The Orange Box

Ja då har jag äntligen spelat igenom ett av världens mest älskade spel med tillhörande episoder. Är jag imponerad? Nja sådär.

För cirka 12år sedan så spelade jag igenom Half-Life 1 och även om jag kanske inte fullständigt äslakde det så var det ändå ett stabilt action spel som förändrade min syn på FPS och som jag senare spelat om flera gånger (särskilt nu senaste när Black Mesa släpptes).

Så när jag nu äntligen fick tummen ur och skaffade mig Half-Life 2 så passade jag på att skaffa The Orange Box. Fem spel på en skiva som alla har fått riktigt bra kritik världen över. Det är också det som gör denna recensionen lite svårare att skriva då jag måste tänka på det enskilda spelet men även helheten med alla fem.
När jag sparkar igång mitt gamla xbox och trycker ner skivan i släden så möts jag av en väldigt läcker och stämningshöjande meny. Utifrån denna meny kan jag välja vilket av mina fem nya spel jag vill spela. Eftersom jag köpt boxen mestadels pågrund av Half-Life 2 så känns det som det bästa alternativet att börja med.

När spelet börjar så är det gamle gode G-Man som möter mig och berättar att det är dags för mig att börja jobba. Efter en kortare tågfärd som påminner mig om början av det första spelet så når jag slutstationen och det är också här problemen börjar. En man som tidigare satt fridfullt på sin plats har nu magiskt förflyttat sig till dörren och satt sig mitt i vägen så att jag inte kommer ut. Jag försöker med alla knappar på kontrollen och även om mannen pratar vänligt med mig då och då så är det tydligt att han inte kommer flytta på sig.
Omstart 1. Denna gången kommer jag ur tåget och kan börja upptäcka staden som ligger framför mig och efter en kastad läskburk får jag lite elpistolpisk och sänds iväg för att träffa isolering. Här får jag stället möta en kär bekant från förra spelet som lyckats nästla sig in hos fienden.
Snart stormas rummet av fiender och jag får fly ut genom ett fönster. Jag får springa genom staden i små gångar och genom lägenhetskomplex för att fly mina skjutglada förföljare.

Detta är upptakten till en story som må vara fylld av klyschor men ändå lyckas fånga mig. Spänningen är riktigt bra genom större delen av spelet även om visa delar hade kunnat tas bort helt. Till dessa hör alla banor där man får köra fordon. Dels försvinner all story under dessa transsportsträckor och dels så här kontrollen helt fruktansvärd. Då får köra både bil och båt genom äventyrets gång men dom styrs och rör sig på samma sätt, vilket jag kan tycka är lite lat från Valves sida. Båtbanan som kommer ganska tidigt i spelet är tyvärr något av det värsta jag spelat på mitt xbox360, en buggfest utan dess like. Min båt fastnar i väggar, tunnor och faller genom marken. Bossen på banan tar också tre omstarter att dyka upp och på ett ställe är det möjligt att fastna och inte komma vidare om man råkar göra fel. Även om detta spelet släpptes 2007 så måste dom väl iallafall haft någon på Valve som kunde testat banorna?

Det är också väligt ofta som skärmuppdateringen sjunker till riktigt trista nivåer och ibland känns det mer som om jag sitter och kolla på diabilder på riksmuseumet.
Ännu värre blir det mot slutet av spelet där jag har med mig mina medhjälpare (eller medstjälpare). Dom ställer sig konstant i dörröppningar och blockerar min väg. Dumma är dom också då dom verkar mer intresserade av att stå still och titta på mig istället för att skjuta fiender. När vi ändå är på ämnet fiender så är AIn i detta spelet skrattretande låg. Fienderna är mer som vandrande dödkött än soldater. Ofta står dom bara och kolla rätt ut i inget fram tills jag dödar en av dom, då kan dom bli sugna på att skjuta lite. Att höja svårighetsgraden hjälper inte heller för då får dom plötsligt röntgensyn och kan skjuta mig genom väggar.
Allt detta gör att min illusion av en episk scifiberättelse bryts. Att starta om spelet 65gånger per bana gör mig på arg och får mig att tvivla på att spela igenom hela spelet. En annan grej som flera gånger fått mig att vilja kasta skiva ut i vintersnön är att alla pussel är exakt likadana. Allt går ut på hävstångsprincipen. Lägg tunga saker på ena sidan och få den andra sidan att gå upp. Inget fel i sig men att behöva göra det ett par gånger på varje bana får mig att undra om jag spelar en fysikdemo eller om grabbarna på Valve har komplett brist på fantasi.

Den största anledningen till att spela detta spelet är faktiskt för storyn. Ju längre jag kommer ju mer vill jag veta. Mycket pågrund av röstskådespeleriet som är helt fantastiskt. Dialogen kan bli lite ostig ibland och karaktärerna är inte jätte djupa men skådespelarna lyckas ändå förmedla känslor väldigt bra och får mig att bry mig. Musiken i spelet är ganska intetsägande och får ganska lite plats men på dom ställena där den hörs så passar den bra och förhöjer scenerna. Därimot så är resterande ljud helt fruktansvärt. Vapnen låter som en blanding mellan paintballpistoler och bubbelplast, men ännu sämre är effekterna när man tillexempel trycker på knappar eller öppna dörrar. Här har inget hänt sedan Half-Life 1 och jag tror att dom flesta ljudeffekterna bara är återanvända.
När man sen spelar episode 1 och 2 så återkommer alla dessa problem även om jag inte behövde starta om Episode 1 särskilt mycket. Alyx klarade sig faktiskt väldigt bra i denna delen och kändes inte alls som ett handikappat våp i nöd. Speltiden är också ett ganska stort problem, för även om jag får starta om och göra om nästan konstant så är den faktiskta speltiden inte alls speciellt hög. Om jag räknar in båda Episoderna tillsammans med huvudspelet så klockar det ändå inte in på ens 10timmar. Fast då har jag ju fortfarande två spel kvar i samlingen.

Portal har jag redan spelet igenom innan och är ett riktigt kul litet pusselspel där man ska skjuta portaler på väggar för att kunna ta sig förbi mängder med olika hinder som vatten och laserstrålar. Även är är röstskådespeleriet i toppklass och jag skrattar högt åt Glados sarkastiska kommentarer och torra skämt, men det är inte allt Portal delar med Half-Lifespelen. Speltiden även här är fruktansvärt kort även om buggarna är som bortblåsta. Inte en enda gång har jag varit med om jag behöver starta om spelet på grund av att jag fastnat i något och jag tvivlar på om det ens är samma studio som gjort Portal.

Sista spelet i samlingen är Team Fortress 2, en multiplayer online skjutare med överdrivet tecknad stil. Det första jag vill säga om detta spelet är att jag fullkomligt älskar designen. Den är både spännande och egen, samtidigt som den är väldigt tydlig. Tyvärr är jag ett par år för sen med att spela detta spelet och har väldigt svårt att hitta matcher vilket gör det svårt för mig att kunna ge en bra insyn i detta spelet men av det jag testat verkar det vara bra karaktärer och ett ganska djupt spelsystem för den som sätter sig in.

Nu har jag nått slutet av denna recension och det är svårt att sätta ett betyg på denna box. Visa delar är helt magiska medans andra är fullkomligt usla.
Kan jag rekommendera ett köp?
Ja, det kan jag om du tycker att storyn är det viktiga och kan stå ut med ett helt hav av buggar. Då kommer du mest troligt att njuta precis som jag gjort.