisso är banorna olika men grundkonceptet är att ständigt pumpa ner fiender och strax efter att en omgång är dominerad kommer en annan tätt efter - och så fortsätter det nästan hela spelet igenom. Enda undantagen är de få "pusslen" som finns lite här och var, samt när man får ta en kortare paus och fundera om man har råd (vilket man inte har så värst ofta) med något nytt vapen.

Det blir väldigt repetitivt eftersom det inte finns några direkta avbrott i "slaktandet. Därav finns det sällan något att se fram emot vilket inte är så briljant. Man får aldrig längta och "ladda om" inför nästa bana, vilket är en viktig del för mig i såna här spel.

Kanske blir det hela än sämre med tanke på att storyn varken är intressant eller medryckande. Vi hinner aldrig riktigt bygga upp någon stämning i det här spelet.

När vi träffas för att spela tillsammans en andra gång känns det som att vi endast har ett fåtal banor kvar, och jag måste säga att det faller mig i smaken. Att kalla spelet för elände vore att ta i, men det är sällan jag längtar till ett slut av ett spel - iallafall när jag inte är tvingad att spela igenom det.

När vi kommer till sista bossen får vi sänka svårighetsgraden direkt. Kanske är vi för trötta, kanske är bossen för svår. Men usch vilken hemsk boss-strid den sista tycks vara. Tråkig och utmanande, fast på helt fel sätt.

När vi med låg svårighetsgrad får upp sluttexterna känns det som att vi alla är något besvikna. Det hände liksom aldrig något nytt jämfört med första banan. Helhetsupplevelsen är svag och långt ifrån de bättre (i vår mening) spelen vi spelat tillsammans. Tyvärr hjälpte det inte att bordet var laddat med läsk, tre stora påsar Sourcream & Pepper och rejält med Ranch-dip.

Ett koncept med stor potential, men inget vidare spel.