Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock

Rapture - en gång en blomstrande utopi fylld med världens alla inovatörer och företagare. Idag är staden en gudsförgäten dystopi i var ingen vet vem som är vän eller fiende. Det är snart fem år sedan vi fick se Bioshock men jag har återbesökt Rapture, endast för att skriva en recension...

Första gången jag spelade Bioshock var 2007, samma år som det kom ut. Redan då var jag förälskad i revolvrar, Sinatra och art-deco. Att kombinera det med pang-pang och en sjuhelvetes actionfylld och intressant story(som jag vid min unga ålder egentligen inte förstod mig på) var liksom rörande på något vis. När jag sedan spelade det ett par år senare kom Bioshock att ge upphov till att jag läste Atlas Shrugged, boken Bioshock är baserad på, och således till mitt engagemang i politiken, men också till mitt egna skrivande.

Allting börjar som en mysig kliché på ett flygplan, över Altanten, någon gång efter Kriget. Jag talar uppenbarligen lite för mig själv, röker en cigarette och snart, från ingenstans, även om det var väntat, så störtar planet. Jag befinner mig plötsligt djupt nere under vattnet med allt från lik, resväskor och motordelar omkring mig. Jag lyckas ta mig till ytan där jag får syn på det brinnande flygplansvraket. Det är i samma sekund som jag förstår att jag är den enda överlevande.

Lyckligtvis så har planet störtat bredvid en fyr, så det är till fyren jag tar min tillflykt. Genomblöt traskar jag upp till fyren, tar ett kliv in i värmen och samtidigt som dörren bakom mig automatiskt stängs så lyses fyren upp och en mysig 40-tals ton börjar spela i bakgrunden. Jag masar mig ner ett plan i fyren och hittar vad som i alla fall ser ut som en märklig ubåt. Vilsen och utan någonstans att ta vägen kliver jag in i fyren. I samma sekund som vi börjar röra oss neråt rullar en duk ner över utbåtens enda fönster och en projektor ovanför mig börjar spela en propagandafilm...

Det är början på ett fasansfullt överlevnadsdrama och en thriller utan dess like. Irrational Games är det enda spelföretaget, och Bioshock är det enda spelet, som har lyckats kombinera ideologi, sakpolitiker, action, dystopi och action på samm skiva. De är visserligen dem enda som har försökt.

Propagandafilmen tar fart och en man vid namn Andrew Ryan förklarar för mig, med en finförnäm engelsk dialekt, att han en för länge sedan har gett upp på världens alla moraliska och politiska system och att han istället valde att bygga Rapture - en stad med ett riktigt marknadsekonomisk system, med en überliberal politik i var varje man får man får vad han förtjänar. I samma stund rullar bioduken upp och jag, som nu befinner mig långt under ytan, får syn på den mäktiga staden framför mig, byggd på havsbottnens yta.

Den mäktiga synen är bortom mäktig. Det finns inte någon som har fått mig att bli så fascinerad av storslagenhet och brillians någonsin i ett spel efter att jag för första gången såg Rapture. Många har försökt, men ingen har lyckats.

Timmarna efter min ankomst till Rapture är fyllda med politiska idéer, urläskiga nerdrogade "splicers", människor som gör vad som helst för att få tag på ADAM, den drog som har gjort dom tokiga, den drog som numer fungerar som valuta i Rapture. Staden är förfallen. Man kan endast se antydan och minnen av stadens glansdagar. Irrational Games gör ett fantastiskt jobb i att framställa det här grafiskt. Grafiken fungerar fortfarande, även om året är 2012.

Det grafiska arbetet är fantastiskt och designen, återskapande av 20-talsstilen är brilliant. Ljudet är strålande och musiken passar till varje situation. Det finns ingenting att klaga på, eller mja, förrutom en del buggar på PC-versionen. Det är buggar som faktiskt inte går att reparera med patcher. Men det är inget betydande, inget man stör sig på.

Förrutom brilliansen och storheten i det jag har nämt så är Bioshock till stor del vad man skulle kunna kalla ett semi-rollspel. Du har många val hur du ska lägga upp ditt spelande, både praktiska och mer moraliska, om du ska ta livet av små flickor, vid namn "Little Sisters", för att få ADAM, eller om du ska rädda dom. Dessutom är spelet fullt med möjligheter att modifiera och arbeta om dina vapen, och möjligheterna är många och roliga. Du är också försedd med ett omarbetat DNA som ger dig möjlighet att beskjuta dina fiender med allt från eld och el till agressiva getingar och hormoner från dina fingertoppar. Det roliga tar aldrig slut.

Rapture är dessutom en stad med en intressant historia. Flashbacks från andra människors liv och kasettband du kan lyssna på ger dig möjlighet att ta del av stadens historia. Bioshock är stundtals tämligen linjärt och trots rollspelsmöjligheterna lite av ett one-go-way-spel men chansen att utforska Rapture väger upp.

För att komma med någon mer kritik av spelet fattades en multiplayer i min mening. Man kan ju för tusan inte skapa ett spel med fantastiska vapen som går att modifiera, i en fantastisk miljö, utan en multiplayer! Bioshocks uppföljare, Bioshock 2, möjligjorde min gamla dröm, men där var singeplayern inte ens nära så bra som i dess föregångare.

Jag talar ofta om att det var bättre förr i tiden, och Bioshock är ett ypperligt exempel på varför. Frågar du mig slutade spelindustrins glansålder någon gång runt Bioshock. Vi får bara hoppas på att den kommer igen...

Betyg - 9/10.

+ Genial design, brilliant grafiskt arbete, finfint ljud och underbar musik, än mer genialisk story.

- Stundtals något linjärt, en multiplayer saknades.

Nedan ser vi den klassiska bilden på en Big Daddy med en Little Sisters bredvid sig. Åh, man blir ju nästan alldeles till sig!!!

Medlemsrecensioner88
Samlat betyg: 9.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10