Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Då var det gjort, tankarna åker fram och tillbaka huvudet när eftertexterna rullar ner, vad fan hände och vad har jag upplevt?

Bioshock Infinite, ett spel som jag inte ens tänkt att köpa är nu avklarat. Jag har faktiskt aldrig spelat ett Bioshock-spel innan, jag minns att jag laddade ner demot och älskade det men detta var 6 år sedan och jag var fortfarande en liten skit på 12 år och fick inte köpa spel från 18 år för morsan.
Skamset fick jag låta spelet glida mellan fingrarna och det var det sista jag såg av den spelserien, fram tills nu.

Då jag hade (efter lång väntan) klarat Skyrim-expansionen "Dragonborn" hånade Infinite mig varje gång jag stängde ner spelet.
"Titta på mig! Kolla in betygregnet" bestämde jag mig att trots bristen på rea att jag skulle köpa spelet och vilket kap det var!

Spelet tar sin början, inte helt olikt Bioshock att huvudkaraktären "Booker DeWitt" förs till en fyr med uppdraget att hitta flickan "Elizabeth" och ta henne till New York för att betala tillbaka hans skuld.
Väl inne i fyren tar det inte långt tid innan man märker att allt inte står rätt till och när Booker sätter sig in en stol och får sin livs åktur upp i luften.

När Booker passerar molntäcket får jag en upplevelse som jag inte har känt sedan jag flydde från kloakerna i Oblivion, den flygande staden är sanslöst vacker och jag sitter och stirrar på omgivningen medans jag går ned för landning.

När man väl kommer ut i staden är det med öppen mun, jag skiter i att hitta tjejen nu, det är karneval i staden Columbia och atmosfären är helt otrolig, ljud av trummor, sång och skrattande barn finns överallt och Columbias glittrar i solskenet. Jag tittar på när "magiker" gör en show, jag provar att skuta luftgevär och får en slant för det. Allt är frid och fröjd och en kvinna erbjuder Booker en grön flaska med okänt innehåll och Booker sveper innehållet.

Denna flaska innehöll en så kallad "Vigor", inte helt olik det som fanns i tidigare Bioshock-spel och den gör så att jag kan komma in på en till ett område genom att ta kontroll över en biljettmaskin som öppnar portarna för mig.

Men spelet vore inte vidare om det inte fanns någon action eller hur? Väl inne hamnar Booker i ett lotteri där vinnaren får kasta första stenen på ett par med en svart kvinna, och Columbia visar sina sanna färger, rasism, fascism, och religiös förföljelse är alla viktiga ingredienser i Columbias samhälle. Innan jag hinner kasta stenen på "programledaren" stoppas Booker av ett par vakter och helvetet bryter lös och den fridfulla stämningen bryts direkt av att Booker kör en av vakternas ansikte en roterande handkrok som används flitigt genom spelets gång.

Trots stridens hetta är det svårt att inte stanna upp och beundra atmosfären när man skjuter sin väg fram till en stor staty där Elizabeth hålls fånge.

Striderna är bland det bästa jag har spelat, det är dynamiska, fienderna hittar alltid på nya hyss och gör det mesta för att ta dig med byxorna nere och varje strid att flera sätt att hantera den på, detta är mycket tack vare de olika vapen och "vigors" som man efter hand upptäcker, och är i princip spelets "magi" och använder sig av salt som fungerar som "mana".

Dessa vigors öppnar snabbt nya dörrar för hur spelet kan spelas och de består av allt från eldbollar till sköldar som absorberar kulor för att sedan skicka tillbaks dem till stackaren som var dum nog att skuta mot dig.

Inte minst de transporträls som finns överallt i Columbia ger ett väldigt intressant sätt att hantera fiender och på svårighetsgraden "Hard" som jag kört på och den jag rekommenderar är det absolut nödvändigt att bemästra detta för att klara av de bossfighter som spelet har. Och bossfighter finns det, även om det oftast handlar det bara om enklare minibossar men då och då stöter man på cyborger som kallas "Handyman". Dessa robotkräk är svinstarka, svinsnabba och tål en hel del stryk och kommer tvinga på spelaren knä snabbt om du inte använder miljön och ditt arsenal till dess fulla potential.

När man dör så blir man återupplivad och man får tillbaka den del av sitt liv och "salt", men det får även fienderna och man förlorar även en del pengar varje gång man återupplivas. så ett vårdslöst spelsätt kan snabbt straffa spelaren på de svårare svårighetsgraderna.

En stor del av spelet är såklart inte bara om Booker utan även om Elizabeth som börjar som en naiv liten tjej som följer med Booker i tron om att de ska till Paris. Och allt eftersom spelet går framåt så blir man förbluffad av hur otroligt välskriven och gedigen Elizabeth är, allt från karaktärsutväckligen till hur hon beter sig i och utanför strid är hissnande, hon lägger kommentarer på omgivningen, inspekterar intressanta objekt och i strid hjälper hon dig med flera sätt, bland annat genom att hitta ammo, liv, och salt och även öppna portaler till andra världar vilket inte bara påverkar storyn, även i stridens hetta kan Elizabeth framkalla allt från skydd till vapen.

Det går verkligen omöjligt att inte vara förvånad över hur bra denna spelkaraktär är,helt enkelt känns hon mer levande än någon annan spelkaraktär någonsin

Grafiken i Infinite är är verkligen en fröjd för ögat, designen är bland det bästa jag sätt någonsin och den tekniska biten gör sitt jobb, inte världsklass precis men tillräckligt för att göra Bioshock Infinite till ett svinsnyggt spel i kombinationen med den underbara designen.

Ljudet imponerar även med grymma ljudeffekter, bra musik, fantastiskt röstskådespel ger Infinite en riktigt trevlig ljudupplevelse men det som imponerar mest är allt bakgrundsljud, spelets början är speciellt imponerande som är fyllt till brädden som atmosfär som gör att Columbia verkligen känns levande, mer än någon annan spelstad och Infinite borde verkligen upplevas med hörlurar/headset eller surround-system för maximal upplevelse.

Jag har inte mycket dåligt säga om Infinite, det skulle i så fall vara att spelkontrollen inte var perfekt, jag hade inte alls samma kontroll över min karaktär som i andra FPS, men detta var inte vansinnigt störande, det andra skulle vara att det är lite återanvändning på några av banor och det sista är längden på spelet, jag klarade spelet på 14 timmar på hard och jag rusade verkligen inte igenom spelet, 14 timmar är verkligen inte dåligt men samtidigt vill man nästan ha mer på ett sånt är spel, men en till genomspelning väntar inom en snar framtid.

Hela känslan i spelet är i kontrast till dagens spelutveckling där spelen trots att de går på räls utan vägval är proppade med skyltar och vägvisare, i Infinite är där visserligen möjlighet att få vägvisning men det gör på spelarens initiativ.
Storyn som är bland det absolut bästa jag har upplevt i ett spel någonsin berättas på ett perfekt sätt och det gjorde mig verkligen glad att få se en riktigt bra story i ett spel som verkligen höll kvar mig till slutet som sköt mig ur stolen av ren briljans.

Bioshock Infinite visade verkligen var skåpet ska stå och jag hoppas verkligen att fler spelutvecklare sneglar på detta spel, då vi idag har på tok för många bajsbruna militärskjutare.

Grafik 9/10
Ljud: 9/10
Spelbarhet: 10/10
Hållbarhet 8/10
Testad version: PC


Årets bästa spel? Troligtvis.

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10