Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
MEDLEMSRECENSION

Ace Combat: Assault Horizon Legacy

Facebook
TwitterReddit

I samband med Ace Combat-seriens återkomst till konsolerna i och med Assault Horizon, bjuder Namco oss även på ett bärbart flygspel till Nintendo 3DS. Även fast det inte är första gången som Ace Combat bjuder på bärbart flygande, är frågan hur pass bra Nintendos bärbara konsol verkligen klingar med adrenalinpumpande luftstrider.

Titeln Ace Combat: Assault Horizon Legacy antyder att det skulle kunna vara någon form av prequel till konsolspelet. I själva verket är det dock en remake av det gamla Playstationliret Ace Combat 2 från 1997. Och då har jag inte ens kommit in på att det också finns en Plusutgåva som är en release till både 3DS och New 3DS, som är den version jag testat men mer om det senare.

Nu råkar det vara så att jag faktiskt spelat Ace Combat 2, då jag hittade det av en slump en dag när jag kikade in hos Game flera månader innan de stängde butikerna här i Sverige. Jag kan kort säga att jag blev ordentligt överraskad av det, då jag inte visste alls vad jag skulle förvänta mig eftersom det var så gammalt, men det visade sig inte bara ha åldrats förvånansvärt väl utan också vara fantastiskt bra. Vilket var en av anledningarna till jag införskaffade denna remake, trots att jag själv inte äger ett 3DS.

Redan i startskärmen märks det klart och tydligt att Assault Horizon Legacy är en remake. Där Ace Combat 2 började med ett kort intro med en sekvens av en luftstrid samtidigt som rockmusik spelades upp, börjar remaken istället med en massa moln, stämningsfulla pianotoner och en vers från en sång som verkar specifikt skriven för att vinna priser.

I Ace Combat 2 sträckte sig storyn inte längre än att stoppa konservativa terrorister som passade på att kontrollen över en kontinent genom en stadskupp när ledarna befann sig på annan plats för att skriva på ett avtal, och det var inte förens i uppföljaren som kontineten fick namnet Usea. Storyn är mer eller mindre detsamma som i originalet, vad som skiljer de åt är dock att remaken har fått betydligt mer kontext.

Tre år efter att Belkankriget ägt rum, fortsätter de två stormakterna Osea och Yuktobanien att växa. Något som oroar länderna på kontinenten Usea, och får länderna att bilda en form av allians för att överhuvudtaget kunna stå emot supermakterna. Dock visar det sig att de södra länderna på kontinenten hellre vill ingå en militärpakt med Osea och erbjöds att skriva på ett avtal. Något som får konservativa extremister från de norra och västra länderna att utföra statskupper genom hela kontinenten, på dagen som detta avtal ska skrivas under. Rebellerna underskattas av kontinentens allierade styrkor, och så småningom tvingas de allierade att retirera.

Hoppet är dock inte ute för de allierade, utan de planerar att återta kontrollen från rebellerna genom Operation Fighter's Honor, och det är här spelaren kommer in i rollen som ledaren för Scarface-skvadronen, Phoenix. Som legoknekt är du inhyrd för att spränga skiten ur allt som rebellstyrkorna kan kasta mot dig, vilket förmodligen lär vara ett bekant koncept för Ace Combat-veteraner.

Det är väl kanske det som är grundstommen i storyn överlag, att ge mer kontext till uppdragen du utför och personligheter till karaktärerna omkring dig, som rotekamraterna Slash och Edge samt fiendernas flygaräss, och de har till och med gett mystik till originalets röda ZOE-piloter. Resultatet är väl kanske inte uppe i nivå med Squadron Leader eller The Belkan War, men med tanke på hur pass väl de lyckats bygga ut den simpla storyn från originalet gör att jag inte har några direkta klagomål.

Uppdragen är för det mesta sig lika med originalet, och under mina två genomspelningar kände jag igen nära inpå en stor majoritet från Ace Combat 2. Som väntat bjuds det på god variaton, alltifrån regelrätta flygstrider, intercept-uppdrag, kanyonflygningar, sjöstrider och andra typer av uppdrag som du kan förväntas göra i ett flygplan. Något som jag älskade ordentligt med Ace Combat 2 var hur uppdragen emellanåt kunde förgrenas beroende på om jag slutförde extramål, vilket för min del bidrog med lite extra djup. Lyckligtvis är de förgrenade uppdragen tillbaks, dock något simplifierade i och med att de inte låses upp genom att skjuta ned extramål utan endast genom att spela som vanligt. Att få alternativa uppdrag gillas dock fortfarande, och ger välbehövligt återspelsvärde till den rätt korta kampanjen.

Gameplay-mässigt kändes det till en början ovant att kontrollera jetplanen med den betydligt begränsade styrningen som Nintendo 3DS ger, vilket också var det största frågetecknet för min del innan jag började spela. Det dröjde dock inte så länge förens jag vande mig, och jag känner mig faktiskt förvånad över hur pass väl Access Games lyckats få kontrollen att sitta så bra som den gör. Naturligtvis är kontrollen inte lika fläckfri som i konsolupplagorna, då du inte kan få samma precision i flygandet, men med tanke på de begränsningar som finns på formatet tycker jag utvecklarna lyckats riktigt bra.

För att göra det något enklare att manövrera flygplanen finns det också två specialmanövrar, Attack och Evasive, som kan sägas vara motsvarigheten till Assault Horizons kontroversiella Dogfight-läge. Attack Maneuvers kan utföras efter att du fyllt en mätare som fylls på när du befinner dig i strid med en annan pilot, och när den fyllts på antingen halvt eller helt kan du med ett knapptryck placera dig precis bakom fiendeplanet för att slänga allt du har mot den under ett par sekunder. Evasive Maneuver däremot aktiveras när en fiende får en låsning på dig och skjuter iväg en missil, varpå ett par pilar visar åt vilket du ska röra dig åt samtidigt som du trycker på samma knapp som när du utför Attack-varianten.

Till skillnad från Dogfight-läget är dessa två manövrar inte det minsta självspelande, och de är helt valfria. Det går till och med att stänga av denna funktion helt och hållet för äkta flygveteraner, dock gör detta också bossfighterna betydligt svårare (stängde av funktionen under min andra genomspelning och fick rejält med stryk).

Till en början flyger du själv, men så småningom kan du flyga med en av två möjliga rotekamrater under flera uppdrag. Sägas ska dock att de precis som i originalet är nästintill värdelösa och att de dessutom tar en summa av poängen du tjänat in ger dig inte särskilt mycket anledning att flyga med de, även fast de ger mer personlighet till spelet och i sällsynta fall faktiskt gör nytta. Till skillnad från originalet går det dock inte att utfärda order till dina rotekamrater innan uppdraget, utan istället har de två helt olika roller. Slash är åt det mer aggressivare hållet och kommer sikta in sig på alla möjliga mål, medan Edge har en mer defensiv roll och beskyddar spelaren.

Som brukligt tjänar du ihop poäng efter varje uppdrag som du sedan kan använda för att köpa nya flygplan som du låst upp. Som brukligt finns det en god variation av flygplan att ratta runt med, alltifrån klassiker som F/A-18 Super Hornet och MiG-31 Foxhound, till prototyper som PAK FA och futuristiska plan som XFA-27, och du kan tillochmed flyga med gamla goda Zero och Hellcat om du så vill. Det går också att köpa delar som du kan utrusta flygplanen med för att bättre anpassa de till olika roller och din spelstil, och som brukligt går det att utsmycka jetplanen med olika färgscheman.

Det finns dock ett klagomål som jag har gällande poängsystemet, och det är att det nollställs ifall du dör och spelet startar om vid en checkpoint. Jag förstår faktiskt inte alls hur utvecklarna kom fram till att denna idé är bra, då jag kan säga att det inte är så kul att få ihop massvis med poäng under första delen av ett uppdrag, bara för att sedan bli av med allt när jag skjuts ner under en bossfight. Detta gör inte bara att du får mindre poäng att spendera på flygplan och delar, utan gör också att du inte kan få högsta möjliga betyg på just det uppdraget utan att köra om helt från början.

Som tidigare nämnt är kampanjen rätt kort, och även för ett portabelt spel känns det i kortaste slaget. Det jämnas dock till viss del ut med att de förgrenande uppdragen bidrar till återspelsvärde, och förutom ett gäng extra uppdrag som bjuder på mer utmaning finns det ett flertal flygplan, delar, färgscheman och medaljer att låsa upp.

Grafiskt sett ser det imponerande ut, och trots den klenare hårdvaran i jämförelse med konsolerna hindrar det inte spelet från att bjuda på riktigt detaljerade flygplansmodeller. Även marken och städerna, som vanligtvis brukar vara rätt lågupplösta, ser rent kvalitetsmässigt betydligt mer jämnt i jämförelse med flygplanen. Jag körde visserligen inte så mycket med 3D-effekterna på, men av det lilla som jag testade kan jag säga att även 3D-effekterna känns tillfredställande.

Som sig bör har Assault Horizon Legacy i sann Ace Combat-anda riktigt bra musik att avnjuta under uppdragen. Det mesta av musiken är faktiskt ny, men även ett par låtar från tidigare spel slinker med. Dock känns musiken emellanåt något ojämn och passar inte riktigt in så bra som det brukar göra. Bland annat känns musiken under det första uppdraget lite väl dramatisk, och under ett uppdrag spelades det upp musik som nästan hade mer av en Star Wars-känsla. Och dessutom, att göra en remake av Ace Combat 2 utan att inkludera den mästerliga låten Fire Youngman borde enligt mig vara straffbart.

Jag nämnde tidigare i recensionen att den testade versionen är Plus-versionen, vilken är en rerelease av spelet som förutom den vanliga 3DSen också är kompatibel med New 3DS. Plus-utgåvan är mer eller mindre exakt som den originella releasen, och har samma uppdrag, samma innehåll och samma grafik. Vad som är nytt är att det finns förbättrad 3D, förbättrade kontroller och speciella flygplan baserade på Nintendo-karaktärer som antingen låses upp genom att förstöra mystery boxes eller genom Amiibos. Om du inte spelat detta tidigare kan det vara värt att skaffa denna utgåva, men om du redan äger den originella versionen finns det ingen anledning till att skaffa denna.

Det ska erkännas att jag var lite skeptisk till hur flygandet skulle fungera på portabelt format, och även fast det inte är helt felfritt har utvecklarnas lyckats med att föra över kontrollerna på ett vettigt sätt och samtidigt behålla intensiteten som serien är känd för. För alla flygfantaster som äger ett 3DS känns Ace Combat: Assault Horizon Legacy som ett måste, då det bjuder på nästan allt du kan förvänta dig från ett traditionellt Ace Combat-spel utan att det dras ned av de begränsningar som det portabla formatet ger.

Plus:
Bra överförd spelkontroll, lika intensiva luftstrider som vanligt, väl utfylld story, god variation, snygg grafik, för det mesta bra musik

Minus:
Lite väl kort, till viss del märkligt poängsystem, nästintill värdelösa rotekamrater, stundtals ojämn musik

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10