The Godfather

Gudfadern är stenhårt. Jag är stenhård. Genom att pryla oskyldiga näringsidkare och cigarrökande maffiabossar blir jag till sist Don. Marlon Brando i all ära (må han vila i frid) men jag är den ultimata Gudfadern.

Detta är utan tvekan en "GTA-klon" (en term så hatad av många) men jag har inga problem med det. Det är spelglädje, vilket är för mig det viktigaste.

Kontrollen är bra, men kameran bråkar med mig ibland. Som till exempel när jag skall kasta in en molotov i ett rum fullt med fiender. Jag ställer mig i skydd bredvid dörren, plockar fram brandbomben, kastar. Rakt i dörröverstycket. Jag dör. Hårt. Och får försöka ta över transportnavet igen. Mäkta irriterande. Annars är kontrollen intuitiv och det känns naturligt att spela. Slagsmålskontrollen är till exempel skitkul.

Uppdragen varierar i kvalitet, en del uppdrag är riktigt roliga medan en del bara är sådär. Men de är aldrig tråkiga, vilket är skönt. Särskilt beställningsmorden är roliga, med diverse villkor som måste uppfyllas för att få maximalt med respekt och pengar.

Trots sina brister, där bland annat storyn ibland känns lösryckt (flickvännen, var fan kom hon ifrån och när blev hon min flickvän?) och boxare som är på tok för svåra, är detta spelglädje i en extremt cool miljö. Jag vill, efter 40 timmar med Gudfadern, utbilda mig till mafioso på närmaste högskola.