Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Varning för möjliga spoilers! Även om jag inte lagt märke till dem själv. Mitt tips är bara att köra spelet.

Under de senaste 5 åren så har jag konsekvent klagat på i princip alla stora FPS som släppts. Hur en hel genre likriktats till en avskyvärd sörja utav hjärndött trams. Det är inte dessa spel som har format min kärlek till FPS-genren utan snarare tagit död på den. Briljant designade, underhållande, kreativa, och hjärnutmanande FPS med bra dramaturgi som Half-Life, Prey, Singularity, Bioshock, Crysis (första då), Return to Castle Wolfenstein (kul är det iallafall), Dishonored, Killzone 2 etc har fått maka på sig för att ge plats åt Call of Duty och alla dess efterapande kopior. Jag hade slutat att se fram emot nya FPS-spel för att vara helt ärlig. Men sen kommer Bioshock Infinite förbi och golvar mig fullständigt. Välkommen tillbaka FPS-genren!!

Spelet börjar likt första Bioshock ute på en ödslig fyr. Men till skillnad ifrån första spelet i vilket man tar hissen ner till en övergiven undervattensstad så blir man uppskjuten i luften till Columbia- en flygande stad som saligt svävar runt ibland moln och solsken. Året är 1912 och staden i fråga andas überamerikansk framtidsoptimism och sockervadd. Gamla tidigt-1900tal-hus flyter omkring överallt med lite fräck steampunk-teknologi. Till skillnad ifrån Rapture så är Columbia i högsta grad levande med en sprudlande befolkning som vandrar runt på Columbias blänkande gator och torg. Det är vid första anblicken paradiset.

Men huvudkaraktären Booker DeWitt bryr sig inte om sådana trivialiteter, gubben har ett uppdrag. Ekonomiskt trassel och obetalda lån till slibbiga typer har lett till ett oöverkomligt skuldberg. Karln har det inte lätt. Men han får ett utväg presenterad för sig. Stick till Columbia, hämta en flicka med namnet Elizabeth och ta med henne till New York. Hur svårt kan det vara?

Jovars, rätt så knivigt blir det när Columbia visar upp sina mörkare sidor, lager för lager. Rasistisk nationalism, fascism och religös fundamentalism växer fram som en mörk skugga och är mästerligt illustrerad. Utan like i spelvärlden. Egentligen så tycker jag mig se en hel del paralleller med Sydstaterna i Columbia. En del av USA som bland annat tyckte att nationen var på väg åt fel riktning och därför bildar sin egen variant av USA- som det borde vara. Enligt dem. Förtrycket av svarta (och alla andra för den delen) är ständigt närvarande. En intressant detalj är att man vid ett tillfälle får se ett tempel tillägnat sydstatarn John Wilkes Booth. Vet ni inte vem det är så är det bara att kika lite i amerikansk historia. Innan jag körde det här spelet så avslutade jag en kurs om Amerikanska Inbördeskriget (studerar till historiker)- så jag har haft det jävligt roligt när det kommer till alla historiska referenser.

Vidare så ångar mar man på med mängder av filosofi och religion vilket gör att i varje fall jag är som fastspikad i tangentbordet. Bioshock utmanar skallen- jag älskar att bli intellektuellt stimulerad utav Bioshock. Det blir sedan löjligt komplicerat, men ej till den grad så man tappar tråden.

En annan sak som livar upp spelet avsevärt är den rent utav fantastiska karaktären Elizabeth som agerar som spelets egentliga huvudkaraktär. Förutom att slunga till dig ammunition och notera saker i omgivningen så driver hon storyn framåt på ett underbart sätt och genomgår en väldigt intressant karaktärsutveckling. Den bästa spel-sidekicken-men-egentligen-huvudpersonen sedan Alyx Vance i Half-Life 2. Inte en lite bedrift.

Hon och många andra karaktärer har getts röster intalade utav bra röstskådespelare. När det kommer till ljudet i allmänhet så är det rätt så perfekt. Speciellt så gillar jag de flera musikaliska easter-eggsen som viner förbi. Soundtracket i allmänhet är väl uttänkt likaså. Första gången man är i Columbia så bemöts man utav en ljuvlig kör bland annat.

Stridssystemet liknar till stor del de tidigare spelen i vilket man kombinerar eldkraften från den sedvanliga högen gamla hederliga krutpåkar tillsammans med lite härligt hokus-pokus. Inte allt för sällan så sker dessa strider i luften utmed linbanor och med en sadisitsk järnklo. Det är brutalt och mysigt. Men konstigt nog så måste jag nog säga att de tillfredsställande striderna är den minst intressanta delen utav spelet. Jag vill egentligen mest bara komma till nästa storymoment och kan ibland bli irriterad på striderna.

En till detalj som kan få lite kritik är grafiken som kanske inte är så jätteupplöst som den skulle kunna vara. Detta räddas dock utav den bästa speldesignen sedan första Half-Life, för 15 år sedan. Grafiken är dock fin och spelet puttrar på utan problem. Columbia är inte annat än äckligt snyggt.

För min del är Bioshock ett utav de där få spelen som slänger fram spelutveklingen avsevärt. Jag satt som en fågelholk framför datorn när eftertexterna rullade. Det är en triumf när det kommer till speldesign och spelberättande. Kort sagt de delarna utav ett spel som jag värderar mest. Det är väl då inte konstigt att det här spelet numera finns på top 5-lista över bästa spelen genom tiderna. Det bästa spelet sedan Half-Life 2 för 9 år sedan. Men det kanske bara är jag.

Kör det för fan!

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10