Splatoon

Splatoon är vid det här laget tre månader gammalt och det är knappast meningsfullt att göra en mer översiktlig beskrivning av vad spelet går ut på. Istället tänker jag fokusera på vad jag reagerat på under de cirka 36 timmar som jag spenderat i spelet.

Splatoon är, kort och gott, ett underhållande och kreativt grepp på shooter-genren som dock kan bli lite enformigt. Nintendo förtjänar credit för förvandlingen av en tämligen vuxen och våldsbetonad genre till någonting charmigt och barnvänligt som ändock har behållit betydande taktiskt djup. Att fylla arenan med ena egna färger är inte bara nyckeln till att vinna matchen i det stora perspektivet, det är också nyckeln till att vinna varje enskild eldstrid - effektiva spelare vet att det inte är den som skjuter först som vinner eldstriden, det är den som förmår att utnyttja rörligheten som den egna färgens territorium erbjuder som kommer att manövrera sig till seger. Eldstrider känns därför ofta som dogfights i en flygshooter, och det är högst underhållande!

I min mening lider dock Splatoon av viss enformighet - om man inte har möjlighet att arrangera privata matcher saknas inflytande över både game modes och kartrotation. Jag förstår inte alls varför inte alla kartor är i rotation alltid, istället för 2 kartor åt gången som byts efter några timmar. Vidare gillar jag inte att alla kartor är perfekt symmetriska - halvorna speglar varandra perfekt. Det gör att varken det ena eller andra laget har en geografisk fördel i matchen, men en smart kartdesigner kan producera balans utan att falla tillbaka på total symmetri. Särskilt illa tycker jag om kartorna som har något av en "bowl of death" i mitten, dvs ett öppet, utsatt fält som måste passeras för att ta sig över till motståndarens sida. Det leder alltjämt till ett utdraget ställningskrig där flankerande attacker är svåra att genomföra utan understöd, och bristen på röstkommunikation medger sällan tillräcklig koordination för detta.

Appropå kommunikation är spelets extremt korta matcher både en tillgång och nackdel. Tillgången är att man snabbt kan hoppa in för ett par matcher även om man bara har en kvart att slå ihjäl, men vill man hitta nya vänner görs detta med fördel på miiverse. Att slumpmässigt bonda med lagkamrater i matchen - vilket ofta händer i andra shooters - är svårt eftersom varje match är kort och lagkamraterna byts ut slumpmässigt efter varje match. Det krävs helt enkelt viss kontinuitet för att upptäcka att den där spelaren ofta gärna springer samma håll som jag och är bra på att vakta min rygg, vilket åtminstone i mitt fall ligger till grund för att skicka ett berömmande meddelande.

Min kritik ska inte ses som en sågning av spelet utan bara som en förklaring varför jag ger det 8 istället för 10. Det är och förblir ett mycket underhållande spel, och har man tillräckligt många vänner och bekanta som spelar för att arrangera privata matcher med självvalda kartor och game modes då är det nära på lysande.