Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Mirror's Edge

Det kommer snart att ha gått fyra år sedan Dice bestämde sig för att göra någonting väldigt annorlunda, något som skulle vara spelvärt, modernt, stilrent och gripande. Efter en lång tids spelande så ska jag berätta varför spelet fortvarande håller.


Ibland finns det vissa spel som inte direkt drar till sig din uppmärksamhet eller mediernas uppmärksamhet för den delen, vi missar ofta de spelen och de har så gott som inte varit där. Det är en utgivares mardröm och det är på det sättet som spelbranschen tyvärr fått vika sig för de finansiella problem som uppstår vid misslyckade lanseringar...låt oss dock inte flöda in i den diskunionen nu.
Mirrors Edge var ju inte direkt ett hypat spel, utan folk visste inte riktigt vad de skulle tro om det, det släpptes inte mycket material i förväg och det gjordes inte mycket ljud om det...men det blev snart klart att många hade väldigt positiv syn på spelet, där inkluderar jag mig själv, utan att riktigt ha vetat vad spelet gick ut på egentligen. Bland en spel-marknad som allt mer krympte ihop sig till några få genre serier och där plats för nytänkande och kreativitet alltmer börjat dunsta, så gjordes det en till fps av DICE, en fps som paradoxalt nog upmanade till att avstå från strid, "flight over fight"var mottot och i och med ett sådant negativ, så väcktes det en del intresse i spelbranchen.

Mirrors Edge släpptes 14 november 2008 och pressen gnuggade händerna för det årets kanske mest ambitiösa spel, rakt i SAMMA DAG som som activisions årliga upplaga av cod blev släppt!...Ett vågat drag och det var tydligt att EA litade på att Mirrors Edge med all säkerhet skulle bli den succé som det förutsågs att bli. I mörkret av cod så blev mirrors edge recensionerna publicerade en efter en och snart var det fastställt att spelet hade sina brister.

Det var några få punkter som blev framhållna, som att det var alldeles för kort och att det blev på tok för enformigt eller att combat fysiken var alldeles för dålig, det var här jag såg orättvisan i det hela. Mirrors Edge är ett spel som belönar de som utforskar, de som följer spelets motto.
Att använda skjutvapen och försöka spela sig fram som en vanlig fps-skjutare är ju trots allt att glömma och det syntes tyvärr att det var många som hade begått det misstaget och för dem så var ju skjutmekaniken stel eftersom spelet då inte gick ut på att hålla ett vapen, även om du fick möjligheten och eftersom huvudpersonen "Faith" inte har någon som helst utbildning i detta så är det väl bara fullt logiskt att man inte klarar sig så bra med vapen heller. För de som följde banan till punkt och pricka så blev det väldigt enformigt eftersom de aldrig utforskade andra sätt att ta sig till objektiven, andra sätt att ta sig igenom "levlar", men just det här med "levlar" och banor tycker jag skapar det första minus tecknet för Mirrrors Edge för min del.
Mirrors Edge är ett spel där du värkligen känner ett momentum av frihet och där du får en enorm känsla av valmöjlighet, men valen är tyvär inte tillräckligt många och när spelet delas upp i delar och banor så blir frihetskänslan ännu mer berövad. Det var ju nämligen så att man fick en känla av att spelet skulle vara friheten själv av de trailers man såg innan spelet släpptes och anledningen till att många blev besvikna var just på grund av den dåliga marknadsföringen.
Men det är nog allt som jag tycker är dåligt med spelet!

För redan när man startar spelet så inser man hur fräscht hela omgivningen känns. Designvalen för spelet är bland det bästa och mest originella som jag har sett, då man gjort det väldigt simpelt och rent, som storyn handlar om, då staden har blivit ett fläckfritt samhälle utan frihet och misstag, där "runners" som Faith blir framtidens yttrandefrihet, som polien jagar som idioter.

Spelet målas upp i olika färger, en i taget, från bana till bana ibland så kan jag inte hålla munnen stängd, eftersom designen ibland övergår alla förväntningar. Du följer den röd-markerade vägen dvs. där viktiga saker som ramper mm. är förgade röda (kan slås av i menyn), det fina med det här är dock att det alltid finns i alla fall en annan väg att gå, som oftast är snabbare än om du skulle gå den röda vägen och ett leende är garanterat om man lyckas klura ut de vägarna, då detta känns precis som om man har en glödlampa på huvudet.

Att sedan ägna timmar åt att komma på de mest kreativa sätt att besegra poliser och vakter som står i vägen för dig är faktiskt, ett av spelets paradnummer. Fler kommandon hade ju självklart varit hjälpande, men det var inget som jag blev påmind av när jag spelade spelet.

Det fanns vissa som sa att spelet var på tok för svårt, men det är där som jag biter mig fast. Jag älskar nämligen spel där du utmanas, jag är den där personen som hänger kvar ända tills jag klarar det, så är det i alla spel och då dagens spel börjar gå allt mer mot det cinematiska konceptet, då de sumpar allt som heter utmaning (och i princip skriptar ihop ett spel som i och för sig kunde blivit en film), så håller jag mirrors edge väldigt hårt i handen, för det är just de här " frusterarande momenten" som jag tycker är de roligaste, när du måste spela om och om och om igen och ändra på din strategi tills det klickar till och tills du klarar din utmaning. Mirrors Edge är definitivt ett sådant spel där det alltid är roligare att ta den svåra vägen.

Storyn känns dock ganska hopklämd på 6 timmar och det känns som att faith borde fått längre tid på sig att rädda sin syster, eftersom det är det spelet handlar om, då hennes syster blir anklagad för mord i det korrupta samhälle där hon jobbar, som polis.
Tid till tid så kommer det små film klipp som är animerade i en tecknad stil som jag personligen inte hade något emot då spelet redan kändes space:at som det var och animationsstilen passade relativt bra, men storyn faller ändå ganska platt i slutändan och det som man kommer ihåg blir ändå mest dina egna story ögonblick då man klarade av vissa utmaningar.


Även om det blir så att storyn inte håller det mått man skulle velat, så tycker jag att spelet klarar sig utan en stark story, det gör de flesta pussel spel, och JA mirrors edge är ett pussel spel...hela utmaningen med spelet är att man ska tänka efter över hur man ska lösa vissa situationer och upplevelsen kommer faktiskt ner till den otroliga fysik känslan i spelet och hur mycket spelaren är villig att sätta sig in och engagera sig i spelet.
För min del så är det inget problem och jag har sällan så ont om tid som när jag spelar Mirros Edge.

Medlemsrecensioner66
Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10