Spelad version: PS3, PAL
En mörk & våldsam brottsthriller, med 1940-talets Los Angeles som bakgrund och som använder en revolutionerande ny ansiktsanimationsteknik. L.A. Noire blandar hejdlös action av jakter & eldstrider med riktigt detektivarbete, inkluderat förhör & ledtrådsletande, när den nybakade polisen Cole Phelps startar en desperat jakt på sanningen i en stad där alla har något att dölja...
Jag älskar noir-estetiken. Ta bara startskärmen med skuggbokstäverna mot en tegelvägg i en mörk gränd, jazzmusiken och de bleka färgerna. Påminner om ett annat spel, The Saboteur, vars introskärm jag också diggade hårt. Är det något särskilt med
1940-talet & dess design eller håller jag på att bli gubbe, månntro?
Historien om den rättsrådige krigsveteranen Cole Phelps och hans karriärsklättrande inom Los Angeles poliskår är en fröjd att
följa, även om storyn blir alltmer komplicerad ju längre spelet fortgår och mot slutet gäller det verkligen att hänga med i svängarna.
Det känns ändå som Team Bondi lyckas knyta ihop säcken, kanske tack vare de lösa trådar som genom lite god vilja kan länkas
ihop med den stora konspiration som avslöjas mot slutet. Hursomhelst är L.A. Noire ett spännande deckaräventyr som inte
skriver spelaren svaren på näsan utan låter dig tänka en hel del själv.
Grafiken är väl godkänd & det är mysigt att finåka genom ett soligt Los Angeles med palmer på rad, flickor i sommarklänningar
och solen i ögonen. Det blir som en försmak av vad Grand Theft Auto V kommer kunna erbjuda och det känns onekligen bra!
Jag måste också nämna den nya tekniken runt ansiktsanimation som Team Bondi introducerar i detta spel. Den används uteslutande under de förhör där Cole skall avgöra om personen talar sanning eller ej, angående pågående utredning. Visst är det kul att känna igen skådespelare från Hollywoods stora birollsbibliotek, men att kunna avläsa känslor eller tyda uttryck i dessa digitala anleten är stört när omöjligt trots utmärkta skådespelarinsatser, enligt mig.
Ljudet är fantastiskt, alltifrån de tjusiga motorljuden, de rumsklingande dialogerna till Andrew & Simon Hales specialskrivna,
tidsinspirerade musik. Det är inte ofta jag kan tänka mig att införskaffa mig ett spelsoundtrack, men L.A. Noire är definitivt
ett sådant. Det enda som hindrar ljudet från att nå full pott är att vissa röster är väl hårt komprimerade ibland.
Spelkontrollen är en karbonkopia av GTA IV:as och även om bilstyrning & karaktärshantering är rätt otymplig så fungerar allt oklanderligt.
Det är ju ingen actionrökare som kräver exakt kontroll, och det finns även ett coversystem likt Grand Theft Auto eller ursprungligen Gears of Wars vid eldstrider, och som man med fördel bör använda. Men som sagt, det är inte jakterna till fots eller till däcks som är L.A. Noires styrka utan äventyret & historieberättandet.
Hållbarheten är perfekt i min smak. Äventyret tog mig cirka 20-21 timmar att klara, varav ett par var ren friåkning. Jag upptäckte att en lagom spelsession innefattade ett par fall (uppdrag) för att sedan ta paus och fortsätta nästa dag.
Ett klagomål jag har dock är att friåkningen är oväntat tråkig med Rockstars mått mätt. Det finns några polisingripande man kan göra, tyvärr är de oftast på helt fel sida av stan, några sevärdheter man skall upptäcka samt en massa bilar att hoppa in i, men inget som riktigt retar samlarnerven på mig. Nej, L.A. Noire är inte likt GTA där man bara kan glida runt och skapa kaos. Det är liksom inget roligt beteende i 1940-talets Los Angeles.
Sammanfattningen är att L.A. Noire är ett utmärkt storydrivet äventyrsspel, som inte skall blandas ihop med Rockstars öppna
sandlådor typ Red Dead Redemption eller Grand Theft Auto IV. Team Bondis skapelse är mer av ett vidareutvecklat Police Quest och iochmed det väldigt roligt & tillfredsställande.