Svenska
MEDLEMSRECENSION

Dragon Age: Inquisition

Det räckte inte med gröna färger på Metacritic för att ge mig hopp. Efter katastrofen som stavas Dragon Age II, och Mass Effect-seriens avslutande del fylldes, mitt inre av ilska. Bioware hade svikit mig en gång för mycket. Trots detta tog hoppet till slut överhanden och jag vandrade snart hem med en kopia i handen. De får en chans till. I efterhand finns det ingen ånger och jag är glad över att äga Dragon Age: Inqusition, det är trots allt vad Mass Effect 3 borde ha varit, om än det saknar kvalitéerna för att rankas bland utvecklarens giganter. Den nu något underliga Dragon Age-seriens tredje del utlyser skaparnas vilja att ta nästa steg, att förbättra och föra genren framåt. De lyckas inte särskilt bra, men intentionen och ambitionen finns i alla fall där, vilket är något som Shepard aldrig fick uppleva i sitt avslutande kapitel. Detta, om något, förtjänar applåder. Bioware, för att de erhöll viljan, och EA, som gav dem möjligheterna.

Tyvärr har inte alltid utveckling betytt förbättring inom spelets medium och Dragon Age: Inqusition är ett utmärkt bevisande exempel. I sin vilja att ta serien till nya höjder blickade man vilt på sina konkurrenter för att plocka de delar man ansåg passa. Vi ser fragment av Elder Scrolls öppna värld, ett stridssystem som för tankarna till The Witcher, Dark Souls eller Divinity 2 och sidoaktiviteter med de värsta av Ubisofts kännetecken. Allt detta har staplats på den grund de gamla mästerverken gav oss i begynnelsen. Mina val av ord indikerar en ganska negativ syn på denna ambitiösa blandning och skulle du som läsare uppfattat det annorlunda har du tyvärr fel.

Dragon Age: Inqusition känns spretigt och ofokuserat. Man ville skapa ett spel där genrens många moderna beståndsdelar går ihop i en vacker symfoni av ljuva toner, allt för att ge oss det ultimata västländska rollspelet. Tyvärr är inte så fallet, istället knaprar man ihop en produkt där alla delar känns avskilda, likt fyra egotrippade musiker påtvingade varann för att komponera nästa stora mästerverk, utan åtanke för individernas vilja att arbeta i grupp. Detta lämnar mig med ett spel, där man istället för att fokusera på mindre spelmekaniska komponenter, vars tid kunde lagts på att finslipa dessa, erbjuder så många delar utan att någon av dem är särskilt bra. Kvantitet för kvalitet, memorera dessa ord ty det finns inga bättre för att beskriva röran som är Dragon Age: Inqusition.

Låt oss börja med stridsystemet, då strider brukar vara den del huvudsakliga delen i ett RPG. I sin vilja att föra serien framåt har ett mer actionbetonat stridsystem konstruerats, där snabba reflexer är nyckeln istället för ett mer taktiskt planerande. Man vill dock inte förarga gamla grumliga fans, som mig, så den taktiska aspekten med det ändlösa pausandet, positioneringen och fortsatta pausandet finns kvar. Detta låter kanon på papperet, det bästa från två världar, eller hur? Inte riktigt. Det funkar bra när du bara behöver fokusera på din karaktär och här är det i många stunder faktiskt extremt underhållande. Att ducka undan stora slag, placera sig bakom sin fiende för att sedan hamra på vänster musknapp gör, om inte annat, striderna mer hektiska. Problemet uppkommer inte förrän i tuffare strider, när du måste skifta fokus till hela din grupp.

Allting för att spelets strider går i ett mycket snabbare tempo. Det blir, om jag får låna det beundransvärt vackra engelska ordet, ett clusterfuck av eld, slag, fiender och karaktärer som konstant vägrar att följa mina kommando. Stå där. Jag vill inte. Men du kan inte röra dig så nära draken för då ... dör du. I Dragon Age: Origins var tuffare strider svåra, men fortfarande överskådliga. Din tank gick fram för att ta all skada, du positionerade dina andra karaktärer utom räckhåll för fienderna, tog sedan kontroll över den individ du kände dig mest bekväm med att spela och körde på. Började saker att gå dåligt pausade man, bedömde situationen och förändrade det som behövdes. I praktiken borde allt fungera på samma vis här, men trots mina försök vägrar det. Dina karaktärer har, som mina tidigare ord påpekade, en extrem ovana att lämna sin positioner i de flesta av situationer och det går sällan att förhindra. När de väl står där jag vill ha dem, kan de sluta agera överhuvudtaget, samtidigt som skada mer än sällan dirigeras åt deras håll. Detta kräver snabba manövrar, något datorn inte verkar klara själv och när jag istället handlar för att rädda min käre magiker lämnar den snart sin position för andra äventyr. Detta gäller även din tank, som kastas runt på området och förlorar fiendens uppmärksamhet snabbare än en guldfisk tappar minnet.

Det funkar bara inte särkskilt och det görs inte bättre av det taktiska gränssnittet, som är ofattbart bångstyrigt. Allt som allt är striderna oftast bara en enda stor röra och de känns aldrig lika finslipade likt de i seriens första eller andra del. Ska man dock bärga något positivt förutom underhållningsvärdet finner talangerna de tre klasserna kan använda sig av samt valet att plocka bort helaren ur bilden. Den är väck, det finns en enda trollformel i hela spelet som ger någon liv, det är nu bara återfyllbara läkedrycker som gäller. Egentligen kan man se detta som något negativt och fördummat, men om din tank fungerar så uselt som den gör hur skulle det se ut med en helare? Istället är man för en gångs skull inte bunden till rollspelets annars vanliga trespetisiga kraft och du kan gå ut i strid med vilka klasskombinationer som helst. Fyra krigare? Absolut.

Sedan har vi klassegenskaperna, som får agera övergång till en mer positiv del av spelets spelmekanik. Krigare, Magikern och Rougen är alla underhållande att spela och trots ett något tamt antal talanger känns de existerande både unika samt användbara. Du slipper en hotbar fylld med åtta olika hugg, istället har du en attack för ett specifikt syfte. Det funkar, om inte annat, väldigt bra ihop med spelets mer actionbetonade stridssystem. Samtidigt har all form poäng för att höja stats plockats bort. Din styrka, snabbhet och ditt intellekt ökas i bakgrunden per automatik, beroende på klass, samtidigt som utrustning kan ge dig en extra tillväxt. På tal om utrustning kan jag här i förbifarten nämna att Dragon Age: Inqusitions crafting hör till det bästa jag har upplevt. För att bygga din egna rustning krävs ingen specifik metall, utan alla kan användas, skillnaden blir oftast kosmetisk men bättre material kan även ge dig bättre försvar. Det är simpelt nog utan att vara fördummat och komplicerat nog utan att kännas överväldigande.

Trots fyra stycken om striderna är de aldrig så fruktansvärt farliga, då spelets mer taktiska metoder behövs så få gånger övertar irritationen aldrig glädjen. Dragon Age: Inqusitions stora problem stavas Skyrim och ligger i den öppna världen med allt vad det innebär. För det första, den är vacker, annat kan inte sägas, det känns som en värld, där detaljer stora som små agerar byggstenar. Tyvärr är den också helt meningslös. Under historiens gång får vi besöka tio högst varierande områden, beklädda i allt från magiska alvskogar till mörka träsk. Storleken är högst imponerande och sammansvetsade skulle dessa landmassor troligtvis få Cyrodil att se litet ut. Det är dock helt och hållet meningslöst. Tre av dessa områden kräver en snabbvisit för fortsättning i handlingen, annars agerar det hem åt sidohistorier vars enda fokus verkar vara att ödsla din dyrbara tid och men när du väl besöker ett område stor allt stilla. Ingenting du gör för handlingen framåt eller påverkar den överhuvudtaget. Huvuduppdragen fungerar likadant, även om du raserat skurkens gruvoperation i den förbannade öknen.

Sidohistorier som dessa existerar troligtvis för att ge världen och historien lite mer karaktär. Detta hade inte varit fel om dessa områden var snabbvisiter, för att ge spelaren lite andrum från en ganska intensiv berättelse. Du har dock säkert listat ut att så inte är fallet och du har inte fel. När man väl anländer stannar man för alltid då det finns alldeles för mycket att göra. Är du en person som älskade att ta över utposter i Far Cry, trots att du redan gjort det sexhundra gånger innan, är du en person som njöt när du klättrade upp för ditt åttatusende torn i Assassin's Creed, då kan du skatta dig lycklig. För det finns precis tillräckligt med återanvända aktiviteter att roa sig med och om du inte tröttnat när du är klar väntar en bisarr mängd samlarobjekt på dig. Jag å andra sidan hatar det och är trött på att moderna spel kommer undan med sin kopieringsstrategi. Det hela görs inte bättre av att de aktiviteter som inte är repetitiva uppgifter innehåller lika mycket substans som de alldeles briljanta radiant-uppdragen i The Elder Scrolls V: Skyrim. Gå hit, döda det, hämta det, eller ännu värre, samla blommor. Det är som om det värsta av ett MMO fick barn med Ubisoft. Jag hade dock kunnat förlåta det hela, om varje områdes uppdrag faktiskt presenterades på ett intressant vis, men icke det. Inga mellansekvenser överhuvudtaget.

Det ska påpekas att jag inte menar mellansekvenser av det klassiska slaget, utan dialogsekvenser, ni vet, de Mass Effect blev kända för, när karaktärernas ansikte zoomades in och man läts se personernas ansikten. Det gav dem och världen karaktär men av någon anledning är det nu en sällsynt del av Dragon Age: Inqusition och enbart reserverat åt dialoger med ens entourage, deras personliga uppdrag samt de som för handlingen framåt. Alla andra dialoger tar vid i realtid, likt Mass Effect 3's briljanta motsvarighet (IRONI!), samtidigt som du eller andra karaktärer rör sig. Den enda skillnaden är att du får ett dialoghjul, vilket i och för sig är något som är positivt. Det gör inte bara sidouppdraget mindre intressanta från ett spelmekaniskt vis utan även från historiens håll. De känns verkligen som sidoaktiviteter, meningslösa och ointressanta. Nu ska det dock sägas att allt inte är uselt, det finns uppdrag som är okej, framförallt när man får utforska en byggnad av något slag och världens storslagenhet samt utseende får än ändå att vilja stanna i dessa annars meningslösa sidoområden en liten stund.

Tyvärr så blir det aldrig överdrivet tilltalande åt andra hållet heller. Där sidoområdena och alla dess ingredienser inte innehåller en mellansekvens badas huvuduppdragen i dem och ibland är det gott, vissa gånger inte. Efter att jag upplevt The Witcher 2: Assassins of Kings fenomenala öppningsbana var jag extremt sugen på att få uppleva liknande ting i andra rollspel. Dragon Age: Inqusition kändes som den perfekta kandidaten, du har en ny grafikmotor kapabel till stordåd och en annan generations konsoler. Mina hopp var dock för stora och mycket av handlingens storslagna delar presenteras i mellansekvenser. Ett snabbt och spoiler-fritt exempel är ett avsnitt där jag samt mina efterföljare flyr från en skurk på en bro, detta visas i en filmsekvens. En liknande del existerar i tidigare nämnda The Witcher 2, där får man istället kontrollera ens karaktär under flykten, vilket inte bara förhöjer spelupplevelsen utan även visar vad modern teknik är kapabel till. Bioware har dock varit lite lata, eller fega och sådana next-gen-drömmar passeras till senare tider. Det mest intressanta är att man i den öppna och ack så meningslösa världen få fly från drakar i stora områden, med eld, skrik och monster omkring sig. Samma sak i huvuduppdragen resulterar i en kort och ganska hackig mellansekvens. Dragon Age: Inqusition känns ibland som om det vore två spel ihopsatta till ett.

Det ska dock sägas, detta är inget dåligt spel och trots mina långa rader av klagande hade jag sällan tråkigt under i min resa genom södra Thedas, för trots de spelmekaniska missarna, bärs spelet upp av att världen och dess historia ändock är såpass intressant. Samma sak gäller i huvuduppdragen, som ger oss en väldigt intressant handling som konstant kändes spännande. Detta har den dels Biowares vanligt briljanta berättande att tacka för och dels för fantastiska dialoger. Precis, likt Dragon Age 2, är den aldrig en uppföljare till de berättelser som tidigare delar gav oss, utan en egen sådan som erbjuder nya konflikter att tackla. Seriens tidigare handlingar har dock en viktig roll att spela i bakgrunden och världen i Dragon Age: Inqusition känns lika berörd av båda, utan att vara beroende av dem. Spelets egentliga styrka ligger dock i, som vanligt när det kommer till Bioware, karaktärerna och spelarens följare. Ensemblen som erbjuds är en av de starkaste i utvecklarnas repertoar och deras personligheter samt historier gav lika många skratt som tårfyllda ögon. Jag stred för att vinna deras vänskap och belöningen var väl värt det. Mycket av berömmet ska självklart gå till författarna, men röstskådespeleri är en minst lika stora del och likt alltid, när det gäller Bioware, lämnas jag nöjd samt belåten.

Den hiskeliga grafiska stilen som målade upp Dragon Age II är begraven, borta för att förhoppningsvis aldrig återvända. I dess ställe placeras en estetisk stil som erhåller mer gemensamt med den som beklädde Dragon Age: Origins, dock med en snyggare motor. Det hela resulterar i ett ganska så läckert spel att beundra. Ljudarbetet är dock uselt. Visst, röstskådespelet är fantastiskt, musiken helt okej men helhetsbilden är däremot ovanligt skum och många gånger uselt mixad. Bakgrundsljud går från att vara för tyst till rena motsatsen. Detta blir framförallt tydligt i mellansekvenserna, där de många gånger saknar viktiga ljudeffekter, vilket resulterar i en viss tomhet. Om detta är en miss i produktionen eller helt enkelt ljudbilden som fungerar illa låter jag vara osagt. I slutändan är det dock ett ganska trevligt spel rent tekniskt och där den storslagna omgivningen står sig som en utstickande faktor.

Dilemmat med Dragon Age: Inqusition är att jag gillar det, betydligt mer än vad denna text uppvisar. Det är ambitiöst spel, med hjärtat på rätta stället och man ser att Bioware ville skapa något minnesvärt, vilket är mer än vad de har velat de senaste fyra åren. Tråkigt nog är det inte ett särskilt fantastiskt spel, vilket kolliderar med mina tankar om hur Bioware verkat ha återhittat en gnutta av storformen. För de har det, det är definitivt inte samma utvecklare som gav mig Knights of the Old Republic, Dragon Age: Origins eller Mass Effect 2, men det är i alla fall på väg mot rätt håll. Vilket kanske räcker. Efter mitt hjärta slets ut och till slut krossades med ett spökbarn som åhörare, är jag bara glad över att Bioware har åstadkommit med något som inte resulterar i sorg.

Dragon Age: Inqusition är ett bra spel, där dess trevliga sidor och dess mindre trevliga balanserar precis rätt för att upplevelsen aldrig ska bli taskig. Jag hade givetvis velat se mindre dåliga delar, en mer enad vision över vad man ville skapa och betydligt mindre inspiration av Ubisofts verk. Jag fick dock se ett välskrivet, välberättat och i slutändan underhållande spel som visar att Bioware kan, så länge de vill, så länge de får.

Plus: Världen är både storslagen och estetiskt tilltalande, fantasisk ensemble av karaktärer, välkonstruerad crafting, en välskriven samt snyggt berättad handling, seriens universum blir intressantare för var del, underhållande...

Minus: ... om än bökigt och smått opolerat stridsystem, usel häst, förvånansvärt tamt trots den nya motorn, dålig ljudbild, spelets sista bana är en besvikelse, långa laddningstider, kvantitet istället för kvalitet när det kommer till sidoaktiviteterna, som i sin tur lämnar mycket att önska när det kommer till berättandet.

Slutsats: En välkommen återgång till form för Bioware, trots produktionens spretiga vision.

Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy