Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock Infinite

Bioshock är ett av mina favoritspel och det händer ofta att jag drömmer mig bort till staden djupt nere på havets botten. Efter att ha spelet igenom Bioshock Infinite ställer jag mig själv frågan om en stad högt ovanför molnen är bättre?

Skådeplatsen för Infinite är staden Columbia, belägen högt ovanför molnen. En stad som ska få sin påmålade harmoni förvandlat till ett förutspått kaos. Skyldig till detta är den f.d. Pinkerton-agenten Booker DeWitt som har beordrats till Columbia för att undsätta en flicka vid namn Elizabeth, för att bli fri från en stor skuld. Ett till en början diffust mål, men som flera gånger ska återupprepas och utvecklas genom mantrat bring us the girl and wipe away the debt. Problemet är att Elizabeth befinner sig instängd i ett torn under sträng bevakning av fader Comstock, hennes och Columbias beskyddare. I sina profetior har han varnat för the false shepard som ska komma och förstöra den "jämvikt" som råder.

När jag i början av spelet träder in rollen som Booker och vandrar runt på Columbias gator görs ingen större notis om min närvaro. Jag kan i lugn och ro uppleva de vackra vykortsvyerna, men mycket mer än så blir det inte. Jag kan varken föra samtal med invånarna eller ta mig djupare in i de miljöer jag skådar i fjärran. Allting blir en kuliss, där invånarna samt omgivningarna känns som statister. Det gör att jag under spelets gång aldrig känner mig engagerad i den nya värld jag befinner mig i.

Efter ett tag blir jag utpekad som den falska herden och allt förvandlas till kaos. Ett kaos som trappas upp när jag likt en prins från sagorna lyckas rädda Elizabeth från sin ensamhet i sitt torn. Columbia har vänts emot mig och mitt uppdrag blir inte enklare av ett en stor mekanisk fågel vid namn Songbird, vars uppdrag är att skydda Elizabeth från alla faror, försöker hindra vår flykt. Detta blir en charmant återkoppling till tidigare spel i serien, där Songbird tar på sig rollen som en Big Daddy och Elizabeth den som en Little Sister. Det ska dock visa sig att Elizabeth bär på krafter som hjälper oss att bekämpa våra motståndare. Det är även dessa förmågor tillsammans med hennes berättelser om tillvaron i Columbia som gör att jag får insikt i att Elizabeth är spelets egentliga huvudperson. Booker försöker ta på sig rollen som hennes nya Big Daddy medan vi under spelets gång får se Elizabeths förvandling från en hjälplös Little Sister till en beslutsam Big-Sister med egna svar att utkräva. Helt plötsligt har Bookers uppdrag kommit i skymundan och medan jag känner stor sympati för Elizabeth känner jag ingen för Booker.

När jag börjat känna tycke för spelet är det stridssystemet som ställer till med nya bekymmer. Utbudet av vapen samt specialkrafter känns slött, med obalanserade strider och bristande fiendevariation därtill. Detta gör att jag känner mig besviken på Infinite. Det finns stunder av magi, framförallt i handlingen och slutet, men jag kan inte bortse från det faktum att det underskattade andra spelet samt den mästerliga förstadelen i raden är så mycket bättre. När jag spelar Infinite kommer jag på mig själv med att återigen drömma mig bort, bort från molnen, och neråt, djupt ner till en stad på havets botten, där de riktiga Big Daddys och Little Sisters vandrar omkring och där Andrew Ryans röst ekar högre än allt det jag upplevt under min tid i Columbia. Något framtida DLC möjligen kan råda bot på, då de verkar lovande och tar mig tillbaka till mina drömmars stad. Bring me to Rapture and wipe away the doubt.

+ Elizabeth, charmanta återkopplingar till tidigare spel i serien, slutet

- Booker, Columbias kulissartade känsla, stridssystemet

Medlemsrecensioner27
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10