Remember Me

I en framtid där människan har avacerat så långt att vi kan dela minnen med andra, sälja våra minnen, ta minnen från andra och ändra minnen så är min slutsats redan från början att allt kommer gå åt helvete...

I Remember Me är det precis en sådan framtid som väntar, när spelet dök upp på rea på Steam kunde jag inte låta bli att införskaffa det och spela igenom det då spelet verkar ha en intressant framtidsvision. Jag måste säga att första intrycket var riktigt bra. Efter att satts i "La Bastille" och du fått alla dina minnen raderade så leds du ut ur fästningen av en mysterisk man vid namn Edge. Så hamnar du i "Neo-Paris" eller som jag kallar det, Paris 2.0. Redan innan man kommit till första striden så är stilen på omgivningarna väldigt ingivande och är en riktigt härlig mix av framtid och slum. Dontnod entertainment har skapat en riktigt skitig framtidsbild och den trivs jag i, men när första striden lagt sig så har du blivit varse om spelets största problem, striderna.

När du upplevt första striden och fått lite kunskap om combosystemet där du får klistra in olika attacker med 2 knappar. Slag eller spark + eventuella effekter som ingår i attacken till stora kombos där du spöar "onda" individer på rad. Det är ett riktigt intressant system som jag faktiskt tycker mycket om... på pappret. Det är ganska enkelt, längsmed spelet så ger de dig ett par olika krafter som aktiveras med q, som måste användas på olika fiender för att lätt besegra dem. MEN, det som verkligen är problemet är att som första striden är, är ALLA strider fast i lite annorlunda miljö. Det är så hemskt att jag flera gånger ville ge upp efter en fight för att det var så himla tråkigt efter 2 - 3 timmar. Ohh och bered dig på att använda mellanslag mer än du någonsin gjort under dina år om du spelar på något annat än Easy!

Spelet har dock en stark del som jag älskar och det är storyn, det är en av de mest intressanta linjärstoryn i år än så länge. Jag har aldrig tyckt illa om ett spel som jag spelat från Capcom än och jag väntar fortfarande på det tillfället där det kommer att hända och jag trodde att det skulle vara den första titeln. Men på något sätt så fortsätter storyn att dra i mig längs hela resan från slummen i Neo-Paris till de rika områden tillbaka till La Bastille så är resan en underbar väg med välarbetade omgivningar och glimtar av vad du slåss för.

Du spelar Nilin, en minnesjägare som kan stjäla och modifiera minnen och efter en kort resa får man prova på en nyskapande gameplaybit som jag faktiskt uppskattar rejält som omväxling. Du blir angripen av en lönnmördare vid namn Olga Sedova och du går in i hennes minnen för att ändra ett viktigt minne för henne så att hennes lojalitet ändras och att hon kommer att hata företaget Memorize som uppfann sättet att dela minnen på och som har makt över största delen av samhället. Man hamnar snabbt i en grupp rebeller vid namn "Errorists" som jobbar för att jämna ut samhället igen och vill mer eller mindre utplåna Memorize teknologi från jorden. Minnesmixning sektionen som följer är en av de absolut roligaste delarna av spelet och är intressant att uppleva viktiga minnen och ändra dem till din fördel. Jag önskar faktiskt att spelet siktar mer på detta än det grymt repetiva stridsystemet.

Spelet var faktiskt riktigt utmanande på den svåraste svårighetsgraden men av fel anledning. Jag tycket om utmaning och det är definitivt bättre än att det var ett väldigt lätt spel MEN, det ska inte ges iom att slänga in 10 extra fiender av samma typ extra för att fylla ut leden och göra det rörigare. Jag hade tom hellre sett att de höjde skadan på fienderna och hade några färre, det känns bara som att utvecklarna var lata och inte orkade programmera något annan än x fiender till. Det finns även en till del av gameplayet som jag verkligen avskyr och det är transportsträckorna där du till 80% hoppar på avsatser och klättrar på stolpar. Det påminner mig om Prince of Persia serien men väldigt mycket långsammare och trögare.

Well, emellan de väldigt repetiva striderna och transportsträckorna i omgivningen så lyckades faktiskt Remember Me dra med mig längs de 12 timmarna det tog för mig att avsluta spelet. Det märktes tydligt att jag var riktigt dålig på spelet fort men man lär sig kvickt dess enkla system. Det känns som att spelet verkligen är ett godkänt spel bara, gameplayet är funktionellt men repetivt, bossfighterna är i princip quicktime event marathon och det är lite tråkigt för att bossarna som individer är RIKTIGT intressanta. Men man hinner aldrig riktigt få veta vilka de EGENTLIGEN är mer än varför du ska spöa upp personen. Ikonerna under bossfighterna känns ofta väldigt otydliga, speciellt på en punkt i spelet där jag spenderade i princip 30 minuter med att försöka lista ut vad fan den ville jag skulle göra. Men trots allt detta så njöt jag till största delen av min färd igenom storyn, omgivningarna sträckorna att färdas med allt från intressant arkitektur till gatskyltar och individerna som bebor staden. Striderna känns faktiskt tillfredställande trots allt när de väll är över och röstskådespelarna är några av de bästa jag hört i ett spel. Det känns som att alla passar för sin roll och att de är hängivna sin roll och jag vill inte spoila något men slutet är Bioshock Infinite klass.

Grafik: 8/10
Spelbarhet: 8/10
Ljud: 10/10
Hållbarhet: 6/10