Kingdom Hearts II

Det är lätt att bli sentimental när man skriver om spel som står en nära hjärtat och jag skulle kunna rabbla på i sidotal om hur jag kände första gången jag satte min fot på Destiny Islands, hur det vred sig i hjärtat när de båda goda vännerna slungades åt olika håll i den otäcka stormen. Hur jag desperat ville hitta Kairi, och hur jag avskydde Heartsless och deras ledare Ansem.
Den unga pojken Sora fick mig klistrad vid TV:n många sena nätter och tidiga mornar, kampen mot Heartsless resulterade i att toalettbesök och matintag fick lida. Folk som någongång läst en riktigt bra bok man inte kan lägga ifrån sig vet exakt vad jag pratar om. Så nu när det äntligen är dags att ta itu med del två måste jag erkänna att jag är ganska kluven. Uppföljaren till spelet som skänkt mig så mycket hade jag minst sagt höga förväntningar på, jag vet att det är orealistiskt att ha atmosfäriska förväntningar av ett spel, men jag kunde inte låta bli. Så när jag väl satte mig med uppföljaren till serien som bara osar magi var ordet just kluven.

Det var nu fyra år sedan vi först fick stifta bekantskap med Sora och hans gäng i Kingdom Hearts, ett sällsynt samarbete mellan drömfabriken Square och sagofabriken Disney. Spelet som visade att rollspel inte behöver vara turordningsbaserat eller följa speciella mallar för att vara underhållande. Turordningsbaserade strider fick alltså ge plats åt ett mer fräscht och nytt system som möjliggjorde frigående strider där spelaren fick styra sin gubbe fritt och agera mer på reflexer än förlita sig på sedvanligt tummtryckande. Hela konceptet fick det att kännas ganska förlegat med både random encounters och turordningsbaserade strider. Utgången blev en given succé, kritikerkåren hyllade det och fansen jublade, standarden för den nya tidens rollspel var satt.

För två år sedan kom den efterlängtade uppföljaren, som till mångas förvåning visade sig vara till Game Boy Advance och inte till PS2:an som fansen hade förväntat sig. Chain of Memories var inte riktigt vad som förväntades efter de stora framgångarna med föregångaren. Men spelet lyckades ändå underhålla med sitt annorlunda spelsätt som gick ut på att med ett unikt sätt använda sig av kort. Det nya systemet blandat med möten med välkända ansikten från föregångaren lyckades ändå hålla fans klistrade vid sina spelpojkar. Men nyheterna slutade inte där och Chain of Memories introducerade en del nya karaktärer, däribland en illasinnad organisation och den mystiska flickan Naminé. Dessa nya karaktärer skulle visa sig spela en stor roll i Kingdom Hearts II.

Kingdom Hearts II slungar oss praktiskt tagit in i handlingen, och har man varken spelat Kingdom Hearts eller Chain of Memories tidigare kommer man minst sagt känna sig väldigt vilsen. Spelet tar för givet att man bekantat sig med såväl organisationen som den mystiske flickan Naminé, vilket man borde för att hänga med över huvud taget. Dock ska det skjutas in att det inte är ett måste att ha spelat tidigare delar eftersom spelet senare nystar upp en del lösa trådar och förklarar det man redan är klar med om man spelat de tidigare delarna. Alltså är det ett plus att ha spelat Chains of Memories och Kingdom Hearts, men inget måste. Med det sagt så måste jag säga att storyn denna gång är långt mer invecklad och djup än vi tidigare sett. Existentiella frågeställningar och moraliska frågor såväl som vänskap är viktiga frågor som tas upp i spelet. En mer seriös vändning sen de tidigare delarna med andra ord.

Mycket av spelets mognad beror mycket på att Sora vuxit upp en del sen det sist begav sig, han är mer mogen och har blivit mer självsäker i sig själv. Detta bemöts av mer illasinnade elakingar som är mer välorganiserade tillsammans med en långt mer mörk agenda.

Redan direkt när jag sätter mig med spelet känner jag att det är just ett Kingdom Hearts jag spelar och inget annat. Kameran har förbättrats och är längre ifrån huvudkaraktären för bättre sikt. Stridssystemet är mer utvecklat och mer actionbetonat, vilket det nya drive-form systemet tillsammans med reaktionsfunktionen bidrar till. Drive-form systemet går ut på att Sora använder en kraft som gör honom specialiserad inom ett visst område, till exempel fysiska attacker, en mätare dyker upp när man träder in i formen och ökar Soras stats avsevärt, man träder sen ur formen när mätaren tar slut. Det går lätt att fylla på mätaren genom att besegra diverse fiender.
Reaktionsfunktionen går ut på att spelaren vid vissa tillfällen i strid kan trycka på triangel för att få Sora att utföra specialattacker. Dessa nya tillskott är till en början riktigt underhållande men bidrar senare tyvärr till att spelet bli lite väl lätt. Dock kan jag inte klandra Square, mest med tanke på att spelet faktiskt är riktat till en bred målgrupp, men den svårare svårighetsgraden kunde de ha gjort mer utmanande.

Precis som i föregångaren handlar det om att åka från värld till värld och låsa nyckelhål, allt i välkända Disney miljöer. Gamla världar blandas tillsammans med nya sådana, såsom Hollow Bastion, Halloween Town, Atlantica och Port Royal från Pirates of the Caribbean. Något av de sakerna jag tycker om med ettan var friheten i städerna, något jag tycker saknas i tvåan, faktiskt. Alla miljöer känns tyvärr mest som kulisser än interaktiva miljöer, tråkigt men sant. Där man i ettan kunde hoppa upp och hitta en kista tar det nu stopp för att en osynlig vägg lagts upp. Jag får en klaustrofobisk känsla och hemska "springa från punkt a till b" flashbacks spelas upp i bakhuvudet. Något jag tyckte att föregångaren maskerade rätt väl, känns i tvåan rätt påtagligt med tråkigt instängda miljöer. Visst är de fina, men ack så icke-interaktiva. Skattkisteletandet känns denna gång inte heller alls lika skoj då man praktiskt taget inte ens kan missa en kista eftersom de är så synliga. Skulle du få för dig att missa en ändå finns det en lista på hur många det finns i just den stad du befinner dig i och med hjälp av den lista ut vart den missade kistan befinner sig.

Handlingen som jag nämnde tidigare är mer vuxen och invecklad, det är väldigt uppskattat. Men tyvärr så har det vi var rädda för i ettan inträffat, Disneyvärldarna känns som de bara är i vägen för den intressanta huvudstoryn och känns mest som illa inpressade parenteser i spelet. Ska jag vara elak tror jag att Square fyllde ut spelet med Disneyvärldar med intetsägande minispel bara för att fylla ut speltiden. Men när spelet väl lyckas blomma ut i sin fulla prakt, monotona och lätta strider och kulisser till världar å sido, så blir jag faktiskt helt fullkomligt trollbunden. Att Square valt att fylla ut spelet med massa enerverande minispel och omotiverade sidouppdrag som måste avklaras, är i mina ögon ofattbart, när de i Kingdom Hearts II lyckats skapa den bästa och mest gripande story jag upplevt på länge.

I och med Kingdom Hearts III hoppas jag att Square tar sig i kragen och vågar låta konceptet stå på egna ben utan Disney, för tyvärr så är de numera bara ivägen, hur charmiga deras världar och karaktärer än må vara. För det är handlingen jag vill ta del av, inte vara fast med miljontals miniuppdrag som inte tillför något till spelet alls. Spelet har dock sina ljuspunkter, som tyvärr mattas av i skenet av spelets brister som jag bara inte kan förbise. Så tyvärr Square, bättre lycka nästa gång. Jag måste säga att jag är besviken.

Grafik, 8 - Square Enix kan sin sak.

Ljud, 7 - Musiken håller inte alls samma klass, men röstskådisarna gör ett bra jobb

Kontroll, 8 - Helt klart förbättrat stridssystem.

Livslängd, 8 - Tåls att spelas om och det finns mycket att göra om man ska klara allt.