Mass Effect
Jag har just landat på den bortglömda planeten Ilos i ett desperat försök att rädda galaxen. Jag närmar mig en grupp blodtörstiga Geth genom de övervuxna futuristiska ruinerna. De fantastiska Bladerunner-doftande synthslinorna ackompanjerar mig och mina två utomjordiska vänner då vi drar vapen mot de första Geth-trupperna.
Jag börjar närma mig slutet på Commander Shepards (första) resa genom galaxen. Spänningen och sci-fi-känslan är på topp.
Det är inte ofta jag blir så uppslukad av en spelvärld som Mass Effects universum lät mig bli, och detta är mitt försök att förklara varför.
Innan spelet börjar på allvar får man skapa sin huvudkaraktär. Valmöjligheterna är spelets tema till trots kanske inte astronomiska, men helt klart bra nog för att tillfredställa alla som inte gillar att pilla med näshårslängden på sin karaktär. Efter jag valt kön, klass och utseende på just min Shepard kastas jag in i historien.
Storyn som sådan är en gedigen sådan, även om den i grunden är ganska banal. En specialagent utnämnd av det galaktiska rådet vid namn Saren har gått och blivit rymdtokig och alierat sig med en maskinras som sedan ett par hundra år sedan isolerat sig i ett eget hörn av galaxen. Shepard blir tack vare en rad omständigheter nyckeln till att jaga rätt på Saren samt att ta reda på hans motiv. Nog om det.
Styrkan i berättandet ligger snarare på en mindre skala. I Mass-Effect är interaktionerna med andra karaktärer en viktig del. Under äventyret plockar man på sig ett gäng krigare av olika raser. Just de olika typerna av utomjordingar är oerhört väl designade och varierade.
Bland vintergatans alla stjärnor kan du stöta på allt från de hyperaktiva men intelligenta Salarianerna, de aggressiva Kroganerna och Quarianer, som efter de tvingats fly från sin hemvärld dömts att leva sina liv i speciella dräkter som förhindrar diverse infektioner.
Dialogerna är välskrivna och de mest betydande karaktärerna har begåvats med bra röstskådespelare, som minsann vet hur man ger liv åt en polygonhög, speciellt om högen har formen av en icke-mänsklig karaktär.
Shepard har möjlighet att göra många val i konversationer, och de vilket bygger på ett system som ger dig två olika typer av personlighetspoäng. Möjligheterna att kunna spela igenom spelet som en godhjärtad charmör som alltid fattar de politiskt och moraliskt rätta besluten, att spela som en vresig och kallblodig antihjälte som bara bryr sig om resultat, eller någon slags blandning av de två ytterligheterna, ger ytterligare en dimension till ditt Mass Effect-lirande.
Striderna i spelet är tredjepersonsaction med pistoler, automatgevär eller hagelbrakare. Actionmomenten är kanske inte de mest slipade, men håller absolut måttet. Shepard och hans/hennes kamrater och fiender har också tillgång till en rad specialförmågor. Till dessa hör telekinetiska kast som kan slunga iväg motståndaren tiotals meter eller tekniker som överhettar vapen och gör de obrukbara för en stund. Dessa förmågor tillför en hel del strategiskt djup till striderna, men framförallt är det väldigt tillfredsställande att lyfta upp fiender från deras skydd på marken för att sedan låta dem hänga som fån mitt i luften medan de peppras sönder och samman.
Under äventyrets gång går man upp i nivåer och får tillgång till ny utrustning. RPG-elementen är väl implementerade och är inte lika nedbantade som i spelets direkta uppföljare, utan ger spelaren störra valmöjligheter. karaktärsutvecklingssystemet är så pass bra att viljan att gå upp en nivå till så att man kan optimera en häftig specialförmåga ofta är det som får mig att spela bara ett sidouppdrag till.
Mass Effect är också ett riktigt snyggt spel. Jag säger riktigt snyggt, även omgrafiken tekniskt sett är något föråldrad och bitvis buggig. Det beror på den oerhörda atmosfär som designen lyckas skapa. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Mass Effect är ett av de spelen med häftigast design i spelhistorien. Visserligen är den lite enformig bitvis, speciellt under de något långrandiga sidouppdragen, men många miljöer är helt enastående.
Den fantastiska atmosfären som för mig är spelets stora dragplåster måste dock i minst lika stor utsträckning tillskrivas musiken skriven av Jack Wall och Sam Hullick. För ett spel med en budget som Mass Effects brukar man oftast höra svulstig orkestrerad musik som allt för mycket vill låta som en generisk Hollywood-action. Det funkar, men det är oändligt mycket roligare att höra de mer sparsmakade och karaktäristiska synth-spåren som spelas medan man trallar runt på skeppet Normandy, när man utforskar en öde planet eller när man bara kikar runt på galaxkartan. Musiken ska ha varit inspirerad av bland annat Vangelis och Brian Eno och det hörs. Jag tycker mig också uppfatta vinkningar till gamla krautrock-band såsom Cluster och Harmonia.
Ljudbilden i övrigt fungerar bra, även om det inte väger lika tungt för min del. Fast det låter faktiskt rätt läckert när en Geth-trupp ger ifrån sig det där märkliga surrande lätet.
Svårighetsgraden i spelet är förståss omställbar, men oavsett vad du väljer tycker jag svårighetskurvan blir lite märklig. Spelet är nämligen som svårast i början, men eftersom du låser upp bättre specialförmågor kommer det bli lättare. Personligen såg jag Game Over-skärmen som mest bara i början.
Ett problem när man väl dör är dock att de automatiska sparpunkterna är väldigt få, och så mycket som en timmes spelande kan gå förlorad bara du är ouppmärksam för en sekund och får en raket i nyllet. Därför är det väldigt klokt att spara med jämna mellanrum.
Allt som allt står sig det första Mass Effect som ett av mina starkaste spelminnen och förtjänar trots några brister ändå en klar fullpoängare. 10/10
Tack för att du läste
