Batman: Arkham City

Kyligt. Snön yr och vinden blåser, högre här uppe än nere på de smutsinvaderade gatorna där brottslingarna regerar. Eller åtminstone lever i illusionen av att de gör det. Taggtrådskantade murar omringar dem i vad som är det senaste försöket att göra sig av med allt smuts en gång för alla. Gotham Citys fattiga delar har stängts in och förvandlats från ett ängsligt ställe till helvetet på jorden där total anarki råder och ingen går säker. Jag, mörkrets riddare, ska försöka bringa ordning och kontroll i vad som är 2011-års bästa spel. Välkommen till helvetet. Välkommen..., till Arkham City.

När jag först kom i kontakt med Batman: Arkham Asylum var fascinationen inte den högsta. Jag hade aldrig varit så förtjust i Batman i spelform och därför var som sagt hypen inte så uppskruvad. Men kompis däremot, var lyrisk. Han slängde på mig demot och efter några var intresset lite högre. När jag sen fick låna det efter att han klarat av det - var det mer än okej. Hypen hade skruvats upp från fesjummen till stekhet. Jag älskade allt från storyn till miljön till mekaniken. Allt satt mitt i prick och tankarna på vad en uppföljare skulle kunna göra bättre var väldigt avlägsna.

Men så, år 2011, dundrade Rocksteady in med uppföljaren som gick under det snarlika namnet Arkham City. Allt var förbättrat, finslipat och ambitionsnivån höjd markant. Borta var mentalsjukhuset och tillbaka staden Arkham City. Spelet börjar med att vi får se Bruce Wayne på en presskonferens där han talar varmt om stadens senaste fängelse. Bakom den kostymklädde Bruce lyser stråkastare upp en mur där Arkham City står skrivet i röda bokstäver. Bruce berättar hur problemet med kriminalitet är ett minne blått. Hur brottslingarna, totalt isolerade från utsidan, nu får ha ihjäl varandra på insidan. Men mitt i presentationen stormar en styrka Tyger-soldater scenen och arresterar Bruce. Utan vidare rättslig åtgärd slängs han in på andra sidan murarna där elakingarna knappt kan vänta på att ha ihjäl "rich boy, Bruce Wayne." Vad som kommer som lite oväntat är att Jokern inte har skruk-huvudrollen. Istället är den det ondskefulla geniet Hugo Strange som håller i trådarna. Efter att Bruce dressat om till Batman får han nys om "Protocol 10". Han får inte reda på mer än att om det verkställs kommer ödesdigra konsekvenser med en otalig dödssiffra att vara ett faktum. Batman måste alltså stoppa galningens planer samtidigt som han måste ta sig levande ut ur området - där man spelar med livet som insats.

Vad som lyfter Arkham City ännu mer är dess små sidospår. Uppdrag vid sidan av huvudstoryn är inget nytt för spelvärlden. Det har funnits så länge jag kan minnas men vad som skiljer detta från mängden är att de är så påkostade och omfattande. Till skillnad från Arkham Asylum där det fanns en handfull skurkar från Batmans universum finns det här ett gäng. Mr. Freeze, The Penguin, Poison Ivy, Victor Zsasz, Deathshot, Bane... Alla har sina egna små diaboliska planeringar på gång som inte stoppas i första taget utan kräver mer engagemang. Sen att de involverar The Riddler rätt enormt gör inte saken sämre. Exempelvis, Riddler har repat sig från förlusten på ön och anser nu knäcka Batman en gång för alla. Han har såklart dragit situationen till sin fördel och kidnappat vårdare som han sen låst fast i sina livsfarliga fällor. Det blir, såklart, upp till Batman att rädda dessa hjälplösa varelser under Riddlers belåtna övervakning. Har du inte klarat av ett visst sidouppdrag där blir det svårt att rädda en gissla där. Dessa små sidouppdrag håller mig än idag sysselsatt då jag på regelbunden basis återvänder till Arkham City, och visar att spelet är packat till bristningsgränsen med innehåll.

Åter till mig som fortfarande sitter ihopkrupen på en dekorativ staty uppe i tornet. Min minimap skvallrar om att en oskyldig politisk fånge håller på att torteras av en annan intagen ett kvarter bort. Jag kastar mig ut från avsatsen och dyker rätt ner mot asfalten. Med en meters marginal utvecklas manteln och med hjälp av luften skickar upp mig ovanför hustaken igen. Jag skymtar ett vatten torn längre fram och kanten ser väldigt passande ut för min änterhake. Sagt och gjort, sekunden senare har haken låst fast och med två extra knapptryck på A har en boost kickat in. Nu är jag ännu högre upp och kan se glipan mellan två hus i vilken den olycklige vettskrämda befinner sig. En liten justering med vänstra spaken och när jag är precis ovanför glipan släpper jag allt. Jag faller ner och låter min alltids lika trofasta mantel dämpa fallet. Bakom mig står en fånge med en kniv pressad mot en jackbeklädd som förtvivlat huttrar att han inte vet var maten finns. Fången med kniven har inte sett mig. Jag går långsamt upp bakom killen i orange och trycker på Y. Silent takedown.

I och med att vi nu har en hel stadsdel som är markant mycket större än mentalsjukhuset från 2009 har vi nu också begåvats med ännu bättre möjligheter att röra oss. Tackvare det nya styrsystemet kan vi nu justera Batmans lutning och därför påverka vår flygtur på ett helt annat sätt än föregångaren där vi bara kunde glida fram till dess att vi tog mark. Som jag nämnde kan vi också störtdyka ner för att vi en rejäl push genom att i sista sekund dra vänstra spaken bakåt. Tillsammans med vår änterhake som klart är det verktyg du kommer använda mest kan vi nu nästan röra oss från ena sidan av staden till den andra utan att ta mark. Om du dessutom slutför utmaningar kan du också låsa upp änterhaksboosten som jag pratade om innan, och navigera ännu smidigare. Att gå är historia, att flyga är den nya flugan.

Vad som annars har lyft Arkham-spelen från mängden är dess innovativa fightingsystem, som redan i föregångaren satte en ny standard. Upplägget är simpelt men galet effektivt. Du har ett gäng bad guys runt dig och du börjar med att rikta spaken åt den stenhårda legoknäckt du vill sänka först, samtidigt som du trycker på X (360, Fyrkant PS3) för att Batman kan utdela en känga. Rikta sen spaken åt ett annat håll och tryck X en gång till. Ju fler du hinner dänga innan du blir avbruten av ett fientligt slag, desto större kombo bygger du upp. En kombo som sen kan omvandlas till speciella attacker som brutalt slår ut fienderna direkt. Men någon gång kommer de testosteron uppstoppade biffarna att slå tillbaka och då gäller det att vara på alerten. Du blir varse om att en fiende attackerar via några blixtar ovanför dennes huvud. För att undvika att få ett slag (och framför allt inte bryta din kombo) så trycker du Y så fort du ser de blåa varningarna. Olikt Asylum där bara en kunde attackera åt gången kan nu fler gå in samtidigt och det händer inte alltför sällan att upp mot tre stycken avser pröva lyckan samtidigt. Tryck Y tre gånger och problemet är löst. Sen kommer det någon gång ibland beväpnade testosteronbärare. Allt från piketsköldar till vassa knivar och elektrifierade stavar kommer de använda mot dig..., eller försöka. Detta system är enkelt och blir just därför sinnessjukt beroendeframkallande. Det har aldrig varit mer tillfredsställande att slåss mot mästerskurkarnas underhuggare än nu.

När du inte slåss med bråkstakar eller tar reda på mer om Protocol 10 så kommer du förr eller senare att söta på ett frågetecken..., eller två... Riddler har varit framme igen och om du tyckte de 240 troféerna från första spelet var mycket, håll i dig nu. Det finns inte mindre än 400+ gröna troféer och gåtor att lösa vilka varierar i svårighetsgrad. Allt från att trycka på en knapp och hacka en kontrollbox till att lösa mycket komplicerade och rent utav frustrerande pussel - bara för att få tag på en liten grön sak.

Vi har ju ett Arkham City som verkar sitta fast i någon form av oändlig vinter som aldrig riktigt blommar ut och därför är det rätt mörkt runt omkring dig. Därför finns det inga Flower-färggranna lansdkap utan snarare Max Payne sotsvarta gränder. Ska sanningen fram så har Batman inte varit ett så stort intresse utöver än de obligatoriska avsnitten på lördagsmornarna som barn. Jag är inte någon serietidnings-geek och har därför aldrig läst något med Batman. Men ändå känns det som om nyansen som Rocksetady målar upp passar Batman som handen i handsken. Svart, skitigt och hårt. Precis som Batman - Luggsliten, stenhård och dressad i svart. Vad gäller själva stilen så har de i min mening använt en mer realistisk stil med inslag av serieelement. Exempelvis så har Jokern satt upp ballonger lite varstans som ser ut att vara direkt hämtade ur någon av serietidningsvolymerna. Eller bara det faktum att du kan spela med Batmans-skin från 70-talet (vilket är blått och ser extremt tecknat ut) och ett skin som faktiskt heter "Animated Batman", och följaktligen är helt tecknat. Som realist gillar jag dock att de har kört mer på en realistisk approach. Batman, Jokern, galningarna, Riddler och alla andra är helt klart ritade med verkliga människor i åtanke snarare än deras respektive serietidningsförlagor. Grafiken som helhet bra. Inte den snyggaste denna generation och jämört med Asylum inte så överdrivet förbättrad. Jag måste dock prisa animationerna och ansiktsuttrycken som är sjukt detaljerade och förstärker känslan inte minst hos Jokerns leende.

Jag nämnde serieelement tidigare. Dessa återspeglar sig också i ljudet. Bortsett från fotsteg, skott som avfyras och vinden som blåser har vi slagsmålen som låter lite annorlunda. Jag må inte ha läst så överdrivet många superhjältetidningar men har sett nog för att inte undgått de mycket målande beskrivningarna av när knytnävar träffar sitt mål. Beskrivningar som "POW", "BANG" och "CRACK" har överförts till ljudeffekter och det är med besked. Om man ska påvisa den överdrivna graden kan man ta Sleeping Dogs eller Red Dead Redemption i jämförelse. Dessa två spel innehåller båda handgemäng och träffljuden är rätt så normala i jämförelse. För att inte säga dova. Ett slag i Sleeping Dogs låter inte mer än det brukar om du inte träffar något som knäcks medan samma i Arkham City ekar mellan väggarna. Knäcker du ett ben i Hong Kong knakar det ja, men inte med samma klang som i Gotham där det KNAKAR. Jag gillar sättet de arbetat mede slagsmålens ljudmatta vilket hela tiden påminner om att allting egentligen baseras på seriekultur. Dialogerna är rakt igenom underbara och att ena stunden prata med en livrädd gisslan för att sekunden senare pressa en patrullerande på information om The Riddler har sina skillnader. En liten detalj som är väldigt läcker är också att du kan höra vindraget under Batmans mantel då han glider fram över hustaken.

När det kommer till det tekniska har jag inga större synpunkter på spelet. Jag har inte stött på några större buggar som är värda att ta upp och flytet är sällan oönskat. Då och då kan det dock hända att skärmen fryser vilket gör att du måste starta om maskinen men det är mycket sällan det inträffar, har bara hänt mig en gång sedan jag skaffade spelet. Sen kan det också få för sig att ladda när som helst, och då stannar det temporärt men kommer i gång rätt fort igen. Kameran fungerar nästintill felfritt och jag kan med lätthet titta mig runtomkring då jag flyger utan att för den skull ändra kurs av misstag. Så är det med det.

Du behöver inte fråga mig hur länge det här kommer hålla. När du sprungit igenom huvudstoryn och bevittnat slutscenen har du kommit halvvägs genom alla göromål. Kvar finns Riddler, fler skurkar som du bara introducerats för i huvudstoryn och en hop av intagna som verkar fyllas på i en ganska frekvent ström. Och skulle du mot all förmodan bli klar med alla gröna frågetecken och interna utmaningar så finns det alltid möjlighet att byta till Catwoman (kräver separat DLC som Game Of The Year Edition skeppas med), och uppleva staden på nytt med ett helt nytt rörelsemönster och helt nya utmaningar. Skulle inte det heller vara tillräckligt utan något du fixar på en kväll - finns både klassiska slagsmålsutmaningar och smyg-utmaningar likt föregångaren. Nytt för i år är att du kan skräddarsy din egen utmaning och lägga till eller dra ifrån möjligheter såsom mindre liv etc. Om du trots mina rekommendationer och tips anser dig klar - då får du väl spela Angry Birds till dess att Arkham Origins släpps i höst.

Så, kort och gott - Läderlappen är tillbaka i toppform och sparkar fulingar all the way to Sunday i vad som är det hittills bästa Batman-spelet på marknaden. Gillar du Batman? Gillade du Arkham Asylum? Då kommer du att älska Arkham City som är bättre på varenda punkt.

Testad Version: Xbox 360