Handlingen tar vid två veckor efter det att huvudpersonen Marcus Fenix fängslats efter anklagelser om förräderi. När spelet börjar har den invaderande Locust-rasen slagit ut stora delar av huvudstaden och Fenix gamla kompanjon låser upp celldörren dit Marcus sitter. Människan är en utrotningshotad ras i Gears of War, och de sista spillrorna av den mänskliga armén får ett tufft uppdrag. En atombomb måste fraktas ned till fiendernas tillhåll under jord och detoneras inom de närmaste 24 timmarna. Uppgiften faller på Fenix, kompanjon Dominic Santiago, löjtnant Blair och den kaxige krigsmaskinen Cole.
Gears of War är Epic och huvuddesigner Cliff Bleszinskis skötebarn och har under de senaste tre åren varit under utveckling av ett gigantiskt team. Ambitionen har varit solklar: skapa ett extremt explosivt actionspel av högsta klass för att slå sönder konkurrensen och samtidigt stilla vår överdrivna hunger efter Halo 3. Det tog mig 22 minuter att acceptera det faktum att Epic lyckats med exakt vad de förutsatt sig att göra. Det tog mig ytterligare en timme för att inse att Gears of War är årets hittills bästa actionspel - med stor marginal.
För i ämnet tung action finns det idag ingenting som kan mäta sig med Gears of War. Testosteronet fyller varje spelskärm och Epics framtidskrig är hårdare, råare, argare och smutsigare än någon annan strid som någonsin erbjudits i ett spel. Vapnen är rostiga, min dödliga motorsågsbajonett drivs av diesel och mina kamrater skriker mer än gärna fraser som "Eat shit and die motherfucker!" och "Die, you fucki'n bitch!" i samma veva som de delar ut en hagelkvast mot fiendens köttiga huvuden. Gears of War är så överdrivet manligt, så stencoolt och så våldsamt som ett spel av den här typen överhuvudtaget kan bli, och självklart njuter jag av varje enskild sekund.