Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Så, då har jag äntligen spelat klart Bioshock Infinite, årets hetaste spel och även det mest kritikerrosade. Jag är ledsen att behöva säga att jag inte är helt tillfredställd, även om det utan tvekan är ett mycket bra spel.

Som alla vid det här laget vet spelar du som Booker Dewitt, en djupt skuldsatt och sorgsen man som får en sista chans att rädda sig själv: Att ta sig till den flytande staden Columbia och hämta en kvinna vid namn Elizabeth, vilket kommer sudda ut skulden.

Spelet börjar mycket bra vid en regnig fyr från vilken du i en raketstol åker upp till Columbia. När man ser staden kan man inte låta bli att bli förbluffad över hur vackert allt är. Solen skiner på höga vita byggnader medan du går fram på vackra kullerstensgator. Ljuseffekterna bör jag nämna är särskilt bra. Det är i grund och botten omgivningarna som är spelets starkaste sida, och de håller förbluffande hög klass genom större delen av spelet.

Efter att ha gått genom staden och insupit omgivningarna ett tag kommer jag till en scen där jag uppmanas att välja en boll ur en korg. Jag tar såklart den vinnande bollen, och här får vi för första gången se Columbias mörkare sida. Priset är att jag får kasta bollen på ett par bestående av en vit man och en svart kvinna(detta är ju dock amerika år 1912, att det är rasistiskt bör ju knappast komma som en överraskning). Innan jag kan kasta bollen blir jag anfallen av två poliser då de ser ett mystiskt märke på min hand. Efter att ha gjort mig av med dessa och förvärvat den coola "skyhooken" bryter hela helvetet löst och jag får nu med hjälp av en pistol kämpa mig igenom horder av poliser.

Här har jag ett av mina klagomål med spelet: Istället för att långsamt täcka av Columbias sanna mörka natur genom att man utforskar staden succesivt genom spelet, faller illusionen omedelbart och staden förvandlas till att fäste för galenskap.

Gameplayet är helt okej, men om jag ska vara ärligt känns det ofta ganska mycket som standard - FPS. Du springer från cover till cover samtidigt som fiender skjuter från alla håll. Hälsosystemet påminner om Halo, där du har en regenerarande sköld. När den är krossad tar hälsan stryk, vilken inte regenererar (du får fylla på den genom att äta saker). Det är svårt att inte bli träffad av fienderna, men du tål så ofantligt mycket stryk att spelet blir en barnlek ändå (på normalt läge).

Din kompanion genom spelet, Elizabeth, kan även kasta ammo och hälsa till dig såväl som att öppna revor i verkligheten för att framkalla ett maskingevär eller en krok att hänga i, mm.

För att göra det lite mer spännande har man även så kallade vigors, en slags superkrafter som bland annat låter dig få fiender att sväva i lyften eller ge dem elchocker. Dessa kräver salts, vilka inte heller regenererar, det finns dock väldigt gott om det i omgivningen. Dessa kan vara lite roliga, men för mig kändes det som om de fungerade mer som billiga knep för att döda fiender än som taktiska hjälpmedel (jämför med Dishonored, ett spel jag tyckte använde superkrafter på ett väldigt smart sätt).

I en del utomhusmiljöer finns även så kallade skylines, rälsar uppe i luften som du med sin skyhook kan använda för att ta dig runt i omgivningen. Dessa kan vara roliga att använda, men jag tyckte att de mest kändes som ett sätt att fly om fienderna fick övertaget, snarare än ett element som var smart integrerat i gameplayet.

En sak jag tyckte om genom spelet var känslan av att behöva överleva tillsammans med sin följeslagare Elizabeth i en stad som förlorat allt vett. Detta gör även att man skapar ett visst band till Elizabeth, även om jag inte blev så otroligt fäst vid henne som många andra spelare tycks bli.

Storyn i spelet är rätt så bra. Den förmedlas till större delen genom olika händelser i huvudstryn, men genom att samla så kallade "voxofoner" får du mer bakgrundsinfo och ledtrådar till några av de olika mysterier som finns i spelet.

Vad som gjorde mig lite besviken var att spelets story mot slutet nästan helt handlade om massa alternativa dimensioner - flams, istället för att leverera något slags filosofiskt budskap, som jag hade hoppats på. Med det sagt så knyter i alla fall slutet ihop alla trådar och är konstruerat på ett smart och klurigt sätt (en del skulle väl kalla det för en "mindfuck"), även om en del av de twister som kom fram i slutet kändes lite väl klichéartade. Jag kan väl säga så här: Jag trodde spelet i högre grad skulle beröra relevanta moraliska och psykologiska teman snarare än att vara den rena Sci-Fi historia det till slut blev.

Ett problem är även det faktum att spelet har ett ganska lågt omspelningsvärde. När du väl har klarat storyn, som inte är för kort men inte heller jättelång, finns inte särskilt mycket med att göra. Det enda är väl i så fall att spela om det på en högre svårighetsgrad eller spela om det för att hitta missade voxofoner (själv hade jag inte lust att spela om hela spelet för att leta igenom varenda vrå efter de 10 stycken jag missade).

Jag kan göra en liten sammanfattningöver vad jag tyckte var bra och dåligt:

+ Fantastiska Omgivningar
+ Bra stämning
+ Bra överlevnadskänsla
+ Stundtals bra Gameplay

- Striderna känns till srörsta delen ganska tråkiga
- Storyn var lite av en besvikelse
- Lågt Omspelningsvärde

För att avsluta kan jag säga att Bioshock Infinite är ett klart godkänt spel. Jag själv skulle dock inte gå så långt som att kalla det ett mästerverk, då jag tyckte att striderna var kändes lite för långtråkiga och storyn inte var så bra som jag hade förväntat mig.

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10