Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Last Guardian

Skrivet av: AG Jati   2016-12-14

En pojke och en stor best. Ett äventyr som man kommer minnas förevigt.

För ett sådant spelföretag med det mycket tydliga namnet Team Ico krävdes det inte mycket mer än just Ico. Ett sjukt emotionellt äventyr där en sådan enkel relation mellan pojke och flicka berör en hel spelvärld runtom. Därefter så greps vi alla i hjärtan för en andra gång när vi fick gå på en obarmhärtighet jättar-utplåning i Shadow of The Colossus. När för en del utvecklare tar flera försök så räckte det just med dessa två titlar för att sätta Ico på spelkartan.

I alla den väntan som många väntat på. Det spel som ej var planerat att komma släpptes under den kallaste månaden på året. Genast blev mycket folk helt varma inombords och längtade så till det slutgiltiga datumet. Det hade äntligen anlänt. För en del var det värt all väntan. För de andra kändes det som deras största besvikelse de upplevt under livets gång. För min del så känns det som att gudarna har smedja ett spel som blir till guld i ens ögon. Välkommen till den siste väktarens resa.

Vi öppnas i sann Ico-anda i en mystisk plats utan inledning, toner av bombastiska stråkar eller en överdrivet provocerad öppningsdialog. Istället så vi får se våran oskyldiga lilla pojke. I bakgrunden hör jag en mänska av den mycket äldre generationen prata och jag börjar genast förstå. Det här är hans äventyr helt från hans egna perspektiv. Vi får i samma stund se våran stackars varelse i kedjor, som vi därefter lossar. Lite mat lyckas ge varelsen lite tillit till den pyttelilla huvudpersonen, men det kommer snart förvandlas till ett äventyr utöver det vanliga.

Genom berg och dalar där atmosfären sätts högst upp så blir man fullkomligt bländad av den minst sagt bedårande spelvärlden. Ingen musik spelas och man ser knappt någon levande varelse. Det är nog för att jag ska känna mig som i sjunde himmelen. När min trogna stora varelse flyger, kryper eller rentutav lyckas fånga den lille med sin svans så är detta också en relation utöver det vanliga. Men till skillnad från andra stora bestar så räds han då och då av något som man i början inte ser med blotta ögat men sen lyckas lösa det hela.

Klurigheter snålas det aldrig av i The Last Guardian. Spelet är generöst nog att ge dig tips på kontroller men i överlag så är detta så naturligt ett spel kan blir. Du måste se dig efter olika objekt som kan leda dig på nya vägar. Ofta måste du lämna din trogna vän för att gå på en del uppdrag stora som små. Det blir aldrig för lätt eller svårt med tanke på att den trogna berättarrösten gör gåtorna något lättare. Du kommer däremot falla en del, eller ja många gånger med tanke på att kameran är ett Ico-trademark.

I centrum ligger den väldigt emotionella vänskapen mellan pojke och best, men också en minst sagt beundransvärd minimalism. Minimalismen är enligt mig den största höjdpunkten i spelet och gör det värt att spelas om och om igen. Främst med tanke på att det finns nästan absolut inga sidouppdrag vilket gör så att man slipper bekymra sig över en särskild onödig grej som inte tillför något till ett spel som The Last Guardian. Jag går tillbaka till min punkt om att spelet är väldigt naturligt här.

Jag förstår fullkomligt att vissa inte beundrar spelet till fullo. Faktum är att det brukar vara en rätt så splittrad åsiktsstorm om man ska kalla spelen från Team Ico mästerverk eller ej. För mig så sätter The Last Guardian precis som sina föregångare sin egen ton som de gjort sedan begynnelsen. Ett grått, tråkigt, trasigt men i slutändan ett fullständigt fenomenalt verk som gör sig förtjänt högsta betyg.

...
https://www.youtube.com/watch?v=k2r7E-uYmng

Samlat betyg: 9.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10