God of War (2005)
Efter att ha fått God of War HD utav Sony (tack) kände jag ett otroligt sug att återuppleva det spel som jag anser vara ett av de absolut bästa ifrån förra konsoll-generationen. Jag kan inte tröttna på det här spelet. Låt mig berätta varför.
Känslan i striderna är helt fenomenal
God of War är ju faktiskt ett actionspel som till störst del förlitar sig på sina maffiga, hetsiga strider. Spelet lär mig inom två minuter det jag behöver veta, de mest grundläggande attacker, som känns lika värdefulla i början, som i slutet.
Det känns helt rätt när Kratos attackerar med sina fastkedjade svärd. Vare sig det gäller minatours, cykloper, den vanliga fotsoldaten eller någon av de andra dussinet fiendetyperna så kan jag inte få nog. Det sprutar blod, fienderna reagerar på slagen på ett otroligt tillfredsställande sätt vilket gör striderna jäkligt underhållande. Jag känner mig verkligen überstark men samtidigt finns där en fin balans. Jag kan inte bara mata på med attacker, utan det krävs att man utnyttjar defensiven också, speciellt om man spelar på hard. Fienderna vill kötta Kratos. De blockar, parerar och attackerar så mycket de bara kan. Ett finger redo på blocka-knappen är därför ett måste.
Inramningen är enastående
Jag visste knappt någonting om God of War på förhand när det kom. Jag har alltid varit duktig på att läsa nyheter och förhandstester av de hetaste spelen, men på något vis slank God of War undan min radar. Det slog därför ned som en bomb, den där sommaren 2005. Jag blev förbluffad över det jag såg. Det såg helt fantastiskt ut. Och visst, idag ser det rent tekniskt inte så fantastiskt ut längre, inte ens i HD. Men designen och hela upplägget med grekisk mytologi känns så tidlöst fräscht att jag än en gång kapitulerar fullständigt. Man kan verkligen känna när ett spel i grunden är gjort med hjärta, allt känns så genomtänkt. Från minsta pussel till den mest gigantiska bossfight, allt platsar inom världen som etableras i God of War.
Ploten är finurlig och intressant
Under spelets inledande timmar träffar man på människor som är livrädda för kratos och rent av föraktar honom. Allt eftersom uppdagas Kratos förflutna, inte i ett stressat tempo, utan sakta men säkert får man reda på mer om den "hjälte" man faktiskt spelar som. Jag vill veta mer, det är så snyggt sammansatt och nyfikenheten är på topp. Om inte stridssystemet var så bra som det faktiskt är, hade ploten gett mig nog anledning att spela igenom spelet. Bakgrundshistorien berättas till stor del genom ursnygga förrenderade filmer som ofta är lagom (otroligt) brutala.
God of War står sig. Fantastiskt bra till och med. Det är rått, otroligt roligt, spännande, utmanande och intressant. En odödlig klassiker, som blivit än bättre i HD.
