The Amazing Spider-Man

Spelet till filmen The Amazing Spider-Man är genomspelat och betygsatt. Är detta ännu ett i raden av filmlicensspelskräp som vi så ofta utsätts för, eller förtjänar det en plats i din spelhylla?

Handlingen utspelar sig efter filmens slut, så du som tänker kika på filmen och spela igenom spelet gör bäst i att göra det i just den ordningen. Utan att avslöja för mycket handlar det om en Oscorp-medlem som genom experiment försöker korsa och skapa nya mutantarter som lyckas smita och dessutom smitta människorna i Manhattan. Det blir ditt jobb som Spindelmannen att hitta ett botemedel mot epidemin och stoppa detta kaos som håller på att råda.

Genom korta mellansekvenser får vi följa berättelsen och bekanta oss med vänner och ovänner. Berättandet är i överlag bra, men delar i manuset håller en låg nivå. Konversationsscenerna mellan en kvinnlig karaktär och Spindelmannen är exempelvis alltför sexistiska. Detta är inget jag brukar störa mig på i vanliga fall, men här känns överdriften aningens larvig.

Det märks snabbt att spelutvecklarna har hämtat mycket inspiration från ett av förra årets bästa spel, Batman: Arkham City. Spindeln slåss ganska precis som läderlappen. Spelkontrollen känns smidig, följsam och gör det lätt att dänga ut stryk och blanda det med akrobatiska hopp, men många gånger blir det alldeles för lätt vilket förtar lite av utmaningen. Skulle du ändå råka illa ut kan du med ett enkelt tryck på LB (Xbox 360-versionen) lätt skjuta iväg dig själv till ett säkrare område och undvika skada. Fienderna som du lämnade bakom dig har i de flesta fall ingen susning om var du har försvunnit, trots att de borde ha sett dig. När du känner dig redo igen kan du återuppta det inte så djupa stridandet mot skurkarna som helt verkar ha glömt bort att du nyligen fanns. Det går att uppgradera Spindelmannens kampkunskaper om man vill, men enkelheten gör att det egentligen inte behövs.

Inget Spindelmannen-spel är värdigt utan lite nätsvingande, och detta är inget undantag. Manhattan är en stor stad där de höga byggnaderna finns överallt. Det är en mäktig känsla att flyga runt i flera minuter som världens färggladaste klätterapa utan paus, men när det mesta i omgivningen ser likadant ut vart du än tar dig fram blir det snabbt tråkigt. Jag kan även känna att det är för enkelt här med då svingandet går per automatik. Det räcker med att hålla in en knapp för att Spindelmannen ska sköta allting själv utan att vare sig krocka eller tappa greppet någon gång, oavsett om det finns höghus i närheten eller inte.

När du är nere på marknivå kommer du att märka många av spelets svaga partier. Det är också här jag har skrattat flest gånger under spelets gång. Du kan gå fram till valfri person som nio gånger av tio kommer att ta fram sin ultragigantiska smartphone med inbyggd kamera för att ta en bild på stadens hjälte. Men det är ändå inget jämfört med alla människors utseende då de ser identiska ut hela bunten. Ibland har jag trott att jag har hamnat på trillingmöte då det är en väldigt vanlig syn att se tre identiska människor stå bredvid varandra, ha exakt samma skador och tydligen ha köpt sina jackor och skor från samma klädbutik. Förutom för lite skratt och några småuppdrag här och där finns det inte mycket att göra utomhus på marken då staden totalt sett känns livlös.

Det grafiska varierar från att vara riktigt snyggt till att vara gräsligt fult. Vår superhjälte ser fantastisk cool ut med bra ljuseffekter och snygga rörelseanimationer, medan andra saker som vatten och undersidan av bilar tillhör bland det värsta jag har sett den här generationen. Det är inte heller ovanligt att se kroppsdelar försvinna bakom väggar. Musiken är turligt nog bättre och passar till all den action som sker på skärmen.

Vid sidan av huvudberättelsen finns det sidouppdrag att göra. Dessa är bra och många till antalet och bidrar med några timmars extra underhållning. Att samla på serietidningar som ligger utspridda runt i staden kan dock vara knepigt på grund av den struliga kameran, men ändå kul för den som tycker om att samla på saker.

Trots att alla stadens medborgare verkar äga en Iphone, ha trillingsyskon och att spelet stundtals blir för repetitivt har jag ändå lyckats ha kul i stunder. Spelet lyckas väl med att fånga den viktiga superhjältekänslan, bland annat tack vare det snabba nätsvingandet. Jag är Spindelmannen när jag klättrar på byggnadsväggar för att smyga förbi fienderna. Drömmer du, precis som jag, om att vara Spindelmannen ibland har du här ett bra filmlicensspel att se fram emot, trots en hel del brister. Kan du istället tänka dig att vara en annan sorts superhjälte kanske du bör se dig om efter Prototype 2 eller något av Batman-spelen som är de bättre alternativen.