Bra japanska rollspel som fungerar här i väst är inte direkt något vi blivit bortskämda med under denna generation. Genren som nästan dominerade Playstation och Playstation 2-eran har inte rosat marknaden under 360/PS3/Wii-eran, bortsett från några få undantag.
Så kommer då Ni No Kuni, ett PS3-exklusivt japanskt rollspel som kanske inte kommer med något nytt, men som går tillbaka till rötterna och ger oss det vi sä länge saknat - ett långt äventyr i en underbar sagovärld.
Huvudpersonen Oliver är en liten pojke som lever sitt liv i vår värld som vilken pojke som helst, tills en dag när en fruktansvärd olycka händer som gör honom helt förkrossad. Instängd på sitt rum gråter han i misär och när hans tårar faller på hans favoritdocka börjar den plötsligt leva. Dockan visar sig vara kungen över alla feér i en parallellvärd där ondskan härjar. Han berättar för Oliver att han är den godhjärtade ämnad att bli en stor magiker och rädda världen från ondskan. Och därifrån startar spelet.
Även om storyn är en klyscha (liten pojke som inte fattar något om kärlek räddar världen) är den ändå så charmig och välpresenterad tack vare Studio Ghiblis härliga animerade mellanskevenser att man inte har några problem att hänga med. Det känns litegrann som när man kollade på Pokemonavsnitt när man var mindre.
Presentationen överhuvudtaget är top notch, grafiken t.ex. är tekniskt magnifik. Mellansekvenserna övergår hyfsat sömlöst till spelgrafik och detaljerna i animationerna när man t.ex. springer och ser Oliver andas, eller ser honom sätta ena foten på ett trappsteg och andra på marken är imponerande.
Musiken är så pass bra att låtarna faktiskt sätter sig i huvudet till den grad att jag nynnar dem när jag inte spelar, vilket är mycket ovanligt för egen del. Den är helt orkestral dessutom, gjord av Tokyo Philharmonic Orchestra och komponerad av Joe Hisaishi. Det enda negativa är att det inte finns så värst många olika låtar (de gjorde låtarna till NDS-versionen och har bara plockat över dem).
Rösterna håller bra klass - den enda jag inte gillar är faktiskt Oliver som låter likadan hela tiden. Plus att hans "neato"-snack kan gå en på nerverna. Den walesiska fen Drippy kan ta ett tag att vänja sig vid, men han är en skämtsam skön prick och en klar favorit. Annars föredrog jag att höja ljudet lite extra varje gång "de onda" pratade, då deras ondskefulla mörka stämmor låter precis som de ska.
Spelmässigt finns allt som bör finnas i ett JRPG. Många olika städer och miljöer, en fet världskarta, snabbtransportering och andra transportsätt, och tack och lov börjar man inte slåss slumpmässigt, utan får välja att gå på fienderna som syns på kartan. Här kan man dock klaga på att många av fienderna är så snabba och målsökande och ofta placerade i trånga utrymmen, att det ändå är omöjligt att undvika dem. Detta kombinerat med det faktum att de respawnar jäkligt fort gör att det ändå ibland känns som random encounters.
När man sedan slåss gör man det med hjälp av familiars, monster som Oliver kan fånga in, även om Oliver också kan slåss själv. Striderna laddar och sätts igång snabbt och sedan kan man springa runt fritt och akta sig för attacker precis som i ett vanligt actionspel, men när man vill anfalla så gör man det via menyerna och då tar datorn över. Det viktiga i striderna, särskilt mot bossarna, är att vara med på när fienden gör en kraftfull attack och då snabbt försvara sig. Detta ger liv och mana som man kan springa och plocka upp.
Striderna kan bli ganska svåra. Jag har inte grindat särskilt mycket alls och då får jag en ganska lagom utmaning på det svåraste, men har man problem kan man sänka svårighetsgraden när som helst. Det sämsta med striderna är att dina partymedlemmars AI är IQ fiskmås. De byter ofta till helt fel familiar och försvarar sig inte när kraftfulla attacker kommer såvida man inte babysittar dem och trycker på fyrkant (= alla försvarar sig). Ofta slåss man själv i slutet mot bossar för att de andra dött. Jag tycker också det är knäppt att alla familiars inte har defend, något som känns ganska grundläggande eftersom spelet bygger på att man försvarar sig.
Men det gäller också att slåss med rätt familiars. Familiars fungerar som Pokemon. Man fångar dem, levlar upp dem och de har olika stats och evolverar. Den här delen är dock mycket svagare än i Pokemon. Designen på monstren är för det första inte särskilt bra och deras uppgraderingar är skrattretande - de blir knappt ens större. Inte som i Pokemon där man ser en klar utveckling mellan de olika versionerna. För det andra så, inte bara måste du mata dina familiars med ovanliga föremål för att kunna utveckla dem, de blir också svagare när du utvecklar dem av någon outgrundlig anledning och du måste spendera lång tid med att få upp dem till samma nivå igen (de blir sedan starkare än de var förstås).
Detta leder till att man inte törs utveckla dem när som helst eftersom man kanske förlitar sig på ett fåtal familiars som alla behövs under strierna. Och man kan ju inte ens utveckla alla, jag har bara tillräckligt med juno gems för att utveckla en handfull till sista fasen.
Slutligen så är det svårt att se om något monster har potential att bli bra. Man måste lägga mycket tid på att levla upp dem och allt kanske är förgäves. De flesta jag försökt lvla upp har varit värdelösa och jag har för det mesta använt samma familiars genom hela spelet. Folk har dock redan kommit på vilka som är de klart mest OP monstren och vilka monster och ställen som ger överlägset mest XP tack vare Internet, så vill man ha det väldigt lätt så går det, men det är rätt gamebreaking enligt mig.
Kort sagt, även om familiars är ett bra försök att efterapa spel som Pokemon eller Dragon Quest Heroes, så når man inte alls upp till deras nivåer. Striderna som helhet gillar jag dock, mycket mer involverande än många andra JRPG jag spelat tack vare att allt går i realtid så man måste vara på tårna hela tiden och att man kan akta sig för attacker som i vilket actionspel som helst faller mig i smaken.
Bossfighterna, av vilka det finns många, är speciellt väldigt bra och bossarna är grymt designade, till skillnad från fienderna.
Behöver man grinda för att ta sig igenom spelet? Nja, det räcker med att göra sidouppdragen. Men jag skulle inte tro att det bara går att köra huvuduppdraget, då tar det stopp.
Sidouppdragen är för övrigt ganska tråkiga eftersom flera av dem handlar om att ta en viss känsla från någon (som t.ex. mod eller snällhet) och föra över det till någon annan. Det går inte att misslyckas och är bara till för att man ska springa fram och tillbaka mellan städerna.
Tempot tycker jag man gjort helt rätt med, man utvecklas och lär sig nya funktioner i en stadig takt. Det tar t.ex. tjugotalet timmar innan man får fast travel och många timmar innan man kan börja fånga monster. Det är dock rätt mycket handhållning, lite som Zelda där man markerar viktiga meningar i dialogerna och Mr. Drippy fungerar som en light version av Midna/Fi (mycket light, tack och lov). En stjärna visar precis vart man ska, men den går att stänga av i alternativen.
Slutsats: Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är ett grafiskt läckert och charmigt spel av den gamla skolan, fast i modern tappning. Level 5 och Studio Ghibli är en superkombo som nu har gjort ett superspel, om än med en del brister i AI och monstersamlande. Faktum är att det är det bästa rollspelet jag spelat under generationen och jag har suttit som klistrad många timmar på raken utan att tröttna. Ni som gillar rollspel har minst 40 timmars äventyr i Olivers sagolika värld framför er. Grattis.