Svenska
MEDLEMSRECENSION

Splinter Cell: Double Agent

Skrivet av: nap_exe   2007-09-19

Redan vid första delen var Ubi Softs mål klara; att ge en värdig konkurrent till Metal Gear-spelen. Splinter Cell hade förvisso en annorlunda infallsvinkel än Metal Gear, där krutet lagts på smygandet och mörker som kommit att bli två centrala saker i Sam Fishers äventyr, när Metal Gear i stället koncentrerade sig på handling och inte fullt så trovärdigt smygande. Trovärdighet var ordet och Splinter Cell-liren har alltid präglats av en härlig dos realism. Sams första äventyr tog det första steget mot det mer seriösa smygandet och tog hela stealth-konceptet ett steg vidare med hjälp av enkel kontroll och ett bibliotek av ursköna manicker till sitt förfogande. Sams avancemang berodde också hela tiden på hur duktig spelaren var på att ständigt hålla sig i skuggorna och på ett fiffigt sätt använda sig av den arsenal Sam hade till sitt förfogande, men det gällde också att tyst smyga över golvet för att inte höras, gick man för fort kunde vakterna höra en och därmed öppna eld. Ubi Soft har hela tiden utvecklat konceptet med nya idéer och finesser men aldrig gått utanför ramarna för deras grundidé, smyga och mörker har alltid varit centralt för alla delar och såklart realismen. Standarden var satt och vi alla hade ett komplement till Metal Gear, men jag skulle aldrig tycka lika bra om Sams eskapader såsom jag tycker om Snakes. Trots att Splinter Cell bjuder på otroligt gameplay så verkar Ubi Soft ha missat en central sak som jag tycker är väldigt viktig i spionspel, något Metal Gear-liren kan stoltsera att de har gott om, nämligen handling.

Spelet tar vid på Island, närmare bestämt staden Akureyri där spelaren för första gången får stifta bekantskap med såväl kontroll som karaktärer. Det första man får göra är att simma i land eftersom Sam väljer att närma sig målet från vatten för att minska risken för att bli upptäckt. Väl i vattnet blir det svårt att orientera sig till en början men detta löses snabbt med en knapptryckning och Sams fiffiga visir med inbyggt mörkerseende sätts på som gör att man kan se precis vad man håller på med i det mörka vattnet. Väl uppe ur isen efter att ha oskadliggjort en av vakterna med en enkel knapptryckning är jag uppe vid basen och målet för mitt uppdrag. Redan här har jag finurliga manicker till mitt förfogande, såsom möjligheten att se elektriska källor, värmekällor, och som jag nämnde tidigare mörkerseende. Allt detta visar sig bli väl behövligt hela spelet igenom. Utöver det har man standardpistolen och sitt automatgevär som är utrustat med diverse roliga funktioner. Det är upp till spelaren om man vill ladda sitt vapen med ofarlig ammunition för att bara knocka sina fiender eller om man vill köra med skarpladdat för att vara säker på att de inte vaknar igen och får för sig att sätta på larmet. Hela uppdraget är lätt utfört tack vare Sams arsenal och rörelseschema, kontrollen är precis och han går dit jag vill och det är inga som helst problem att smyga sig på vakterna bakifrån för att få in nådastöten. Den lite barnsliga känslan i magtrakterna som infann sig under ens många sessioner med kurragömma finns där och det är alltid lika roligt att smyga runt i vetskapen om att man när som helst kan bli påkommen och i detta fallet till och med dödad.

När uppdraget är utfört och man blivit introducerad för såväl manickerna som spelmekaniken och rörelseschemat levereras man ett stycke story, och det är här jag tycker Splinter Cell: Double Agent kunde ha gjort så mycket bättre ifrån sig. Det börjar godkänt med att Sam får det sorgliga meddelandet att hans dotter dött i en bilolycka och hans kollega blivit kallblodigt mördad. Sam träder in i en depression och detta visar sig vara början till ett dubbelspel utan dess like i spelvärlden. Här har Ubi Soft mig fast, men tvivlen fanns där eftersom jag aldrig tidigare fastnat för Splinter Cells story utan enbart för dess roliga gameplay. Men å andra sidan beror det helt på hur man är lagd som spelare. Så jag tvivlade starkt på att Ubi Soft skulle kunna hålla detta intressanta koncept flytande rakt igenom. Jag hade rätt.

Sam sätts på ett livsfarligt uppdrag, att infiltrerera en terroristgrupp vid namn JBA och detta tar sin början i ett fängelse där Sams första mål är att bekanta sig med fångarna och på något sätt skapa tillit hos en fånge med kontakter inom organisationen. Kruxet är att du som spelare kan se vilka uppdrag du har, från både NSA och JBA och det är upp till dig vilka du vill göra. Alltså om du helhjärtat vill hjälpa JBA och lägga agentlivet bakom dig eller om du helt enkelt bara vill klara uppdrag åt JBA för att ha kvar deras förtroende samtidigt som du är på din uppdragsgivare NSA:s sida. Hänger ni med? Detta är helt upp dig och dina beslut har effekt på händelseutvecklingen. Ett intressant inslag som framkallar både en ny dimension och ett ännu roligare gameplay kantat mer fler möjligheter. Sagt och gjort infiltrerar man denna grupp och blir skickad på flertalet uppdrag för att skaffa sig förtroende för dem, håll dina vänner nära men dina fiender närmare, eller hur var det nu? Uppdragen är varierande och Sam blir skjutsad runt världen och besöker allt från sibiriska isar, kontorsbyggnader i Kina och båtar mitt ute på Medelhavet. Som jag nämnde tidigare så är mörker en central del i alla Splinter Cell-spel, men detta sätts upp och ner på några av Sams uppdrag, då solen ligger högt på himlen och skydd av mörker inte går att finna någonstans. Då är det upp till spelaren att improvisera och hitta smarta sätt att kunna ta sig runt fienderna eller oskadliggöra dem, allt för att inte bli upptäckt.

Grafiken spelet igenom är imponerande och jag slås av det redan i fängelset där man kan se svettdroppar rinna på Sams kala skalle. Fastän karaktärsdesignen är något stel och bitvis riktigt tråkig så kan jag inte hjälpa att bli imponerad. Inte minst av banan i Sibirien där is sträcker sig så långt ögat kan nå och det är nog den mest trovärdiga is/snön jag sett i ett spel. Allt blänker riktigt snyggt och ger spelet en trevlig touch. En rolig detalj med spelet är alla dessa minispel som kan bestå i allt från att räta upp en störtande helikopter till att utlösa en fallskärm som vägrar veckla ut sig. Något som tog fart i och med Resident Evil 4 och nu blivit lite av en trend. Musiken måste jag säga att jag inte alls har mycket övers för, sure den ligger i bakgrunden och gör det den ska men är så intetsägande så det nästan är löjligt.

Men om vi ska gå över till handlingen igen som till en början verkar riktigt intressant och för omväxlings skulle gripande så faller den tyvärr ju längre i spelet man kommer. Uppdragen känns inte rakt igenom motiverade och man håller inte alltid koll på varför man gör det man gör eftersom berättande, när den väl sker, läggs fram på ett allt annat än bra sätt. Sure den har den där spionkänslan och det är kul att sikta sin pistol mot sin uppdragsgivare på NSA och fundera på om man ska trycka av eller inte. Men detta hjälper inte att hålla upp handlingen, tyvärr, det kanske är för att jag aldrig haft mycket övers för Tom Clancy som hela tiden tenderar att vara pretentiös i överkant i sitt berättande. Det blir som sagt aldrig medryckande trots att spelet i sig är riktigt roligt att spela, gameplayet är det inget som helst fel på. Men jag tycker att det borde finnas en drivande motor i form av handling som ger det man gör en mening. För är det något som borde vara centralt i en spionberättelse så är det handling. Och det är synd på ett så bra koncept, Splinter Cell: Double Agent kunde ha blivit så mycket mer. Men Ubi Softs ambitioner att konkurrera med stortiteln Metal Gear ser idag inte ut att kunna förverkligas, det ska mycket mer till för gamle Sam innan han når upp till Snakes nivå, tyvärr.

Grafik, 8 - Snygg men bitvis tråkig.

Ljud, 8 - Bra röster, usel musik.

Kontroll, 9 - Näst intill felfri.

Livslängd, 8 - Ett lagom långt äventyr som får lite mervärde tack vare Livemöjligheterna.

Medlemsrecensioner16
Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10