The Witcher 3: Wild Hunt

Jag spelade aldrig The Witcher eller The Witcher 2. För det första rörde de sig väl utanför min radie av upptäckta spel, The Elder Scrolls V: Skyrim ockuperade min tid under perioden då tvåan släpptes och det mytomspunna (för mig då) väldigt vuxna innehållet höll mig tillbaka en aning. Nu, såhär när The Witcher 3 Wild Hunt släpps struntar jag fullkomligt i ovan. I och med att spelet kommer till konsolerna på release så har jag haft ögonen på spelet sedan det utannonserades dag ett och nu finns det heller inger Skyrim som måste utforskas samt så har jag blivit äldre, klokare och uppskattar bra (om än mer vuxenbetonat) berättande betydligt mer nu. För det ska sägas direkt, det är en fullkomligt makalös resa som CD Projekt Red tar med en på.

En sak som också ska sägas direkt är att jag kommer att inkludera rejäla spoilers i min recension. Har du inte avnjutit kalaset än får du alltså läsa på egen risk, jag har varnat dig.

Historien börjar lugnt, lite trevande, där man får bekanta sig med stridssystemet, några karaktärer samt lite av bakgrunden av historien om varför Geralts adoptivdotter Ciri till varje pris måste finnas samt den pågående konflikten mellan Nilfgaard och Temeria. Redan här börjar man också göra små val som leder till mindre och större konsekvenser senare i berättelsen. I sitt sökande efter Ciri kommer ens väg att korsas av det ena äventyret efter det andra, och karaktärer med fantastiskt djup introduceras undan för undan samtidigt som man formar sin egen historia. Dock suger jag gärna lite till på den karamellen att berätta mer om berättelsen till lite senare. Låt oss istället börja med miljöerna.

Redan när spelet startades och White Orchard blev fritt att utforska blev jag varse ett makalöst snyggt spel. Utan tvekan det snyggaste spelet som just nu finns att avnjuta till konsol enligt min mening. Grafiken är häpnadsväckande, allt från vyerna, där man kan se bergstoppar och gamla fort torna upp sig vid horisonten i solnedgången, till detaljerna, som texturer, modellering och design. Allt genomgås av en kvalitetskänsla som gör det otroligt läckert att se på men även också att det man ser på känns är trovärdigt. Arkitekturen eller designen går aldrig för långt, utan håller sig på en god nivå där det blir sådär fantasy-mysigt, och världen insupas med hull och hår för min del.

Något som bidrar till trovärdigheten av världen är dess invånare. Pulserande städer blandas med idylliska mindre orter och överallt blir man varse vad folket talar om. Det kan exempelvis vara ett barn som sjunger en satir mot den invaderande härskaren där barnets far genast tystar det. Eller som att folk är lagom glada över inkvisitionen mot magiker i Novigrad. Överallt muttras det förbannat att häxjägarna finns i varje hörn man tittar åt. Små detaljer som dessa hjälper spelet att behålla trovärdigheten att man faktiskt spelar i en riktig värld där varje NPC faktiskt är en äkta individ.

Dessa invånare behöver också titt som tätt också hjälp. Allt är inte frid och fröjd och när man lämnar White Orchard och ger sig av mot Velen hamnar man mitt i ett krigshärjat land fyllt till bredden av monster och banditer. När man kommer till en ny by finns där nästan alltid en anslagstavla där byborna kan skriva vad de behöver hjälp med. Och vilka sidouppdrag man ramlar över! Det är precis såhär det ska vara och jag tackar innerligt CD Projekt Red för att de höjer ribban för sidouppdrag rejält! Istället för miljoners triljoner hämta-det quests är dessa uppdrag faktiskt riktigt belönande och har intressanta egna historier som följd. Min favorit bland många är när jag blev inblandad i ett drama som innefattade en stackars jägare som ofrivilligt var varulv, samt hans döda fru och hennes syster. I mitt nystande efter fruns död påkom jag att det var jägaren själv som dödat henne (inte medvetet förstås utan när han var varulv), och att det var systern som hade placerat henne i händerna på varulven. Slutet var hjärtskärande, tungt, ledsamt och allmänt förjävligt. Precis som jag vill ha det! Val med konsekvens, och då har jag knappt nämnt huvudstoryn än. Witcher 3 får Skyrim att ställa sig i skamvrån länge, länge...

Under sin tid på resande fot genom världen kommer vägen också att korsas av kontrakt. Dessa kontrakt innefattar att det finns ett monster i närheten som på något sätt terroriserar närbeliggande befolkning, och folket vill att du, den professionelle monsterdödaren Geralt, tar tag i saken. Inte utan att ta betalt förstås, att kötta Griffins samtidigt som man glidtacklar Drowners är en jobbig syssla och kan till och med få en erfaren Witcher som Geralt att bita i gräset. För spelet är ganska svårt. Efter ett antal timmar kom jag på mig själv med att starta om på en lättare svårighetsgrad, då jag ville ha mer av storyn och upptäckandet istället för ett gediget Xp - samlande och svår utmaning. Värt att nämna där är också att stridssystemet faktiskt är ganska bra. Det är mycket mer betonat åt skicklighetshållet än att sänka X - antal slag i facet på en framrusande Golem. Något som jag gillar skarpt och som också höjer trovärdigheten något. Dock är det inte helt perfekt och det finns ett antal gånger då jag biter i tungan av frustration på grund av Geralts lite styltiga rörelsemönster samt den oprecision som drabbar ens stridande främst i trånga utrymmen.

Men nu går vi tillbaks till huvudstoryn, köttet och brödet plus mycket däremellan för min del. Som sagt innan så börjar historien lite trevande. Undan för undan börjar man dock nysta upp lager efter lager av nyanser i kriget. Detta samtidigt som man dras in i intriger där man inte sällan får välja sida och sen flera timmar efteråt se sina val träda i kraft. Tillsammans med det välskrivna och stora persongalleriet var det ofta jag lämnades åt att våndas av mina val efteråt. Det bästa exemplet på detta torde vara när jag skulle välja mellan Triss och Yennefer. I min förmåga av obeslutsamhet tillsammans med tidspressen och mitt eviga funderande på om vem jag skulle ta, nästlade jag in mig i ett rejält triangeldrama där utgången blev allt annat än tillfredställande. Och så fortsätter det. Vi har historien om "den blodige baronen", mordförsöket på Redanias kung Radovid, den undre världen i Novigrad och så vidare, och så vidare... Dessa avstickare bildar tillsammans en huvudhistoria som tar tid på sig. The Witcher 3 stressar inte fram något, utan introducerar nya saker i lugn och maklig takt utan att bli tråkigt en enda gång. Detta för att sedan ta ordentlig fart i avslutande tredjedelen av spelet. För att göra historien kort kan sägas att belägringen av Kaer Morhen (Witcherborgen) från Wild Hunt, skåpade ut belägringen av Whiterun i Skyrim både vad gäller storlek och dynamik, men framförallt i hur mycket mer episk den var. Återigen, skamvrån Skyrim... Sista tredjedelen fortsätter precis i det spåret och är riktigt, riktigt bra.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet om att säga positiva saker om spelet. Faktum är dock att spelet har några negativa sidor. Jag är inte ett fan av menysystemet som gärna blir lite för extra pilligt, rörelsemönstret i striderna har jag redan nämnt, buggarna som existerar är få men finns. Men det som absolut stör mig mest är att de valt att återanvända en röstskådespelare för byborna alltför många gånger. Han har en sådär raspig röst som är alldeles för lätt att skilja från mängden. Detta är dock petitesser i sammanhanget.

The Witcher 3 Wild Hunt är årets bästa spel för min del, utan tvekan. Det är ett mästerverk av rang och puttar ner Skyrim från tronen vad gäller världens bästa rollspel. Precis såhär ska ett rollspel vara. Bra berättande med en historia som berör och som jag själv får forma samtidigt som själva spelet är roligt och belönande att spela när man ger sig ut på sidouppdrag eller väljer att dräpa monster. Man kan kalla det frivillig grinding.

Hur slutade spelet då för min del? Alldeles FÖR dåligt visade det sig. Min inkonsekvens i valen gjorde varken mig eller någon av karaktärerna glada i slutändan. Där jag försökt vara medlare och till synes verka positivt hade jag gjort precis motsatt. Skärpning! Det är bara att spela om, men det gör jag gladeligen när spelet heter The Witcher 3 Wild Hunt, årets hittills bästa spel tillika världens bästa rollspel.

10

+ Massiv och levande spelvärld
+ Bra story med välskrivet persongalleri
+ Tar tid på sig
+ Sidouppdragen är minst lika välskrivna som historien
++ Val som ger konsekvens

- Styltigt rörelsemönster i strid
- En jobbig röstskådespelare...