Two Worlds

Two Worlds börjar med ett kort intro där ens syster försvinner, och där en skum karaktär är involverad. Systern är skadad, och nu är hon vips väck. Spelaren tar roll som en legosoldat som tar de jobb som erbjuds, jakten på systern, och ledtrådar angående hennes försvinnande tar vid.

Snart är man medryckt i en soppa som involverar dvärgar, alver, orcer, rivaliserande klaner som kämpar om makten i regionen. Vargar, björnar, drakar, odöda, nekromantiker, uråldriga artefakter, tjuvar, mer tjuvar, sura gubbar, hemliga organisationer och mycket mycket mer. Faktum är att hela handlingen är ett enda gigantisk soppa av namn, händelser och allt vad man nu kan förvänta sig av en typisk fantasy-handling.

Men det är inte handlingen som gör Two Worlds bra, utan sättet man kan spela Two Worlds på. Ska sanningen fram är det inte speciellt annorlunda från Gothic 3 eller Oblivion, med ett par viktiga undantag. Gothic 3 är ju, enligt mig riktigt hemkst och väldigt tyskt.

Redan från början var där svårighetsgraden alldeles för svår, och spelet i sig såg ut som hemsk soppa tack vare dålig teknik som krävde flera patchar. Medan Two Worlds ser riktigt läckert ut på min maskin, och erbjuder en smekande skön inledning där man sällan är utskåpad av supersvåra fiender som spättar ihäl en på rent jävelskap.