LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      MEDLEMSRECENSION

      Dust: An Elysian Tail

      Dust: An Elysian Tail

      Det var ett ganska bra tag sedan jag fick mitt exemplar av Dust: An elysian Tail. Likt många andra erhöll jag det via playstation plus. Det är ett spel som jag har återkommit till, oftast när jag väntat på någon ny spelrelease. Det är ett spel som jag, varje gång jag startar upp det, undrar varför jag slutade spelade sist. Det är ju så vackert, så häftigt, fyllt med nostalgisk looney tune atmosfär. Men varje gång när jag har suttit med det någon timma når jag samma slutsats. Det är ett spel vars största styrka och svaghet är dess stridssystem.

      Dust: An Elysian Tail är ett 2d plattform/fightingspel med metrovania element samt ett enkelt men funktionellt levelsystem. I spelet får man följa karaktären Dust, en tvåbent hundliknande varelse. När handlingen inleds vaknar Dust upp på i en grön vacker skog, hans kläder är i trasor, han kan inte minnas vem han är, var han är eller hur han kom dit. Kort efter hans uppvaknande kommer ett svärd in som inte bara svävar utan kan även tala fram till honom. Svärdet i fråga verkar bära på information kring vem dust är men ger endast små hintar om att för att reda ut vem han är skall han först ta sig till en by strax öster om deras position. De får även sällskap av en mystisk liten flygande varelse som kallar sig Fidget, som ser ut som en blandning av en fladdermus, katt och ekkorre. Hon hade tydligen uppgift att vakta det nu flygande svärdet och blev minst sagt förvånad när det helt plötlisgt efter 100tals år bara bestämde sig för att flyga iväg. Detta är inledningen av spelet. Därefter greppar Dust tag om svärdet och spelaren för kontroll över Dust.

      Det känns viktigast att diskutera spelets gameplay. Förutom att Fidget och Svärdet är Dust följeslagare så har de också funktioner i spelets mekanik. Det är nog ingen större överraskning att Dust använder det talande svärdet som sitt huvudsakliga vapen, det är också det enda meleevapnet. Trycker man ned fyrkant utför han en standard attack som endast ändras beroende på om man är i luften eller ej. Den mer unika svärdattacken finner man på trekant, en vindliknande attack. Befinner man sig på marken så börjar Dust att snurra svärdet i en cirkulär rörelse, om man däremot är uppe i luften börjar Dust snurra både sin kropp och svärd och susar sedan i väg i luften likt en tornado mot sina fiender. Dust själv kan inte själv framkalla någon magi utan det är den trogna flygande kumpanen Fidget som handskas med den delen. Fidget kan hantera en form av magi åt gången så som skjuta iväg små strålar av ljus, elektrisitet osv. I början har hon bara ett alternativ tillgängligt men för varje boss man dräper erhåller man deras magi. Dessa attacker gör inte så stor skada utan är för det mesta till för att reducera mängden fiender man slåss mot samtidigt. De får också striderna att se sjukt episka ut. Detta är ett spel där man för det mesta möter stora mängder fiender samtidigt och för det mesta känner man sig jäkligt badass, hugger och flyger fram i luften samtidigt som Fidget skjuter ut massa magi som sprider sig ut över hela bildskärmen, fienderna reduceras snabbt, effektivt och alldeles för lätt. Det dröjer tyvärr inte länge innan man själv blir alldeles för övermäktig. Visst kan det vara kul att vara det ett tag men till slut slutar man bry sig. Hugga, flyga repeat. Det hjälper inte heller att förutom några få stora troll med sköldar är fiendevariationen väldigt låg. Fienderna ändrar utseende men attackmönstren är i stort sätt likadana. Eller de kanske de inte är, men för det mesta dör de långt innan man för reda på om de skulle bjuda på något nytt. Banorna i sig är också ganska långa och fienderna man möter många, alldeles för många. Det känns som att det har försökts att förlänga speltiden genom att fylla ut det med alldeles för många strider och sådant blir jag lätt avtänd på. Det är den främsta anledningen min tid med Dust har varit sporadisk.

      Det och att bossarna inte bjuder på något nytt, vilket jag kommer gå in på senare. Någon dag efter att jag startade upp Dust: the elisyan Tail för första gången fick jag reda på att detta spelet är i stort sätt skapat utav en enda individ, en grymt inspirerande själ vid namn Dean Dodrill. Han har programmerat, designat och ritat spelet helt själv. Titta på denna trailern: https://www.youtube.com/watch?v=7qHE2GvmA58 och låt det sjunka in lite. Det är ett gastronomiskt grafiskt mästerverk. Det är bland det vackraste spelet jag kört, AAA eller ej. Det har en tecknad grafik med skarpa och klara färger och en grafisk design som känns som en blandning av Looney tunes och Odin Sphere. miljöerna är inbjudande, vackra, levande och bjuder på stor variation. Det finns ofta olika former av partical effects som förhöjer stämningen. Animationerna från framförallt, Fust är ritkigt välgjorda. Trots att fienderna inte är speciellt intressanta rent mekaniskt är de alla snyggt designade. Enligt mig är den grafiska delen kaxigt felfri, perfekt likt Walter Whites blåa meth. Det är en ofantlig prestation av Dean att ha lyckats skapa något så brutalt kompetent på egen hand. Och inte nog med det, under min resa med spelet stötte jag inte på ett enda lagg. Ibland har man 10+ fiender på skärmen, partiklar, magi som täcker hela skärmen, levande miljöer och inte en enda dipp.

      Spelet till alltså metrovania genren. Det vill säga att man hela tiden förses med nya former av förmågor som tillåter en att ny nya delar av kartan. Även den här delen har Dean designat och har gjort det mycket bra. Var dessa nya förmågor behövs är markerade på ett tydligt sätt vilket t.ex. undanröjer tvivlet kring om man kan eller inte kan nå den där avsatsen som ofta brukar befinna sig i denna sortens spel. Varje ny förmåga man får känns som den faktiskt har ett syfte och får en att känna sig ännu lite mera badass. Det finns också olika former av föremål man kan samla på, man kan smida ny rustning med mera. Allt som krävs för att göra ett bra metrovania spel finns med och mer därtill.

      Storyn då? På pappret är den ganska enkel. En hjälte med minnesförlust som måste ut på ett äventyr för att ta reda vem han är. På många sätt och vis är det också en enkel handling i praktiken. Men tack vare ett intressant galleri med karaktärer så lyckas det förbli spännande ända till slutet. Spelets handling överraskade mig också ett antal gånger genom att våga att ha med en del mörka scener. För de mesta förs historian vidare på genom konversationer som är uppbyggda på klassiskt JRPG vis. Den karaktären som talar förstoras upp och visas på höger eller vänster sida varpå karaktären som svarar visas upp på motsatt sida. Men ibland bjuds man även på korta handmålade mellansekvenser. Förutom huvudstoryn finns det med ett antal sidouppdrag som man får av olika NPCs som oftast befinner sig i någon av byarna. Även här bibehåller spelet intresset genom att göra varje NPC unik, i tal, personlighet och utseende. Detta gjorde det lättare att vilja utföra dessa uppdrag, vissa av mina finaste minnen av spelets story kommer till och med från dess sidouppdrag.

      Att karaktärerna är intressant skrivna och designade gälller även dess bossar. Varje boss man möter har en historia, ett mål som jag ofta kunde sympatisera med. Vilket gör det så synd att de aldrig erbjöd något nytt utan jag kunde använda samma taktik på dem som på alla andra fiender jag stött på. När striderna nådde sitt slut var jag alltid otillfredsställd och den främsta anledningen var inte att de var mediokra utan att jag hela tiden såg sådant potential. Jag kan verkligen inte förstå hur ett spel som fått så himla mycket kärlek på alla andra fronter kan misslyckas så på just bossarna. Det är så synd för det är i stort sätt det enda jag inte tyckte om med spelet. Musiken och ljudbilden var mycket passande, röstskådespeleriet var för det mesta mycket kompetent.

      Slutsats:
      Hade det inte varit för stridssystemet och bosstriderna hade jag utan tvekan klarat ut detta spelet för längesen. Jag hade också sluppit ha den här tråkiga känslan kring hur mycket bättre det skulle varit om de bara hade lagt mer tid på dessa två delar. Jag är väldigt glad att jag har fått chansen och spela det. Det är ett spel som definitivt är värt din tid, om bara för att ta del av de vackra miljöerna, de fina karaktärerna. För mig handlade det också om bli inspirerad av en otroligt talangfull person. Jag har haft svårt att komma fram till vad för betyg jag skall ge. Det har varit allt mellan 10 och 5. Men i slutändan blir det en 7:a. Anledningen är, som ni säkerligen förstår, att striderna snabbt blir ointressanta och tar upp en så stor del av spelets gameplay.

      Samlat betyg: 8.3/10
      1
      2
      3
      4
      5
      6
      7
      8
      9
      10