Castlevania: Symphony of the Night

Jag blir helt mållös så fort jag tänker på det här spelet, och när jag väl försöker säga nått om spelet så blir det mest att jag sluddrar fram enstaka ord och en massa icke sammanhängande mumlande. Dreglet rinner konstant ur min mungipa och tröjan blir allt blötare för varje minut som går.

Jag vet inte ens vart jag ska börja, det finns så mycket jag vill säga om Castlevania: Symphony of the Night, men det är så lite som kommer fram. Det blir helt enkelt kortslutning i min hjärna. Överbelastning. Kalla det vad du vill, men nått fel blir det.
Men en sak är säkar, spelet är ett 2D mästerverk utan dess like.

Jag har spenderat oräkneligt många timmar framför detta underbara spel, och spelat igenom det minst hundra gånger, men jag trottnar aldrig på spelet, och kommer nog aldrig att göra det heller, för spelet blir nämligen bara bättre och bättre för varje gång jag spelar igenom det.
Man blir verklige trollbunden av de snygga miljöerna, den underbara musiken av Michiru Yamane och den absolut häftigaste vampyren genom tiderna, ingen mindre än Alucard. Draculas son. Tro det eller ej men det dröjde faktiskt ett tag innans jag lade märke till att Alucard faktiskt är Dracula baklänges!

En sak som gör spelet så extremt bra och roliga boss fighterna. Det finns allt från busenkla bossar till sånna som är så pass svåra att du bara vill vrida sönder din handkontroll och aldrig mer spela spelet igen. Men vi vet att det aldrig kommer bli så, man är fast och man bara måste komma förbi honom. En sak som öker på livslängden på spelet är att varje gång man nöter sig igenom det så hittar man nya hemligheter! Allt från att hitta ett nytt svärd eller rustning till att hitta helt nya outforskade områden på kartan.
Den största upptäckten jag har gjort var när jag till slut förstod att jag skulle sätta på mig brillorna man får av Maria när man slåss mot Richter Belmont. Mina ögon vart stora som tallrikar, jag vart alldeles varm i kroppen och en närmast euforisk känsla kröp sig fram inom mig.

Kontrollen i Castlevania: Symphony of the Night är nå så otroligt bra, det finns inget man kan klaga på. Den är väldigt simpel och man lär sig den på ett kick. Den sitter helt enkelt som en smäck, som man så fult säger. Jag vågar nästan påstå att det är den skönaste kontrollen jag har testat, jo det är faktiskt sant. Men det finns faktiskt en sak som är en aning tråkigt med spelet. Efter att ha spelat drygt halva spelet så blir man på tok för stark och kan slå ihjäl näst intill alla fiender med ett enda slag, fast det är ju ganska skönt också.

Jag har valt att avsluta min recension med ett av mina absoulta favorit citat från spelet, och det är sagt av ingen mindre än the dark lord himself innan han ska slåss mot Richter:
"What is a man? A miserable little pile of secrets! But enough talk... Have at you!"

Enjoy

10/10