Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Bioshock Infinite är allt som det första Bioshock inte var för mig. Det spelet led, enligt mig, av tveksam bandesign och alldeles för kaotisk action, vilket för mig hindrade spelets vision om att skildra ett elitsamhälle som förfallit.

Bioshock Inifnite är visserligen inte så revolutionerande rent spelmässigt som den där e3-demon för ett par år sedan skvallrade om, men alla de idéer som Bioshock byggde på gällande spelmekaniken har moderniserats och effektiviserats i Infinite. Striderna i Bioshock Infinite skiljer sig markant från vad man upplever i exempelvis Call of Duty och Battlefield, där man, som någon uttryckte det, springer längst en stig med en pil som hela tiden pekar var man ska gå (rakt fram).

Jag ska inte gå in för djupt på varför striderna är unika, eftersom det bara riskerar att bli oförståeligt, men de innehåller en kombination mellan olika komponenter som tvingar en att tänka till för att göra det bästa av situationen.

Striderna har dock en mängd problem som hindrar dem från att nå sin fulla potential. De är till viss del plågade av kaoset som fanns i det första spelet, stundtals vet man inte var man har fienderna, och det händer ibland att man befinner sig omringad av fiender och inte har någon chans att ta sig därifrån.

Dessutom hade jag gärna sett att man vågade låta tempot sjunka ett par fler gånger, för spelet är som bäst när man går runt och beundrar staden och super in atmosfären. Utöver det tycker jag det är märkligt att man inte kan dö (jag är medveten om att man kan göra det på den högsta svårighetsgraden, men så begåvad är jag inte). Vissa fiender är även lite väl stryktåliga, vilket irriterar mer än det utmanar.

Det är dock inte striderna som är behållningen i spelet, i alla fall inte för mig. Jag hittar behållningen i berättelsen. Man kan säga att berättelsen består av tre lager. Den första är det mänskliga dramat som huvudpersonerna Booker och Elizabeth upplever. Det andra är de politiska ideologierna som behandlar ämnen som rasism, anarki, nationalism och religion. Det tredje lagret handlar (utan att säga för mycket) om olika strängteoretiska idéer (tror jag det kallas, rätta mig om jag har fel).

Varje lager är fyllt med tematik och hur de genom spelets gång sammanflätas är imponerande. Vid en första anblick kan det tyckas som att det kryllar av plotholes, men tänker man bara efter finns inte alls lika många som vid första anblicken. Det finns dock ett par ganska stora, men plot holes är enligt mig överskattade.

Slutligen vill jag hylla Elizabeth, denna fantastiska karaktär. Inte nog med att hon är trovärdig på ett sätt ingen spelkaraktär tidigare varit, och att Courtney Draper som gör rösten till henne gör ett fenomenalt jobb, så är hennes artificiella intelligens bättre än dem flesta datorstyrda karaktärerna i spel.

Efter att ha spelat väldigt mycket Skyrim den senaste tiden och tvingats höra min prästmedhjälpare Erendhur upprepa "I've actually never managed to visit Whiterun. What an amazing city!" (jag behövde inte kolla upp hur den går, den är fastbränd på min hjärna) 492 gånger, varje gång man besöker Whiterun är det otroligt uppfriskande med en karaktär som aldrig upprepar samma replik två gånger.

Jag tycker alla ska ta och köpa Bioshock Infinite för att visa sitt stöd för Irrational Games som vågar göra någonting vuxet och smart, som inte behandlar spelaren som en idiot varken spelmässigt eller berättelsemässigt. Berättelsen lämnar mycket uppe för tolkning, men trots det är jag ändå väldigt nöjd med slutresultatet. Det har några mindre brister, framför allt ljudet har vissa problem med surroundmixen och det återanvänder samma banor ett fåtal gånger, och enligt vissa som testat konsolversionerna är de undermåliga pågrund av dålig AI, många buggar och tveksam grafik, men när helheten är så pass bra så spelar det inte särskilt stor roll.

Story: 9,544
Grafik: 8,981
Handling: 9,544
Spelmekanik: 8,651
Ljud: 7,356

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10