Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
MEDLEMSRECENSION

South Park: The Stick of Truth

Facebook
TwitterReddit

Efter ett par förseningar är det äntligen dags att ta del av Matt Stone, Trey Parker och Obsidians efterlängtade rollspel South Park: The Stick of Truth. Men är det lika satiriskt som TV-serien, behandlas licensen på ett respektfullt sätt, och är det framförallt ett bra spel? Dessa frågor ska förhoppningsvis klaras upp nu när jag sätter betyg på spektaklet...

För att inleda denna recension kan jag passa på att erkänna att jag inte kollat speciellt mycket på South Park innan jag satte mig ned för att spela The Stick of Truth. Något som jag egentligen inte vill behöva erkänna, då det som jag faktiskt har sett av serien har varit något som jag gillat starkt. Jag kan också erkänna att jag till en början inte såg framemot det här spelet, trots att jag gillade serien, trots att skaparna bakom serien skulle skriva manus och överse projektet, och trots att det låg i händerna hos Obsidian, som är en rutinerad utvecklare inom rollspelsgenren men som likt Bethesda har ett välförtjänt rykte för att släppa riktigt buggiga spel. Hypen ville liksom inte infinna sig alls, och jag kände mig rätt skeptisk till att göra ett rollspel i South Park-världen.

Hursomhelst, South Park: The Stick of Truth börjar med att ny kille - det vill säga jag - flyttar till South Park. Antagligen för att komma undan mitt förflutna, att döma av vad mina föräldrar säger, som sedan ber mig att gå ut och försöka hitta nya vänner. Envis som jag är försöker jag röja runt i huset, varpå farsan min blir förbannad och slänger ut mig hur huset. Det dröjer inte länge förens jag träffar på Butters, utklädd till riddare, som sedan leder mig till en bakgård där det byggts ett fort och ordnats för rollspel. Det är i det här fortet som människorna, ledda av trollkarlskungen Cartman, håller till och det visar sig snabbt att människorna ligger i krig med alverna. Orsaken till kriget är The Stick of Truth, en träpinne, som ger obegränsade krafter till den som håller pinnen.

När spelet tar sin början är det ett par saker som direkt klargörs, då det finns tre olika slags lager över berättandet. Dels att det är barn som leker, dels det som man ser med vuxna ögon, och dels att karaktärerna verkar vara medvetna om att de faktiskt är med i ett spel. När Cartman presenterar sina undersåtar med titel passar han också på att berätta vilken level de befinner sig på förtillfället, och när han sedan går igenom hur striderna fungerar medger han att det är lamt men att det helt enkelt är så de fungerar. Kostymerna som barnen är iklädda är uppenbarligen hemmagjorda och har små skönhetsfläckar som ändå visar att det bara är barn som leker. Men när striderna bryter ut är det svårt att tänka sig att det bara sker på låtsas när barnen slår varandra blodiga. Det är väl helt enkelt öppet för fri tolkning. Berättelsen lär väl knappast vinna några priser, men dessa tre lager gör att själva berättandet ändå känns briljant enligt mig.

Det första som jag slås av är att det både ser ut och låter som ett avsnitt ur TV-serien, och det märks att det absolut tyngsta artilleriet har använts för att spelet ska bli så trogen sin förlaga som möjligt. Visserligen leder det också till att spelet inte är speciellt tekniskt krävande, då grafikinställningar saknas helt bortsett från upplösningen, men det är något som jag enkelt kan förlåta eftersom syftet inte var att göra ett så grafiktungt monster som möjligt utan att göra spelet så likt serien som möjligt. Samma röstskådespelare har också använts, ett par karaktärer som inte varit med i serien på ett bra tag dyker upp och flera föremål agerar som referenser till olika avsnitt. Sedan har vi ju naturligtvis samma humor som kännetecknar South Park. Det är stötande, vidrigt och oerhört kontroversiellt, precis som i serien, så avskyr du South Park är detta inget spel för dig. Det finns också naturligtvis en hel del toaletthumor, som jag stundtals kände att det tog över lite för mycket. Men annars gillade jag humorn, som sagt gillar jag ju South Park och jag är av åsikten att man ska kunna skämta om allt (eller åtminstone det mesta), men det är en helt annan diskussion.

Men hur jag än vrider och vänder på det uppskattar jag i alla fall att spelmediet i sig inte har förhindrat spelet från att vara som serien. Eller ja, nästan, då det har dragits av censur. Att det censurerats i Australien och Tyskland lär väl inte komma som någon större överraskning, men även i resten av Europa har konsolversionen censurerats. Då jag spelat PC-versionen (som inte innehåller någon censur) kan jag dessvärre inte ge några tydliga exempel på vad som har censurerats i konsolversionen, men det ska åtminstone handla om ett par abortscener. Vilket är trist, eftersom just de scenerna är lite av ett återkommande skämt, men också för att jag tycker censur överlag är riktigt trist.

Det finns fyra olika klasser i spelet, Fighter, Mage, Thief och Jew, varav den sistnämnda är rätt ovanlig ur klassvalssammanhang och lär även öppna upp en del skämt från Cartmans sida. Samtliga klasser har sina egna unika förmågor, och i fallet med jude-klassen får man tillgång till bland annat Davids slunga (David and Goliath) och en omskärelsekniv. Sedan går det naturligtvis i sann rollspelsanda att klä ut sin stumme hjälte med olika slags kläder eller rustningar samt utrusta denne med olika slags vapen.

Striderna är turbaserade sådana, vilka jag vanligtvis inte brukar ha något emot men personligen brukar jag föredra de mer actionfyllda striderna som vanligtvis erbjuds i västerländska rollspel som exempelvis Elder Scrolls-serien. Men med det sagt måste jag säga att jag gillade striderna i The Stick of Truth riktigt mycket, och anledningen till detta är att spelet hela tiden håller mig engagerad i striderna. Det räcker inte att bara välja en attack och vilken fiende som ska få stryk, utan jag måste även trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle och dylikt för att se till att mina attacker gör så mycket skada som möjligt. Visserligen består detta i princip av quick time events, något som jag i de flesta spelen inte brukar gilla, men här känns det faktiskt som att de både gör ett bra jobb och tillför något utan att bli irriterande. Även när det är fiendens tur att attackera är det också möjligt för mig att blockera deras attack, vilket visserligen inte gör att jag inte tappar hälsa överhuvudtaget men som gör att jag inte förlorar lika mycket hälsa.

Dock är striderna inte perfekta, då de lider utav ett rätt stort problem. De är nämligen på tok för enkla, trots att jag kör på högsta möjliga svårighetsgrad känner jag aldrig att striderna känns speciellt utmanande, med ett par undantag förstås. Det blir dessutom inte bättre när förmågorna jag lär mig mot slutet av spelet är så pass överdrivet kraftfulla att jag i de flesta fallen bara behöver använda en av de förmågorna en gång för att slå ut en fiende, och ibland även flera fiender, helt och hållet. Bristen på utmaning blir då också för min del spelets absolut största svaghet, även fast kanske 1-2 strider blev riktigt utmanande och fick mig dödad flera gånger, väger det inte upp alla andra striderna i spelet som jag nästan seglar mig genom.

Ett annat problem med spelet är uppdragen, eller snarare hur de är strukturerade. Själva uppdragen i sig är det inte något fel på, men de flesta uppdragen känns rätt enformiga till den grad att jag nästan helt slutar bry mig om vad jag håller på med utanför huvudstoryn. Apropå huvudstoryn är den inte speciellt lång med rollspelmått, då den enligt de flesta håller i drygt 10 timmar ungefär. Sedan finns det ju också ett flertal sidouppdrag att göra, en massa Chinpokomons att samla på sig (South Parks version av Pokémon) och även massvis med karaktärer att lägga till som vänner på Facebook (något som jag gillar, då de faktiskt fyller en funktion i och med att du kan låsa upp perks beroende på hur många du är vän med).

För min del klockade äventyret in på drygt 18 och en halv timme (enligt Steam), vilket ändå inte är så illa jämfört med vad jag hörde innan. Dock är det värt att nämna att jag låtit spelet stå på istället för att stänga ned det, och som ni säkert känner till räknar inte Steam hur mycket som egentligen har spelats utan snarare hur länge som spelet har varit igång. Just längden blir lite knepig för min del, eftersom jag alltid kommer förespråka att kvalitén alltid ska gå före kvantiteten, det vill säga hur mycket innehåll det är eller hur långt det är. Men samtidigt är jag av åsikten att rollspel ska vara rätt långa, åtminstone längre än 20 timmar. Hållbarheten i The Stick of Truth ligger då nästan helt i återspelningsvärdet, tack vare att det finns fyra klasser samt att man troligtvis har missat ett gäng samlarföremål eller achievements som man kanske vill få tag på. Men i slutändan får jag nog ställa mig i kören och säga att längden inte riktigt är tillfredsställande.

Sedan finns det ett par andra mindre problem med spelet, som det ryckiga sparsystemet, buggarna och även menyerna. Sparsystemet går inte riktigt att lita på, det är sällan som jag får starta upp exakt där jag sparade sist såvida jag inte sparade vid en checkpoint, vilket gjorde att jag hellre lät spelet stå på. Buggar förekommer också, men med tanke på Obsidians rykte är jag förvånad över att jag inte stött på fler buggar än vad jag faktiskt gjort, men sedan brukar jag å andra sidan ha rätt mycket tur när det kommer till buggar i de flesta fallen. Att min karaktär har försvunnit i någon enstaka sekund kan jag leva med, men buggarna som gjorde att jag inte kunde slutföra två sidouppdrag har jag lite svårare att leva med. Menyerna har jag också haft lite problem med, då det är uppenbart att de gjorts med konsolerna i åtanke vilket gör att de blir något bökigare med mus. Inte överdrivet mycket, men istället för att få den informationen som jag vill ha när jag håller musen över föremålet måste jag alltid klicka på det, men det är ett problem som enkelt kan lösas genom att koppla in en handkontroll i datorn.

Till en början var jag faktiskt rätt skeptisk till South Park: The Stick of Truth, då jag inte var helt osäker på om det egentligen var så bra att göra ett rollspel av det hela. Men jag måste säga att jag blev rätt förvånad i alla fall, och efter att ha spelat genom det måste jag nog säga att det kanske var det bästa valet som man kunde ha gjort egentligen. I slutändan är South Park: The Stick of Truth ett riktigt bra och stundtals charmigt spel, som ser ut att kunna vara ett avsnitt ur serien och med ett turbaserat stridssystem som ändå håller spelaren aktiv, men också med ett par skönhetsfläckar som för enkla strider, rätt kort längd samt ett par buggar. Men den avgörande faktorn till om du kommer gilla The Stick of Truth beror helt och hållet på vad du tycker om South Park överhuvudtaget. Om du inte gillar South Park är det svårt att rekommendera ett köp trots betyget som jag nu delar ut till det, men om du gillar South Park har du verkligen ingenting att förlora på.

Plus:
Liknar serien, skön humor, engagerande strider

Minus:
För enkelt, rätt kort, ett par buggar

Testad version: PC

Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10