Dreamfall: The Longest Journey

Om du är bara lite som jag, har du spelat en eller två själlösa shooters för mycket i dina dagar. Du, precis som jag, behöver inte spilla en enda liter imaginärt blod mer. Vad du behöver, är glädje.

Med andra ord: Du behöver Dreamfall. Koncentrerad glädje på en liten plastbit.

Vill du ha identitetslösa korridorer fyllda med alla nyanser av grått mänskligheten kan föreställa sig, och somnar av varje antydan till dialog, är det här fel spel för dig. Är det vad du vill ha ut av ett spel kan du köpa Fear istället. Fast då är du i och för sig en väldigt tråkig människa.

Föreställ dig istället de vackraste miljöerna du någonsin kunnat tänka dig. Föreställ dig talande kråkor, mystiska ruiner under jord och färder mellan två vitt skilda, men djupt sammankopplade världar. Tänk er sedan att detta är ett äventyrsspel. Som i Monkey Island, fast nej. Med en spelmekanik som slår Fahrenheit på fingrarna. Och en story som du faktiskt bryr dig om på allvar, inte på ett krystat oj-nu-dog-någon-jaha-sätt. En story som får dig att ha överseende med några av de segaste minispelen, well, någonsin, för att se fortsättningen.

Slutligen, tänk er att spelet släpptes 2006. Till Xbox. Och finns i realådor i hela landet för typ 200 riksdaler.

Och att det, tack vare Microsofts otroliga godhet, går att spela alldeles utmärkt på din Xbox 360.

Med andra ord: Vad väntar du på?