Lego Ninjago: The Videogame

Nu är det dags för Legos ninjor att göra entré på spelfronten efter både leksaker och en tv-serie, och valet av utvecklare har föga förvånande fallit på Traveller's Tales lott. Men istället för det gamla vanliga bjuds det på ett simpelt strategispel, frågan är bara hur bra det håller sig.

Lego Ninjago: The Videogame, eller Lego Battles: Ninjago, är ett strategispel som förlitar sig på DS-stylusen, något som känns rätt självklart med tanke på det är ett Nintendo DS-spel men också rätt passande med tanke på vilken sorts spel det handlar om. Det är även kul att spela ett Lego-spel från Traveller's Tale som inte använder sig utav samma formula som de andra Lego-spelen. Eller åtminstone inte helt.

Trots annan genre känns mycket från det vanliga konceptet igen. I rollen som de fyra ninjorna Kai, Jay, Cole och Zane är det mitt uppdrag att hitta de fyra Spinjitzu-vapnen och stoppa den ondskefulle Garmadon. Under nivåerna gäller det att slutföra mål, puckla på fiender (fast på strategivis och inte som innan), samla på mig pengar (som kan användas till att bland annat köpa nya karaktärer, kartor och artwork) och hitta hemligheter. Det låter alltså mer eller mindre som ett typiskt Lego-spel.

Men som nämnt är det istället ett strategispel, vilket gör jag måste kommendera runt ninjorna eller andra enheter. Strategidelen är dock aningen begränsad under storyuppdragen med ett endast ett par uppdrag som verkligen känns som ett strategispel. Istället känns storyuppdragen nästan mer som ett isometriskt rollspel, som består utav oerhört simpla mål. Men utöver storyn finns även Battle Mode, där jag i olika spellägen får sätta mina strategikunskaper på prov antingen mot datorn eller mot en annan spelare. Eller ja, så gott som möjligt, detta är ju ändå ett spel designat för att även yngre ska kunna förstå sig på spelet, så något större djup finns inte.

Men det gäller hursomhelst att samla på sig resurser, som består helt utav Lego-brickor, för att jag ska kunna bygga en bas och bygga upp en arme. Jag har builders, som då samlar på resurser och kan konstruera byggnader, samt Heroes som utgör mina soldater. De kan som max vara sju stycken, och spelar jag genom storyn hålls de till relevanta karaktärer medan i Battle Mode är det fritt fram att välja (som exempelvis poliser, rymdgubbar och zombies, vilket rent tematiskt inte riktigt hör hemma). Kontrollen är det inget större fel med, men trots alla knappar på DSet har en funktion lär spelet bara ut mig om Dpaden, L-triggern och stylusen såklart, men mer än så behövs egentligen inte. Dock har spelet en tendens att ibland trycka bort eventuella enheter jag markerat när jag egentligen ville att de skulle flytta på sig till ett visst område.

Den artificiella intelligensen i spelet kan dock vara rätt störande emellanåt. Hos mina egna enheter kan det uppstå problem ifall jag har flera stycken markerade och vill att de ska gå till samma plats, och Gud förbjude om minsta lilla objekt råkade befinna sig lite, lite grand i vägen. Ibland tar mina enheter till och med en onödigt lång omväg istället för att göra det vettigaste och ta den kortaste vägen. Men även fienderna tenderar att bli irriterande, dock av helt andra anledningar. De är helt enkelt för aggressiva, och även fast det på ett sätt bidrar till utmaning känner jag det mest blir störande. Jag har inget problem med att de kan komma och förstöra allt för mig precis när jag blivit klar med min armé eller håller på med den, verkligen inte. Men när det händer så konstant som det gör, att det kan gå uppemot två timmar utan att det händer någonting annat blir det bara störande istället för intensivt.

Trots dessa brister är Battle Mode och strateginivåerna i storyn stundtals underhållande. Den största bristen med spelet är dock just storyläget, som redan nämnt är det närmaste till ett traditionellt Lego-spel från dessa utvecklare jag kommer. De linjära nivåerna får mig snabbt att tröttna, då uppdragen mest liknar varandra nivå efter nivå, och de igenkännbara hemligheterna är inte speciellt gömda vilket jag gjorde jag hittade allt under en första spelomgång. Humorn lyser också med sin frånvaro, då den endast förhåller sig till viss slapstick-humor i de få mellansekvenserna.

När det kommer till presentationen är jag minst sagt kluven. Grafiken känns rätt mysig, men samtidigt blir jag aldrig imponerad. Eftersom jag inte har någon aning om hur kraftfull DS egentligen är hade jag inga större förväntningar (detta är ju trots allt mitt första spel till formatet), men jag vart imponerad över mellansekvenserna. Men när spelet sätts igång är allt uppritat med 2D-stripes, och visst ser figurer och dylikt ut som leksakerna och som sagt finns det en småmysig känsla. Men även animationerna ser också oerhört simpla ut, och trots viss miljövariation känns nivåerna generiskt desginade. Grafiken ser helt enkelt ut att höra hemma mer hos Game Boy Advance än vad det gör hos DS. Ljudet gör inte heller något större intryck på mig, då jag mest tycker jag hör samma ljudeffekter och musik om och om igen, vilket snabbt blir tröttsamt.

I slutändan är Lego Ninjago: The Videogame ett fullt godkänt spel med simpla, lättlärda och underhållande strider, samt som brukligt massvis att låsa upp. Men det har på tok för många brister för att jag verkligen ska kunna njuta av det som jag vanligtvis brukar när jag tar mig an ett Lego-spel.

Plus:
Underhållande strider, enkel kontroll, lättlärt för yngre

Minus:
Bristande grafik, störande AI, repetitiva storyuppdrag