Svenska
MEDLEMSRECENSION

Uncharted 4: A Thief's End

Låt oss börja med att avhandla det allra mest uppenbara först. Uncharted 4 är precis så makalöst vackert som det på förhand har verkat. Jag har sett många spel i mina dagar som har haft fin grafik. Men Uncharted 4 är ett exceptionellt undantag. Det är riktigt snyggt gjort för att inte säga det snyggaste spelet jag någonsin har kört. Så fort Nathan kommer till en hög punkt och utbrister "wow, vilken utsikt" måste jag stanna upp och kika och det är banne mig en sanning utan modifikation. Du passerar otroliga kulisser, bland annat gröna, lummiga skogar och mäktiga, imponerande grottor. Det skriver jag utan minsta överdrift, eller ens i något som helst försök att höja några ögonbryn. Det är bara ett enkelt, simpelt faktum. Spelet lämnar mig dock en aning splittrad...

Däremot lämnade Uncharted 4 mig inte på nåt sätt förbittrad eller missnöjd. Tvärtom faktiskt. A Thief's End presenterar en perfekt avslutning på serien och bör tjäna som riktmärke för andra varumärken som närmar sig ålderns höst. Det hänger inga olösta snören kvar, inga outforskade relationer och inga skjortor kvar som delvis är utvikta. Det är ett så renande slut som du kan hoppas på och lite till. Men reningen är också uppbyggt kring ett spel som är så mycket mer intimare, och chockerande nog, tystare än de andra äventyren i serien. De minnesvärda, exploderande stunderna serien är känd för används sparsmakat i del fyra. Tidigare delar kastade Nathan i en kapsejsad båt eller ett kraschande fraktflygplan, men i den sista delen utsätts han för en mycket farligare prövning: en grundlig undersökning av det faktum att han ibland kan vara typ av en skitstövel.

Uncharted 4 inleds med en obligatorisk cliffhanger i händelsernas centrum men svänger snabbt för att visa det liv som Nathan och Elena, nu förenade som man och hustru, har byggt upp under åren efter Uncharted 3. Kemin mellan de två karaktärerna främjas genom att de bästa aktörerna Nolan North och Emily Rose återvänder. De båda har gett otaliga möjligheter att göra stjärnkaraktärernas arbete och varje scen de delar bär en vacker, uppsluppen, hjärtskärande emotionell nyttolast. Nates pensionerande från äventyren avbryts dock av att hans bror Sam kommer tillbaka, en före detta medhjälpare som till synes dödades samtidigt som han gjorde ett jobb 15 år tidigare. Han hävdar att hans liv är i fara och det enda sättet han kan räddas är om han och Nate fortsätter på det jobb där de lämnade det. Nate samtycker och under tvivelaktiga förespeglingar ger han sig ut på sitt sista äventyr. Uncharted 4 har den mest övertygande kampanjen i serien. Det finns inga krigsherrar som söker gamla massförstörelsevapen, inga sjunkna städer med odödliga muterade väktare - det är bara den förlorade piratkolonin Libertalia och bokstavligt talat en båt full av skatter gömd inuti. Det är en enkel belöning, men det är uppfriskande verklighetsförankrat och fokuserar mer på parterna som jagar Libertalia än någon mystisk skurk med storhetsvansinne som väntar på dem i slutet av deras uppdrag.

Uncharted 4 är ett spel om höga kostnader för besatthet. Alla, från piratgrundarna av Libertalia, till de första upptäcktsresande som dog när de jagade den, till spelets nuvarande hjältar och skurkar, är föremål för den förtryckande vikten av sina egna oskyddade ambitioner. Det är ganska nyanserat och en överraskande vändning från varumärkets tidigare delar som behandlade Nathan Drakes outsläckliga törst efter äventyr och ära som något som liknar en superkraft. Den ambitionen manifesteras på olika sätt. För den rika och hänsynslösa Rafe Adler är det en önskan att bevisa sitt värde bortom hans arv. För legosoldatledaren Nadine Ross åligger det att tillfredsställa en klient och rädda hennes företag från kollaps. För kapten Henry Avery - en av grundarna av Libertalia - är det strävan efter försoning som inspirerade Saint Dismas, "Den Ångerfulla Tjuven", som närvarade vid Jesus korsfästelse. Den konstanta spökbilden av ambitionen gör att varje karaktär i Uncharted 4, även de gamla piratkungarna som dog för århundraden sedan, vars belägenheter är detaljerade genom rikliga journalposter - är igenkännbara. Men det är också vad som gör Nathan Drake till en sådan fascinerande karaktär i hans sista äventyr: hans ambition är nästan inte lika tydlig som alla andras. Visst, han är där för att rädda sin bror, men det finns något annat som drar i honom; något giftigt, något som får honom att göra hemska beslut med fruktansvärda konsekvenser.

Det är någonting som fick mig att undra, men bara kanske, om den Nathan Drake jag sett i denna serie faktiskt är den värsta. I Uncharted 4 mejar Drake fortfarande ner några dussin plutoner namnlösa legosoldater under hela sin kampanj. Striderna är helt funktionsdugliga - det påminner om Uncharted 3:s blandning av smygattacker och skyddsbaserade vapenstrider, men med mer flytande rörelser så att du kan förflytta dig smidigare mellan skyddspunkterna. Men det är fortfarande det minst intressanta spelet. Lyckligtvis är striderna färre och längre mellan dem den här gången, och även de mest kulminerande slagsmålen känns mindre utdragna än det utmattande springa-och-stannaskjutandet i tidigare delar. Klättringen känns mer improvisatorisk: många stigningar har flera vägar. Att göra det känns som du stakar ut din egen väg upp till ytan i stället för att följa ett förutbestämt spår. Men spelet lider lite av tillfällig sinnesbedövande miljömässig problemlösning, där nästan alla innebär att rulla en låda på hjul - spelet motsvarar The Last of Us allestädes närvarande flytande pallar - under en avsats som är precis utom räckhåll. Men ibland är ditt fortskridande inte helt uppenbart heller utan något pussel; det finns stunder där du får fundera ut hur du ska ta dig vidare.

I flera av Uncharted 4:s kapitel återspeglas friheten som ger dig möjlighet att ströva fritt omkring och utforska massiva, öppna miljöer. Till exempel en savann späckat med ruiner eller en ögrupp fylld med undervattensgrottsystem. Det som knyter dessa samman är biljakterna, kupperna och pusselfyllda tempel; sådant som du helt enkelt kan förvänta dig från ett Uncharted-spel. Det finns inget riktigt lika oförglömligt som situationerna från tidigare spel, ingenting närmar sig Uncharted 2:s tågvrak hängandes ut från en bergsida, men den övergripande stimuleringen i Uncharted 4 klarar sig mycket bättre än i de något ojämna föregångarna. Men det var inte löftet om större, farligare explosioner som gjorde att jag efter ett ganska långt uppehåll till slut tog mig igenom Uncharted 4:s kampanj. Det var bara en önskan om att Nathan Drake skulle bli klar med allting: dödandet, ljugandet, hänsynslösheten och den själviska jakten på lycka och framgång. Och den önskan var inte bara jag som projicerade mina känslor på en spelkaraktär - det är bågen som Drake och Uncharted 4 följde orubbligt.

Men även om Nathan Drake har bestämt sig för att sätt punkt och lägga sina redskap på hyllan så kände jag vid den tidpunkten jag nådde slutet på Uncharted 4: A Thief's End att jag ville fortsätta; utforska fler forntida gravar eller leta efter sedan länge försvunna guldgruvor med Drake och kompani. Och det är här jag känner mig splittrad; samtidigt i det ögonblicket kände jag också att det för stunden räckte på ett tag. Naughty Dog har svårt att sätta punkt för Uncharted 4. Inte mig emot givetvis, min speltid klockade in på runt 24 timmar när jag var färdig. Men när dem väl gör det känns det inte på nåt sätt billigt med hur de väljer att göra sorti med serien utan presenterar en stämningsfull, fullbordande final; inga dörrar lämnas öppna för en krass överraskande uppföljare - och det finns inget tvetydigt om upplösningen. Alla andra Uncharted-spel har, i varierande grad, ställt en fråga - "kan en tjuv vara bra?" - och summariskt gått vidare utan att ha vadslagit en gissning. I det kommande Uncharted: The Lost Legacy har rykten gjort gällande att Nathan skulle kunna dyka upp. Det får framtiden utvisa men just nu är jag otroligt nyfiken på nästa äventyr.

Medlemsrecensioner6
Samlat betyg: 8.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10