Titanfall

Igår när jag spelade klart så var jag på riktigt ledsen. Så uselt var det. Så uselt att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.

Handligen. Kom igen. Den får Miami Vice att framstå som rena rama Picasso målningen. Men jag kanske inte ska vara för hård. Den är OK fram tills en viss specifik tydlig punkt. Krocken. När Sgt. Spraynard glömmer att han aktiverade stand-by INNAN Cole hade blivit befordrad. Och ändå kommer han ut levande? Det får än att känna sig rätt så uttråkad över resultatet vad det än blir. En stor miss om du frågar en insatt gamer. Tray sabbar också när han laggar in och ut i bild varje frame-update som om han ville något men glömde innan det laddade.

Ett spel i den här kalibern är självklart beroende av en fungerade grafik och det är något som ligger Titanfall rätt i fatet. Grafiken fungerar helt klart. Har bara en anmärkningen och alltmer en fråga. Vem var det som målade den där liljan i första kvarten in i spelet. Bakom soptunnan på perongen i högra hangaren? En riktig luring, men ganska kreativt och kittlande. Men det var inte riktigt troget genren.

Bakom varje grafik gömmer sig ett ljud. Det råder ingen tvekan om detta i vår alltmer svällande ordförråd. Dialogen är mer späckad än en Woody allen-film och det håller spelet intressant. Inte en död sekund!

Men allt detta är förgäves. För det är inte ett spel. Inte som vi känner av ett spel idag. Det är en synvilla. Spelet lurar dig i början. Men när du har spelat igenom tredje första delen så kan man, om har tur, ana att det råder ugglor i mossen.

Det är som en uppsats med fina ord som inte svarar på en enda fråga. Hur många grafiker och screenwriters Titanfall än har under sig förändrar det inte detta.

Kan inte undvika att känna att detta var årets största besvikelse. Det blir bakläxa på den här..