Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Vad kan man säga? Årets kanske största release i form av Bioshock Infinite. Det finns så mycket man vill säga men så mycket man inte kan säga då detta skulle spoila mycket av själva spelet. En sak jag kan säga direkt. Det ÄR Bioshock. Har man spelat de tidigare spelen så kommer man känna igen sig. Det är som att cykla, när man väll lärt sig så glömmer man aldrig.

Den här gången så befinner man sig inte i undervattenstaden Rapture utan i den flygande staden Columbia. Det har lagt upp en värld av möjligheter som bara lockar en själv som spelare att bara köra vidare och vidare.

Storyn handlar om protagonisten Booker DeWitt som är en tidigare krigsveteran som skadat honom psykiskt så att han blivit alkolist och spelberoende. Han har även samlat på sig en mängd skulder under spelandet. För att ta sig ur skulderna så får han ett uppdrag: att befria en ung tjej vid namn Elizabeth från staden Columbia och ta henne tillbaka till New York.

Här kliver vi in i rollen som DeWitt för att rädda Elizabeth från Columbia och släpps av vid en fyr. När man sedan anländer i Columbia så var min första tanke: fanatiker...

För staden Columbia är fylld av religösa medborgare och första miljön man får se av staden Columbia är insidan av vad som verkar vara ett tempel. Här får man första riktiga bilden av hur bra nya grafikmotorn. Ljusen, vattnet människorna... Allt är så perfekt så att man nästan fäller en tår av hur vackert det är.

Att sedan komma ut i staden är inte sämre där, det nyinköpta HD7950t gör sig påmint om vad det faktiskt klarar och jag ligger på ständigt 50+ FPS i 1920x1080 med allt på max och då överöses man med framförallt ljuseffekter. Att gå runt i staden får allt att se så levande och underbart ut som att man är i paradiset och 2K Marin och Irrational Games ska ha en stor eloge för att ha gjort atmosfären så imponerande i introt.

Efter en tur igenom staden så hamnar man dock i trubbel och kör en krok igenom en polis. Plötsligt framgår en ironi som jag fann lätt roande. Detaljerna när det gäller avrättningar är riktigt målande och lite smått störande till och med. Våldet blir inte mindre ju mer som spelet går, utan flera karaktärer i spelet dör på brutala sätt och ett av de mer nämnvärda är då en kinesisk man blir äten på av kråkor.

Kontrollerna är väldigt snarlika mot föregångarna, bekanta och perfekta. Att sikta på z var något jag inte kände var vant efter att alla andra shooters har siktet på höger musknapp. Men det är klart att allt går att ställa om så inga problem där inte.

Allt är dock inte frid och fröjd med spelet utan det är lite småsaker som jag tycker förstör det tillräckligt för att det ska kunna klassas som ett mästerverk. För det första så är det en viktig sak som förstör och det är att mot den senare hälften av spelet så tappar spelet mycket atmosfär och börjar kännas väldigt mycket som en dålig rail-shooter. Man återanvänder miljöer på ett sätt som jag inte tycker är bra och låter en spela igenom samma område flera gånger som alla ser liknande ut. Detta är ett väldigt stort problem. Jag satt på release natten och sträckspelade spelet i 10 timmar till slutet och den delen var som att lida igenom något. Man ska inte behöva lida igenom något i ett mästerverk...

Den andra saken som förstör lite är fysikmotorn som ibland buggade fast lik i bord efter fallna fiender. Fiender som fastnar i konstiga ställningar. Ett väldigt litet problem men det upplevde jag aldrig ens i första Bioshock, det kanske bara var jag men ett spel ska väll inte utvecklas åt fel håll?

Något jag känner var en väldigt vågad väg som Irrational och 2K tog var när de inkluderade tydliga rasistiska toner. Eftersom spelet utspelar sig år 1912 så platsar det väl och blir ytterligare en atmosfärisk del. Att möta fiender som är tydligt inspirerade av KKK var jag verkligen inte beredd på men var något som kändes lite motiverande att det fanns en story bakom fienderna och inte bara var att helt utan motivation skjuta alla poliser man ser. Förutom att en "diktator" bussar alla emot en (andra världskriget någon?).

En sak som är en liten spoiler men är en helt underbar sak som gör hela spelet till det som det faktiskt är... Tanken på parallella universum. Kort sagt när man kommer till slutet... OJ, OJ, OJ! Men det är något ni får uppleva själva.

En sak som behöver balanseras är spelets såkallade "Vigors". Jag kan förstå att de är till för att ge spelaren lite extra krydda och valmöjligheter med sitt spel men något jag saknar från första spelet i serien är att kunna spela igenom spelet med endast krafter utan att behöva använda mig av vapen om jag inte ville.

En sak till som störde mig under min playthrough var att jag spelade igenom spelet på medelsvårighetsgraden och ändå så dog jag en, enda gång på hela kampanjen...

Spelet är alldeles för lätt enligt mig men även detta har utvecklarna tänkt på genom att inkludera 1999-mode till ära av det åldrade men tidslösa System Shock 2. Detta gjorde allt ungefär 10 gånger svårare... Det var verkligen uppskattat och det ändrar inte bara svårighetsgraden utan även gamplayet. Sjukt engegerande och en riktig utmaning! Detta låser man upp igenom att klara spelet... ELLER den klassiska Konami koden från äldra dagar med retrokonsoler. Koden är:

upp, upp, ner, ner, vänster, höger, vänster, höger, cancel, confirm.

I slutändan så är Bioshock Infinite riktigt bra med få saker som faktiskt hindrar det från att bli ett mästerverk. Det är som en gammal rostig cykel blivit helt restuarerad och smått modifierad till en modernare cykel.

Mitt råd är att köpa det, spela det och prisa det för att vara ett lite mer old-school men samdigt modern rpg-shooter. Superb story, vacker grafik och återigen den bästa atmosfären man kan få i ett spel.


+Bioshock i ny miljö
+1999 mode
+Vuxen Handling

-Fysiken kan vara smått förstörande för helheten
-Lite för lätt om man är inbiten gamer
-Smått för dåliga Vigors

Grafik: 10/10
Spelbarhet: 10/10
Ljud: 10/10
Hållbarhet: 10/10

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10