Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
MEDLEMSRECENSION

Ace Combat Infinity

Facebook
TwitterReddit

På senaste tiden har Namco fått för sig det är en bra idé att ta sina populäraste spelserier och släppa en free-to-play-titel under varumärket, och den här gången har turen kommit till Ace Combat. Trots mikrotransaktioner har det inte stoppat mig från att se framemot spelet, och efter en lång väntan har jag äntligen fått sätta tänderna i det. Lyckas spelet gå tillbaka till rötterna samtidigt som det försöker locka nya fans, och hur mycket påverkar mikrotransaktionerna egentligen?

Min introduktion till Ace Combat-serien skedde i och med det förra spelet, Assault Horizon, som jag snubblade över lite på måfå ett par månader innan det släpptes. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag gillade det riktigt mycket faktiskt. Det hade visserligen sina problem, som att storyn var generisk och att Close-Range Assault-läget emellanåt gjorde spelet kändes självspelande. Men som sagt gillade jag det riktigt mycket och det fick mig även att kolla upp tidigare spel i serien, som visade sig spela i en helt annan liga än vad Assault Horizon gjorde. Det var i efterhand som jag insåg att Assault Horizon verkligen stack ut ur serien, både på positiva och negativa sätt.

Men hursomhelst hade jag fattat stort tycke för Ace Combat-serien, och när Namco och utvecklaren Project Aces startade en hyfsat lång teaser-kampanj var det svårt att inte bli exalterad. Allt pekade på att Ace Combat Infinity skulle gå tillbaks till rötterna som Assault Horizon avvek från, vilket det också gjorde men inte på det sätt som de flesta hade förväntat sig. Det visade sig nämligen handla om ett free-to-play-spel exklusivt till Playstation 3, och jag skulle ljuga om jag påstod avslöjandet inte kändes som ett stort antiklimax. Men trots det steg hypen för varje trailer som släpptes, och även fast mikrotransaktionerna hela tiden oroade mig såg det ändå ut att kunna bli ett riktigt bra spel.

Ace Combat Infinity utspelar sig år 2019, tjugo år efter massor med asteroider kolliderade med jorden och orsakade kaos över hela världen i vad som kom att kallas för Ulysses-katastrofen. Många mäniskoliv skördades, och flera krig bröt ut mellan de olika länderna om de naturresurser som fanns kvar. Krigen ledde till ett stort antal flyktingar, som fick placeras i speciella ekonomiska zoner där de hanterades som billig arbetskraft. Det var inte fören ett särskilt företag, Wernher and Noah Enterprises, klev in i bilden som ordning och reda började gälla. Spola fram tiden, och nu har terrorister bildat ett nätverk kallat Sons of Troia inom de ekonomiska zonerna som utför så kallade "anti-imperialistiska" attacker. I rollen som Reaper, det senaste tillskottet till Bone Arrow-skvadronen, är du och dina rotekamrater legosoldater anställda av FN för att ta hand om terroristerna och stoppa deras lömska planer.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på storyn i Ace Combat Infinity om jag ska vara ärlig, framförallt med tanke på att jag tycker storyn i både Ace Combat 5 och Zero är riktigt bra. Själva bakgrundshistorien med Ulysses-katastrofen tyckte jag dock var intressant (även fast den är lånad från tidigare spel i serien), men de två uppdragen som betan bjöd på gav inte speciellt mycket mersmak, då det enda jag fick ut av storyn då var att jag skulle jaga terrorister i olika delar av världen. Men efter att ha spelat genom samtliga fem uppdrag som kampanjen bjuder på måste jag säga jag är ruskigt nöjd. Eftersom den är så kort finns det inte så mycket jag kan säga om storyn utan att avslöja allt. Men det jag kan säga är att kampanjen bjuder på god variation, en intressant story och oerhört mycket fanservice.

Det enda jag egentligen har att klaga på är den klassiska formulan för hur storyn och spelarens karaktär. I de tidigare spelen har vi alltid fått kliva i rollen som en tyst huvudperson som alltid börjar som nykomlingen inom skvadronen, och som vid slutet av spelen uppnått ace-status och blivit lite av en myt. Denna formula har fungerat riktigt bra i tidigare spel, men i Ace Combat Infinity tycker jag det faller platt med tanke på den korta längden som gör att det går betydligt fortare för Reaper att gå från gröngöling till flygaress i jämförelse med Blaze eller Cipher från tidigare spel. Ett annat problem är hur delar av mikrotransaktionerna fungerar i kampanjen, men jag återkommer till det senare. Men på den ljusare sidan är fler uppdrag utlovade, något som jag verkligen ser framemot eftersom jag överlag gillar det jag sett hittills riktigt mycket.

Men trots att jag gillade kampanjen mer än vad jag trodde jag skulle göra, är det ändå ett faktum att enspelardelen den här gången också fungerar som en tutorial inför huvudattraktionen i Ace Combat Infinity. Nämligen multiplayerläget, där det bjuds på ett samarbetsläge med en tävlingsinriktad tvist. Upp till åtta spelare placeras i två olika lag, som båda kämpar mot en gemensam fiende samtidigt som de tävlar mot varandra om flest poäng. Ett upplägg som jag gillar starkt, då trots att jag inte kör direkt mot andra spelare blir det snabbt intensivt när jag försöker slå ut fler mål än motståndarna. Detta öppnar också upp för olika sätt att tackla matcherna, då det antingen går att tävla om vilket lag som vinner, koordinera attackerna med båda lagen för få ett högt betyg eller tävla om vem som är bäst inom det egna laget.

Dock finns det endast fem olika kartor, som visserligen är varierande rent utseendemässigt samt tre Emergency Raids, vilket jag tycker är för lite innehåll. Okej, att klaga på mängden med innehåll (eller bristen på detta, i det här fallet) i ett spel som är gratis känns lite... elakt, om jag ska vara ärlig. Men faktum kvarstår dock att det magra innehållet gör att jag har svårt att hålla intresset uppe under längre spelsessioner. Det märks dock att utvecklarna försökt åtgärda detta, då fiendernas placering och vilka enheter de använder sig av för det mesta slumpas fram. Dessutom dyker det upp ett "Emergency Mission Update" ungefär halvvägs in i matchen, där spelarna får tackla något nytt. De flesta är specifika för just den kartan som det spelas på, men dessa slumpas också vilket gör att matcherna åtminstone får någon form av variation. Här kan det röra sig om skickliga fiendeskvadroner, kraftfulla ubåtar, ICBMs eller fallande meteorer.

Efter varje spelad match växlas mina intjänade poäng till krediter, som jag sedan kan spendera på olika jetplan, delar som jag kan förse de med samt uppgradera de jetplan och specialvapen jag redan äger. Det finns en stadig mängd med jetplan, och tack vare de olika upplåsbara delarna, emblem som du fått samt eventuella färgscheman går det att skräddarsy jetplanen efter eget behov. Ett klagomål som jag dock har på upplåsningssystemet är att om du vill låsa upp de senare och de bästa jetplanen, kommer du få lägga i hårt eftersom det dessvärre krävs mycket grinding för att komma någon vart senare i spelet.

Själva gameplay-aspekten har gått tillbaks till rötterna, så att kontrollera jetplanen påminner till stora delar om de äldre spelen, och överlag är flygkänslan riktigt bra. Luftstriderna är som väntat riktigt intensiva, speciellt när jag ställs mot skickliga fiender eller kraftfulla supervapen. Spelkontrollen är också som brukligt oerhört smidig och lätt att lära sig. Något som var nytt för serien i och med Assault Horizon, Close-Range Assault, återvänder inte i Ace Combat Infinity. Jag var en av rätt få som inte tyckte det systemet var så pass självspelande som de flesta tyckte, men samtidigt sörjer jag inte dess avsaknad i det här spelet.

När det kommer till mikrotransaktioner, måste jag säga jag är kluven. Det jag dock måste applådera spelet för är att det inte går att skaffa vare sig jetplan eller delar för riktiga pengar, något som jag faktiskt är förvånad över med tanke på att det ändå är Namco vi pratar om här. Vad jag dock inte tänker applådera spelet för är dess huvudsakliga form av mikrotransaktioner, som kommer i formen av bränsle. Jag får upp till 3 bränsleenheter som förbrukas efter varje spelad match eller nivå (detta gäller då alltså både kampanjen och multiplayer), och när de förbrukats gör att jag antingen måsta vänta (det tar 4 timmar för bara en bränsleenhet) eller hosta upp pengar (de kostar 10 kr styck, och finns även i bundles). Den här formen av mikrotransaktioner är rätt vanlig i mobila F2P-spel samt japanska F2P-spel överlag, men i ett konsolspel tycker jag ett sådant system inte hör hemma. Jag hade nog kanske varit lite positivare mot detta ifall jag fick fler enheter gratis och om det tog betydligt kortare tid att få tillbaks enheterna som är gratis. Lyckligtvis går det att få bränsle antingen som Random Drops eller som belöning för att ha klarat vissa utmaningar.

Men när detta appliceras med kampanjen känns det rätt drygt och även motsägelsefullt i och med att den förutom att berätta en story även agerar som tutorial inför multiplayern. Det blir dessutom inte heller eftersom bara de två första uppdragen är gratis, resten av uppdragen görs inte tillgängliga förens du tjänat ihop en viss summa krediter som du sedan kan spendera på att låsa upp uppdraget, och bara för att göra det värre måste du betala denna summa varje gång du vill spela om det uppdraget. Detta går dock att kringgå helt genom att köpa "Unlimited Campaign Play Ticket" som tar bort de två spärrarna, vilket känns lite drygt. Samtidigt är det svårt för mig att inte rekommendera att köpa just denna ticket, då jag tycker fördelarna med denna helt klart överväger nackdelarna med att inte köpa den.

Sedan finns det också två olika Contracts som ger en lite fördelar under 12 timmar. Det ena ger dig en poängbonus efter varje match, och det andra hjälper till en del med att låsa upp nya jetplan, delar och uppgraderingar. Det kan verka som att dessa Contracts ger en form av Pay-to-win, men jag kan försäkra er om att dessa bonusar inte är alltför stora och är relativt billiga (varje Contract kostar 10 kr styck, och finns i bundles om 4 för 25 kr). Bränslesystemet tycker jag dock kan placeras under Pay-to-win facket, eftersom den som betalar för detta naturligtvis kan spela mer och därmed låsa upp nya saker snabbare. Samtidigt har jag inte märkt någon större obalans, då jag hela tiden håller mig till lobbys som är på ungefär samma nivå som mig och som oftast inte har de bästa jetplanen, och de gånger som någon eller några rattar runt med dessa har jag inte märkt av några större skillnader när det kommer till prestation. Dels för att som sagt håller jag mig bara till lobbys som har samma nivå som jag har, då det åtminstone utifrån mina erfarenheter är det hur skicklig piloten är som är viktigare än vilket plan hen flyger med. Pay-to-win aspekten märks dock som tydligast när det hålls ett event där det går att vinna priser, hittills har det mest rört sig om kosmetiska saker vilket inte är så farligt, men när speciella jetplan slängs in som priser kan det bli farligt.

När det kommer till presentationen har Ace Combat aldrig direkt vara känt för imponerande grafik, men det hindrar inte de spelen från att innehålla detaljrika versioner av olika moderna jetplan, och Ace Combat Infinity är naturligtvis inget undantag. Men överlag måste jag säga spelet ser riktigt tjusigt ut tack vare den starka färgkontrasten som skiljer nivåerna från varandra, speciellt nattbanan över Dubai ser riktigt, riktigt snyggt ut. Explosionerna ser minst lika bra ut som i det förra spelet, men då de den här gången inte trycks upp mot mitt ansikte hela tiden är det lättare att uppleva det ljuvliga i att se ett jetplan splittras till småbitar. För det mesta rullar bildskärmuppdateringen på stadigt, men har en tendens att sjunka när det händer lite väl mycket saker samtidigt på skärmen. Ljudmattan känns också övertygande, då både jetplan, missiler och maskingevärseld susar genom luften. Något annat som jag märkte är att det mesta är återanvänt material från tidigare spel, vilket märks av även på musiken. All musik är nämligen antingen tagen direkt från tidigare spel eller remixade versioner av originalen, men samtidigt har Ace Combat-spelen alltid haft riktigt bra musik så jag ska inte klaga alltför mycket på detta, plus att det också kan ses lite som fanservice för de som spelat de äldre spelen.

I slutändan tycker jag ändå Ace Combat Infinity levt upp till de förväntningar jag hade, kampanjen är visserligen kort men ändå riktigt bra och jag ser framemot fler uppdrag. Multiplayern är också riktigt bra, och jag gillar hur det är upplagt. Sedan bjuds det också på tjusig grafik, övertygande ljudmatta, och viktigast av allt, intensiva luftstrider av den gamla skolan. Mikrotransaktionerna har jag lite blandade åsikter om, då Contracts inte känns speciellt orättvisa medan bränslesystemet mest känns drygt. Men räknar vi bort mikrotransaktionerna är väl mina största klagomål egentligen bristen på innehåll och att det är mycket återanvänt material, men förhoppningsvis kommer båda dessa punkter rättas till genom kommande uppdateringar. Men i övrigt gillar jag Ace Combat Infinity helt klart, och då det ändå är gratis ser jag ingen anledning till att inte prova på detta ifall flygspel är något som lockar.

Plus:
Intensiva luftstrider, smidig spelkontroll, riktigt bra kampanj, underhållande multiplayer, tjusig grafik

Minus:
Inte mycket innehållsmässigt, mycket återanvänt material, drygt bränslesystem

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10