Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Bioshock Infinite tar med sig spelaren till helt nya höjder i ett actionäventyr som drar iväg i över femton timmar och som bjuder på en välskriven och gripande berättelse som mäter sig med de mest komplexa hollywoodfilmerna. Välkommen till Columbia.

Precis som med de föregående Bioshockspelen är Columbia, Infinites utopi som den här gången svävar mellan molnen, till en början spelets huvudkaraktär. Och till en början sköljer en våg av deja vú öven en när man för första gången ser Columbias store ledare och profet, Zachary Hale Comstock, som en stor avbildning på ett av stadens hus.

Likheterna med det första Bioshock, och till viss del det andra också, är slående i spelets början. En man med en vision och en dröm har lämnat civilisationen och samhällets spelregler bakom sig och skapat sig en fristad (bokstavligt talat) långt bort från den riktiga världen - i de första spelen på havets boten i form av Rapture, och nu dess till ytan raka motsats Columbia, svävande i himlen.

Och även fast det kapitalistiska temat från Bioshock nu är utbytt mot en religiös fanatism och rasism känns det som om spelplanen är precis likadan. Du får dina mål utvisade på samma sätt som i de första spelen (med samma ljudeffekt!) och du kan någorlunda utforska Columbia på samma sätt som Rapture. Spelet tar till och med sin början, än en gång, vid en fyr, vilka utgör en speciell plats i Bioshocks universum.

Med fokus på karaktärerna
Det tar dock inte lång tid efter de inledande minuterna att upptäcka att Bioshock Infinite skiljer sig rätt radikalt från de första spelen. Till att börja med spelar du inte längre bara som ett par flygande, stumma, händer - något som var det första Bioshocks stora minus. Den här gången spelar du som en riktig karaktär med bakgrund och personlighet och det dröjer bara några sekunder innan du för första gången får höra din karaktär yttra sin första replik.

Man intar rollen som Booker DeWitt, en pinkertonagent på uppdrag att hämta hem en mystisk flicka för att kunna städa bort sina spelskulder. Och från den stämningsfulla öppningsscenen med fyren till spelets klimax, kommenterar han allt som händer och sina åsikter på ett sätt som för tankarna till filmens berättarform.

Du väljer aldrig själv vad du ska säga och du får aldrig egentligen göra några stora moraliska val i spelet, vilket minst sagt är ett modigt drag från Irrational Games, men det är egentligen bara till spelets fördel. På så sätt blir Booker DeWitt en levande och tydlig karaktär och du får istället upptäcka och uppleva Columbia samtidigt som DeWitt, vilket än en gång är en likhet med filmens berättelseteknik. Du kommer sympatisera och leva dig in i rollen som pinkertonagent 1912 och det är också ett av spelets stora plus.

Relationen mellan huvudpersonerna
Till skillnad från de första två spelen är dock inte Columbia huvudkaraktären på samma sätt som Rapture var det. Spelets verkliga huvudperson är samma flicka som du är ute efter att hämta hem till New York. Från ögonblicket då du första gången ser Elizabeth i hennes torn flyttas fokus från Columbia till henne och berättelsen börjar på riktigt. Det fundamentala blir relationen mellan Booker och Elizabeth, två kontraster som storyn nu utgår från.

Elizabeth är till en början oskuldsfullt naiv och häpnas ständigt av Columbia, men tvingas snart inse att platsen hon växt upp i, om än isolerad från den, bara är en kuliss och att det finns en hård verklighet i det händelsernas centrum som hon står mitt i.
Båda röstskådespelarna, Troy Baker och Courtnee Draper, gör väldigt bra jobb med sina karaktärer - även om det inte är de mest originella rösterna som någonsin förekommit i ett spel.

I överlag sköter sig samtliga röstskådespelare bra till den grad då de framhäver sin egen karaktär på ett tydligt sätt, och det finns en rad olika personligheter bland karaktärerna som tack vare sina röster ger det djup som krävs för att framstå som trovärdiga. Bioshock Infinite har också ett grymt soundtrack med ett par referenser till mer moderna låtar och självklart olika teman till spelets olika delar.

Det vackra Columbia
Karaktärsdesignen och designen i överlag i Bioshock Infinite är helt underbar. Columbia har samma detaljrikedom som Rapture och är minst lika fascinerande och framförallt mer inbjudande. Överallt i Columbia finns det folkmassor, matstånd och levande personer som säljer illsusionen om att Columbia är en levande stad med en vardag precis som vilket ställe som helst. Du kommer att intergrera mer med levande personer och karaktärer här än du någonsin gjorde i de första två spelen och framförallt kommer det inte enbart ske någon dialog avskiljd av fönster eller ridåer.

Här finns också liknande karaktärer från Rapture som tar större plats och som spelar avgörande roller under din framfart i Columbia. Bland annat ledaren för de rebelliska Vox Populi, en maktgalen industrimagnat och ett mystiskt tvillingpar.

Bioshock Infinite är ett spel fyllt med färger, nyanser och toner som ger ett drömsk yttre och det är lätt att förlora sig i den attraktiva estetiken. Grafiskt sett blev jag flera gånger helt stum av Bioshock Infinite och det är ett mindre mirakel att en konsoll som Xbox 360 som är flera år gammal klarar av att visa upp en spelvärld som den i Infinite utan större problem. Spelet ser dock bättre ut till PC (såklart), men magin i Columbia går ändå inte förlorad på konsol.

Spelmekaniken
Då de första spelen klassades som FPS blandat med skräckinslag och rollspelsmoment är Bioshock Infinite mer utav ett fullblodig FPS. Rollspelsmomenten är dock kvar och plasmidernas motsvarighet heter i Columbia vigors och fyller exakt samma funktioner. Det är dock mindre fokus på integrering med dina vigors och världen omkring dig och du har i stort sätt bara nytta av dem i striderna med Columbias invånare. Lägg därtill ett mindre handikap för konsolversionerna, där du mindre smidigt bara kan ha framme två vigors samtidigt.

Det är också fattigt med fiender som nyttjar samma funktioner som dig och de vanligaste fienderna blir efter ett tag uttjatade, vilket är lite trist. Det finns dock en del olika starkare fiender och minibossar som är mist lika roliga att möta som Big Daddys i de första spelen, bland annat de starka robothybriderna Handymans som liknar Big Daddy på flera sätt.

Spelkontrollen är i överlag klart godkänd till konsoll, trots att du inte kommer känna samma sammansvetsning i rörelserna som till PC, och trots viss förvirring i stressiga situationer innan du fått häng på kontrollen.

Den ljuva arsenalen
Det finns också en handfull vapen till användning som tillsammans med dina vigors utgör basen för striderna. Samtliga är tidsmarkörer från industrialiseringen och det tidiga 1900-talet och ser också sin tid trogen ut, blandat med en serietidningsaktig fantasi från utvecklarna.

Du introduceras rätt snart efter din ankomst till Columbia till en skyhook, som är en slags multitool-variant på skiftnyckeln i det första spelet. Med den kan du inte bara avrätta dina fiender på ett väldigt tillfredsställande sätt, du kan också använda dig av Columbias skyline - ett av de coolaste fordonen i ett spel någonsin. Vapnena har dock samma problem som i de tidigare Bioshockspelen i att de förlorar sin effiktivitet efter ett tag och vanliga fiender tål längre in i spelet flera salvor krut i ansiktet.

Dynamik
Det jag fann mest imponerande med, framförallt, de inledande timmarna av spelet var balansen mellan actionsekvenserna och absolut lugn. Fajterna är till en början korta och intensiva, och följs av ett lugn som näsan känns obehagligt på ett innan-stormen-sätt. När du stupat den sista av Comstocks män kan du undersöka området ostört och gräva fram ammunition från lådor eller leta efter en av alla voxophones med inspelningar från Columbias invånare på. Men framförallt kan du i lugn och ro vandra runt och än en gång slås av hur vackert Columbia är och bara känna av stämningen.

Det här är något som, ju längre in i spelet du kommer, försvinner. Variationen med att ena stunden peppra poliskonstaplar med kråkor för att sedan utforska omgivningen som man vill, blir utbytt mot något slags horde-mode där du slängs fiender konstant utan större syfte. Det är utan tvekan Bioshock Infinites största minus och stunder som de förstör rytmen i ett annars grymt underhållande och bra balanserat spel.

Berättelsen om Columbia
Storyn i Infinite är bland den bästa och vackraste jag någonsin upplevt i ett spel och slutet påverkade mig precis lika mycket som en bra film med samma tema skulle gjort. I sann Bioshock-anda kastas du runt bland olika delar av Columbia och försöker passa in så gott det går i det maktspel som förekommer för att så smånigom kunna ta dig därifrån. Trots en speltid på runt femton timmar tappar berättelsen aldrig riktigt tråden och allt du gör känns motiverat.

Det kanske bästa med storyn är hur du hela tiden tvingas tänka för att kunna hänga med i vad som händer, en egenskap som inte representeras tillräckligt i spel. Bioshock Infinite har ett par riktigt stora vändningar som kan mäta sig med det första spelet och vid eftertexterna är du med största säkerhet helt slutkörd. Men det starkaste i Bioshock Infinite är berättelsen om Booker och Elizabeth och hur deras relation byggs upp. Elizabeth är med marginal den bästa datorstyrda karaktären i ett spel jag spelat och hon väcker riktiga känslor hos spelaren, vilket måste vara det högsta betyg man kan ge utvecklarna Irrational Games.

Domen
Bioshock Infinite är en milstolpe. Det måste det vara. Irrational Games har skapat en spelvärld så lockande och samtidigt så avskyvärd tillsammans med en berättelse som tar upp dig och skakar om dig och som verkligen stannar med dig efter att du spelat klart det - något som bara något enstaka spel lyckas göra för mig innan. Trots en del svagheter så går det inte att ge annat än högsta betyg till det tredje Bioshockspelet - om inte det här är en fullpoängare, vad är då?

PLUS

- Fantastiskt berättande
- Välgjorda karaktärer
- Underbar design

MINUS

- Sämre dynamik mot slutet
- Viss repetition

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10