Ni no Kuni: Wrath of the White Witch

Hur mycket ska vi förhålla oss till traditioner? För spelbranschen verkar detta inte vara lätt att bestämma, där moderna spelupplevelser som "Uncharted 3" konkurrerar med retrospel och remakes av de gamla klassikerna. Denna dragkamp mellan att gå framåt eller bakåt har inte minst drabbat rollspelet.

Redan efter ett par timmar är det uppenbart att "Ni No Kuni" tillhör den bakåtsträvande kategorin i genren. Det märks att utvecklarna Level-5, som bland annat står bakom "Dragon Quest VIII" till PS2, tagit det säkra före det osäkra och nästan slaviskt följt den klassiska japanska rollspelsmodellen. Detta innebär mängder av städer, dungeons och en världskarta fylld av ilskna monster.

Ni No Kuni blir översatt till svenska 'en annan värld', vilket är rätt beskrivande för spelets handling. Det börjar med att Oliver, en klämkäck 13- åring med passion för motorer och fart, förlorar sin mor efter att hon under en längre tid varit sängliggande. Livet ser mörkt ut den molokne lille pojken. Kort efter mammans död väcks dock ett av hans gosedjur till liv. Det visar sig vara älvkungen Drippy. Han kommer ifrån ett parallellt universum, och berättar hur varje person där har en själsfrände i Olivers värld. Genom att färdas till denna andra verklighet finns det en chans att rädda Olivers mamma. I vägen står dock den mörke härskaren Shadar, som skapat kaos och oordning i det grandiosa sagoriket. Det är upp till dig att ställa allting till rätta.

Denna bleka hjältesaga är grundpremissen i ett 60 timmar långt äventyr. Och redan där har vi ett av de största problemen med Ni No Kuni - det blir olidligt utdraget. Otaliga nya instruktioner och spelfunktioner följs på varandra i vad som känns som en oändligt lång introduktion. Och när man två timmar in i spelet tror att man är redo för äventyret, krånglas allt vi lärt oss till sig med ytterligare en regel. Detta pågår under hela spelets första fjärdedel. Bara för att återanvända alla de spelmoment vi redan varit med om när korten väl ligger på bordet.

Detta märks tydligast på stridssystemet. I vad som kan liknas vid en syntes av Pokemons samlarhysteri och active time battle, bekämpar du småmonster som du själv kan tämja. Du kan sedan hoppa mellan olika av dessa varelser, och med deras olika förmågor ta hem segern i framtida konfrontationer. Tyvärr så blir man väldigt tidigt utled på de färgglada små parvlarna, och enformigheten är ett faktum innan man ens kommit halvvägs in i spelet.

Något annat som totalt förstör spelupplevelsen är bristen på kontroll. Rätt tidigt i spelet gör optimisten Esther och den oförbätterlige tjuven Swaine sällskap med Oliver på resan mot Shadar. Då du bara kan styra en av dessa karaktärer åt gången på slagfältet, vilar vinsten mycket i händerna på ens automatstyrda följeslagare. Något som ofta får bittra konsekvenser. Efter att ha lidit dig igenom Ni No Kuni kommer du inte att lita på någon annan människa än dig själv, tro mig.

Om de interaktiva delarna i spelet får dig att tappa tilltron i medhjälpare, kommer intrigen få dig att tappa tro för människan. Snarare än att besöka en alternativ verklighet, känns det istället som att åka med en tidsmaskin till ett samhälle där jämställdhet är en lika främmande företeelse som flygande tefat. En liten tant ursäktar för att hon är en sån dum och skvallrande kärring. Oliver brister ut i ett sjungande "wow" när han ser Esther klädd i bikini. Ett sidouppdrag går faktiskt ut på att en hemmafru glömt att ge lunchen till sin skogsarbetare till man, och ber dig att hoppa in som fraktfirma.

Hela spelet befolkas av liknande könsstereotyper. Anhängare av Level 5 kan försvara detta med att det faktiskt finns hjältinnor i spelet. Men det är inte det jag ifrågasätter. Jämför man med den japanske animé-regissören Miyazakis starka tonårsporträtt känns detta som ett skämt. Jag hade faktiskt förväntat mig något mer i den stilen, eftersom Miyazakis filmbolag Studio Ghibli animerat tecknade mellansekvenser i spelet.

Till fördel ska dock nämnas den vackra cel-shadade grafiken. Detta gör att spelet ser ut som en mix av att vara tecknat och datoranimerat. Och musiken av kompositören Joe Hisaishi sätter med bravur ton på de gröna ängarna och torra öknarna. I det avseendet är Ni No Kuni lite som romanen "Stepford Wives". På ytan är allt vackert och finpolerat. Men det spelar ingen roll när vi har att göra med datorprogrammerade hemmafruar.

Ni No Kuni är en sorglig saga. Det lyckas varken förnya konceptet, eller förfina gamla traditioner för en ny publik. Istället har vi här det ultimata beviset på att det japanska rollspelet spelat ut sin roll. Kör om "Final Fantasy VII" istället, det här är en värld du inte kommer att sakna.