Tomb Raider: Anniversary

Lara Croft. Tomb Raider. Vad säger det dig? Tänkande? Spänning? Tuffa miljöer? Stora tuttar? Anniversary har allt detta och lite till.

Jag ska vara ärlig nu.
Anniversary är det första Tomb Raider-spelet jag spelat. Jag har inte ens sett filmerna.
Vilket är skumt, för alla andra verkar ha gjort det.
Lara har varit ett stort frågetecken för mig. Vad är hon egentligen? En agent? Ett supercoolt spelikon? En legend i spelväg? En porrstjärna?

Så jag köpte Tomb Raider: Anniversary, mest för att se vad serien egentligen handlade om.
Och vem ser jag där på framsidan? En småleendes tjej med bröst större än Jupiter.
Fast det har vi ju inget emot. Öh.
Spelet verkar otvivelaktigt vara snyggt. Och det börjar bra! Efter en kort mellansekvens ska man öppna någon port bland snöiga berg. För att komma upp till stället där man får upp den måste man lära sig spelets kontroller.
När man kommer in börjar ett storslaget äventyr.

Anniversary är mycket varierat.
Vargar, dinosaurier, underliga wannabe-mumier, allt detta kommer du att stöta på - och lite mer där till.
Miljöerna är ofta storslagna, och det är mycket bra att de fått med små detaljer som att Lara blir blöt när hon simmat, att det droppar i fuktiga grottor, och att man ofta verkligen måste tänka till om man ska klara något och komma vidare.

Det är mycket "hoppa på den där avsatsen som knappt syns, för annars kommer du inte vidare".
Det är bra, men ibland så frustrerande att jag hoppar ner i avgrunden med Lara och rycker till när jag hör den skarpa smällen då hon lealöst slår i marken.

Jag är inte mycket för att tänka. Låt oss säga som så att logik inte är min starka sida, och därför tycker jag att Anniversary är väldigt svårt, nästan lite för svårt.
Ibland kan jag finna svaret på en gåta av en ren slump, ibland kan det vara något så simpelt som att skjuta av ett rep.
Jag tänker ofta "Kan jag inte få någon liten vink om hur jag ska göra...?", fast när jag är på bättre humör förstärker den obehagliga ovissheten själva känslan: Jag är ensam. Jag måste klara mig själv.
Det är även mycket sådant i Anniversary. Du måste tänka, du måste klura ut saker själv. Du måste klara dig på egen hand.

Förutom detaljer, snygg grafik, vackra miljöer och en Lara att vila blicken på medan man tänker, är Anniversary så mycket mer.
Musiken är underbar och stämningsfull, ljudeffekterna likaså, (jag rycker till då jag hör dinosaurier vråla någonstans ifrån, eller ylandet från vargarna tätt följt av deras tassande fotsteg när dom blodtörstigt kommer emot mig), och spelet håller i princip hur länge som helst med tanke på hur många klurigheter och pussel det är.
Kontrollerna är felfria med undantagen att Lara då och då kan hoppa åt ett helt annat håll än det jag styr mot, och små kameraproblem till och från.

Något negativt enligt mig är de interaktiva mellansekvenserna. Som ett exempel när man möter T-Rexen, och man måste snabbt som fan klicka på X eller O för att undvika ett hugg och så vidare.
De andra mellansekvensera, som bara är film, gillar jag däremot skarpt.

Anniversary är ett mycket bra spel, och om resten av serien är lika bra, borde jag köpa åtminstone Legend så fort jag bara kan.
Köp Anniversary och gå ensam bland platser som inte rörts av människor på hundratals år... åh, du har rätt. Du är ju inte ensam.
Lara är med dig.
Din lyckost.