Uncharted 4: A Thief's End - en schizofren men samtidigt oförglömlig spelupplevelse.
GRAFIK
Att säga att Uncharted 4 är något annat än ett tekniskt mästerverk vore att ljuga. Så enkelt är det. Aldrig tidigare har ett spel sett så bra ut, oavsett plattform och jag skulle inte bli förvånad om det tog bortåt fem år innan man lyckas överträffa det rent grafiskt.
Men...
Dess story, vilken är fylld till bredden med irritationsmoment och som slaviskt följer samma struktur som dem tre första spelen, är en monumental besvikelse. Jag hade till en början stora förhoppningar om att det här skulle bli hur bra som helst. Inledningen på spelet och scenen med Nate och Elena i soffan i synnerhet var väldigt lovande.
När Nates blick vandrar bort mot den omtalade tavlan och musiken går på får jag gåshud, men när scenen i nästa sekund avslutas på ett abrupt och väldigt märkligt vis följt av introduktionen av Sam (15 år senare) får jag en olustig känsla i magen. Det känns som om man klippt bort ett par timmar av innehåll som borde infinna sig mellan de två scenerna men som inte finns där.
SPOILERS AHEAD!
STORY
Hjältarna letar efter en skatt och följer en rad mystiska ledtrådar i form av brev, arkeologiska fynd och skattkartor för att ta sig från den ena platsen till den andra.
Skurkarna, vilka vill åt samma skatt har alla ett sjätte sinne som talar om för dem vart dem behöver bege sig därnäst. Dem behöver således inte knäcka kryptiska gåtor och kravla sig igenom svårnavigerad terräng i flera timmar för att ta sig till nästa ledtråd; det räcker med att dem dyker upp på plats, vilket ger dem tid till att mobilisera en hel armé och placera ut soldater på strategiskt fördelaktiga positioner, allt efter en skön dusch.
Mot slutet av spelet har skurkarna lekt färdigt och är i god färd med att transportera bort den åtråvärda skatten när hjältarna anländer lagom för att se det hela gå till spillo då det området de befinner sig på börjar explodera, brinna och falla sönder.
Har jag missat nåt? De tre paragraferna ovan skulle kunna beskriva vilket spel i Uncharted serien som helst.
IRRITATIONSMOMENT
Låt oss böja med två riktigt stora sådana: Sam och Nadine.
Sam, Nates bror, som vi aldrig tidigare hört talats om trots att vi exempelvis fått tillfälle att spela som en ung Nate i början av Uncharted 3, är sjukt irriterande spelet igenom. Vi vet långt innan det avslöjas att Sam är en lögnare och bedragare, det telegraferas på milslånga avstånd, vilket gör själva avslöjandet till lite av en icke-händelse som trots detta får en att ta sig för pannan. Hur tänkte man där?
Inte nog med att vi måste dras med denna karaktär genom hela spelet, vi måste dessutom genomlida ett oändligt antal moment där Sam drar upp oss till en högre avsats. Sam drar upp OSS!? Spelmässigt hade det känns betydligt mer naturligt om det var tvärt om. Vi hade sluppit vänta, vänta, vänta...
Nadine: stöddig, outhärdlig och extremt störande. Inte nog med att vi måste genomlida två olika fighter med henne under vilka vi i princip inte kan göra ett dugg trots att Nate är både större och mer muskulös än denna aggressiva kvinna; när vi väl tror att vi skall få spöa skiten ur henne vänder hon plötslig på kappan, sina åsikter och karaktärsdrag så snabbt att man inte ens hinner reflektera över det faktum att man så hänsynslöst nekats hämnd innan man slängs in i spelets avslutande boss-fight, vilken i sig är en besvikelse.
Visst, det är inte talan om en ren och skär QTE fight, men nog bär den starka drag av det.
Fler irritationsmoment?
Dem hjulförsedda lådorna! Jag tvivlar starkt på att det finns något i spelet som förstör spelupplevelsen på ett så markant sätt som lådorna, vilka gång på gång, på gång sliter mig ur upplevelsen och påminner mig om att jag spelar ett spel.
Sen stör jag mig personligen på att Nate i Uncharted 4 inte alls påminner om Nate i Uncharted 3 eller i dem övriga spelen för den delen, han ser dessutom ut att vara typ 10-15 år äldre trots att det tydligen endast skall ha passerat 3 år mellan Uncharted 3 och 4.
Jag gillar karakärsmodellen man använder mot början av spelet dock, den där han är i fängelset. Det är definitivt Nathan Drake.
HÅL I HANDLINGEN?
Mot slutet av spelet tar man sig igenom grottorna under piratkungens hus. Det finns en rad ställen under spelets gång där det sker riktigt märkliga saker sett till spelets handling och detta är ett utmärkt exempel. För att ta sig till grottorna måste man gå in genom en gömd ingång, vilket spelets skurkar redan gjort. Trots detta är den återställd till dess ursprungsposition när hjältarna väl anländer. Väl i grottorna lyckas skurkarna på ett oförklarligt sätt med att ta sig förbi ett helt drös med exploderande mumier utan att antända dem.
POSITIVT?
Nu har jag koncentrerat mig väldigt mycket på spelets negativa aspekter, det blir så när man är besviken över något man sett fram emot så pass länge. Självklart finns det även positiva saker att nämna. Jag älskar och har alltid älskat Nate, Elena och Sully, dessa karaktärer har alltid varit och kommer alltid att vara älskvärda, välskrivna och smått oslagbara i genren.
Delar av handlingen är faktiskt rätt bra, vilket bara gör det faktum att resten av den inte är det än mer tragiskt.
Gameplay i Uncharted 4 är riktigt, riktigt bra. Jag älskar jeepen och allt som har med den att göra plus allt man lånat från Tomb Raider i form av klättringsutrustning.
Är det något man aldrig misslyckats med i serien så är det storslagna set-pieces, vilka Uncharted 4 är fulla av. Favoriter i Uncharted 4 är biljakten man visade upp i gameplay klipp innan spelets release och kollapsen av ett klocktorn.
SAMMANFATTNING OCH OMDÖME
Som ett stort fan av Uncharted spelen är Uncharted 4 för mig en stor besvikelse. Det är grafiskt sett ett mästerverk utan like, det är fyllt med äventyr och tät atmosfär, men är också otroligt förutsägbart då det följer precis samma struktur storymässigt som de tre första spelen i serien, vilket är häpnadsväckande med tanke på att det är det avslutande spelet i serien och att det skrivits så mycket om att Amy Hennig fått lämna Naughty Dog.
7/10