Nier Automata recension
Att kultspelet NieR från 2010 skulle få en uppföljare var en händelse som jag fann lika sannolik som utannonseringen av Shenmue 3 och Donald Trumps vinst i presidentvalet. Det visar sig dock att jag inte är någon Nostradamus och jag står nu, i mars 2017 med en kopia av NieR: Automata i handen, som är nästa kapitel i Yoko Taro's märkliga psyke.
Spelad på: ps4
Speltid : ca 50 timmar
Introduktion
Att kalla det ursprungliga Nier en inflytelserik speltitel för mig skulle vara en grov underdrift. Jag har tidigare strömmat med hyllningar gentemot Niers märkliga story-element och lekfulla attityd av traditionell speldesign. Dock kan jag som en otroligt inbiten fanboy av det ursprungliga Nier inte undvika det faktum att spelet inte var särskilt polerat. Det fanns en myriad av problem i hur spelets combat var utformat samt i spelets visuella aspekt (Det var rätt fult..).
Så när en uppföljare utannonserades som slog samman Yoko Taro med Platinum Games var jag minst sagt mycket intresserad och lycklig över hur en uppföljare skulle kunna förbättra Niers gameplay och grafik men samtidigt behålla och utveckla de aspekter som gjorde Nier så otroligt unikt. Och nu efter en extensiv speltid på 50 timmar kan jag konstatera att Nier Automata har förbättrats markant i nästan varje avseende.
Gameplay
Jag skulle kunna summera gameplay-partiet i nästan en mening "Detta är ett av Platinum Games mest välgjorda spel", och många spelare skulle omedelbart eliminera alla tvivel om att detta inte är ett köpvärt spel. Men den förklaringen skulle vara en otjänst mot Nier Automatas olika mekaniska beståndsdelar. Först och främst låt oss diskutera spelets combat. Spelkontrollen är vad man kan förvänta sig från Platinum Games, du har mycket väl kontrollerad karaktär i tredje-persons perspektiv som kan utföra kombinationer av attacker med fyra olika vapentyper: lätta svärd, tunga svärd, spjut och handvapen (tänk boxningshandskar i metall).. Kombinationerna i närstrid är visserligen inte lika djupgående som exempelvis Platinum Games föregående titel Bayonetta, men Nier Automata komplimenterar det med ett långdistans-vapen som kallas "pod". Med detta vapen kan du skjuta projektiler och utföra "pod - programs", som är detta spels motsvarighet till magi. Dessa pod programs kan användas i både offensiva och defensiva förhållanden, och har ett stort urval av förmågor så att spelaren kan skräddarsy sin spelstil.
Mycket inom Nier Automatas gameplay går att förändra för att passa spelarens behov, för det är trots allt ett action-rpg. Det går att levla, samla material för att uppgradera vapen och lägga till intressanta effekter i form av "chips". Istället för ett typiskt uppgraderingssystem av talent trees kan spelaren lägga in ett begränsat antal chips i sin databas. Dessa chips kan skifta till väldigt standardiserade +10% i hälsa till mer gameplay relaterade som en automatiskt insugning av objekt i din närhet. Det hjälper spelaren att konstruera sin egna spelstil och ta bort jobbiga element, du kan exempelvis ta bort saker från din HUD för att ge plats åt annat som du föredrar. Hela systemet känns dessutom mycket väl anpassat story-mässigt då du spelar som en Android som kan installera och byta ut data på egen vilja.
Nier automata bryter, likt sin föregångare konventionella mönster i tredje-persons actionspel genom sina märkliga perspektivskiften. Vare sig på fot eller när du befinner dig i din mech (Jupp det finns mechs), så kan kameran stundvis gå till ett 2d eller overhead perspektiv som förändrar din spelstil. Det är en spelmekanik som underlättar spelets pacing och ger utvecklarna chansen att utnyttja kameran på väldigt stilistiska vis. Striderna kan övergå till ett "shoot-em-up" format med bullet hell sekvenser, och trots att spelet är primärt fokuserat på att vara ett tredje-persons actionspel så är dessa perspektivskiften också välgjorda och kontrolleras smidigt. Dessa skiften kommer inte bara i form av kameraperspektiv, precis som i föregångaren kommer det vara delar av spelet som totalt ändrar spelstilen. Allt ifrån ett simplistiskt "hacking" mini-game till sekvenser där spelet är blir ett sorts "text-adventure". Ibland känns dessa moment lite abrupta och opassande, men i helhet tycker jag dem är implementerade mycket väl.
Nier Automata är likt originalet satt i en öppen värld, med typiska element du kan förvänta dig inom en standard "öppen världs-struktur". Du kan genomföra sido-uppdrag, uppgradera dina vapen och sälja material inom spelets byar som bidrar till att utveckla din karaktär. Jag fann rollspelssystemen implementerade intressanta, men kände även att det förvärrade en stor aspekt av spelet, nämligen svårigheten. Om du spelar som jag och genomför majoriteten av sido-uppdrag och noggrant väljer dina uppgraderingar kommer du finna att spelet kan bli alldeles för lätt. Det är väldigt få sekvenser i detta spel som jag kan kalla utmanande, till och med på "hard" som svårighetsgrad, och det är just på grund av hur lätt det är att "vinna" över systemen spelet ger dig. Det är lite av ett dubbeleggat svärd då jag verkligen inte vill att dessa funktioner tas bort, men samtidigt tror jag att bossarna hade varit mycket mer minnesvärda med en större utmaning.
Grafik/Design
Nier Automata är ett grafiskt välpolerat spel i många avseenden, men det finns tveklöst en stor bov som tar ifrån min förmåga av att till fullo njuta av det visuella, och det är omgivningarna. Att kalla omgivningen ful är dock en överdrift, utan min kritik ligger främst i hur "blek" världen känns. Livlösa städer, öknar och skogsområden med grumliga texturer och varierande toner av beige och grå är mycket prevalenta, och jag finner att det bidrog till min tristess av omgivningen snabbare än vad jag borde ha gjort. Argumentet om att det är ett medvetet stilistiskt val att konstruera dessa färglösa miljöer är inte helt utan merit. Det passar trots allt den dystopi som spelet befinner sig inom, men jag kan ändå inte undvika gångerna jag stannade upp och noggrant inspekterade texturer för att sedan jämföra dem med den äldre generationen av mjukvara. Kritiken mot omgivningen är dock ganska petig, eftersom resterande delar av spelets grafik/design är fantastiska. Karaktärsdesignen är unik, fienderna är till en början simplistiska men förekommer sedan i en myriad av intressanta former och bossdesignen är fullkomligt superb.
Effekterna av när du använder pod-programs samt animationerna är också en total visuell njutning, speciellt i kontrast till det originella Niers animationer. Kvalitén av spelets animationer förbättrar dessutom spelets combat. Jag kom slutligen till en punkt där jag kunde läsa av nästan varje fiendetyps attacker och hur jag skulle hantera dem. Detta beror delvis på den superba animationen som visuellt identifierar hur en fiende eller boss kommer attackera, och gör att spelaren visuellt memorerar dessa mönster inför framtida scenarion. Slutligen så vill jag även ge en liten hyllning till Nier Automatas välgjorda användning av färger. Trots att jag beskrev vissa omgivningar som bleka och livlösa, så finns det även lokationer som med smart användning av starka färger väcker ett tjusigt kontrast, alla spelare kommer exempelvis komma ihåg första gången dem såg "disney-land" omgivningen, och det är troligen beroende på hur väl det stack ut med sitt starka färgschema.
Story
Om det är något parti där det kommer ske en synbar dividering i åsikter så är det troligen i spelets story. Det är här Nier Automata är både briljant och faller platt. Men först bör jag ge en kort prolog till NieR Automatas story och sedan förklara vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nier Automata tar plats tusentals år efter det ursprungliga Nier, i denna dystopiska framtid har jorden invaderats av utomjordingar som skapat en armé av mekaniska livsformer. Mänskligheten drogs nästan till total utrotning och flydde till månen för att bygga sin egen armé av Androids för att återta jorden. Du spelar som androiden 2B, en kall och pragmatisk men samtidigt nyfiken karaktär som tillsammans med scout-androiden 9S undersöker de mekaniska livsformerna som uppvisat ett annorlunda beteende på sistone.
Jag faller personligen in i kategorin av personer som fullkomligt älskade storyn i Nier Automata för hur det utnyttjar sitt medium på ett sätt som väldigt få spel gör, men jag lämnades fortfarande i mörkret kring ett par väsentliga aspekter, så låt oss först gå igenom vad jag fann vara negativt samt vad jag tycker alla konsumenter bör veta innan de köper detta spel. Mitt första problem kretsar kring ett par av huvudkaraktärerna och deras motsägelsefulla etos. Jag kan tyvärr inte ge mig in på detaljer då detta skulle spoila mycket, men vad jag kan säga är att karaktärerna inte alltid känns konsekventa i deras handlingar och konversationer, och det förstörde mycket av inlevelsen och hur jag relaterade till dem. Ett annat klagomål jag har är gentemot själva dialogen. Jag finner en del av dialogen i huvudstoryn som väldigt krystad och alldeles för "anime". Det är nödvändigtvis inte alltid en dålig aspekt då det går väl ihop med karaktärsdesignen och världsdesignen, men det kan underminera de väldigt mörka och mogna undertonerna som spelet hanterar. Teman som religiös fanatism, existentialism och moraliska gråzoner får inte alltid den rätta behandlingen, och mycket av det skulle kunnat ha lindrats med bättre dialog och en mer realistisk ton hos röstskådespelarna. En sak som jag dock tycker detta spel gjorde fullständigt briljant var att använda spel-mediumet till fullo, det är partier av detta spel som komplett bryter mot traditionell story-struktur, och ju närmare slutet jag befann mig, desto mer bisarrt och abstrakt blev formatet. Dessa sekvenser när Nier Automata ifrågasätter gameplay och story strukturer är bland det mest minnesvärda jag upplevt i spel på åratal, och jag hyllar Platinum Games och Yoko Taro att de tog en sådan risk för spelet. Spelet ska även få beröm för hur det tacklar väldigt svåra ämnen, specifikt de som jag nämnde innan (Fanatism, existentialism, moral). Detta är en story som kretsar kring väldigt historiskt mänskliga problem, och spelet skildrar dessa teman med karaktärer som inte själva är mänskliga, vilket i sig gör storyn unik. Det är ett spel som under ytan har väldigt mycket filosofisk substans och lyckas på många sätt ställa frågor till spelaren som inte är lätta att svara på. Detta genomförs inte alltid felfritt, utan kan ibland hanteras lite för lättsamt. Jag skulle till exempel vilja att karaktärerna var mer reflexiva och mer öppna när dem inom spelet får hantera problem av sådan svårtolkad natur.
Jag känner även att det är väsentligt för varje recension att förklara Nier Automatas system angående multipla slut. Så vi säger att du är en den sortens spelare som kommer rusha igenom huvuduppdragen och undvika alla sidoaktiviteter, då ligger nog speltiden för det första slutet på cirka 9-10 timmar. Du kommer bemötas av en "helt okej" story med ett ganska underväldigande avslut, och definitivt fler frågor än svar. Nier Automata, följer dock det klassiska Yoko Taro systemet som innebär att du behöver klara spelet flertal gånger för att få den fulla upplevelsen av storyn. Jag vill dock belägga att det innebär inte att du spelar om spelet i samma struktur, utan för varje "Major ending"(A, B , C etc..) så ändras spelet inför nästa omspelning. Dessa förändringar är väldigt omfattande, både i storyn och vad som tilläggs i dess gameplay, så upplevelsen känns inte lik den första gången du spelar igenom Nier Automata. Jag är av åsikten att detta är en riktigt intressant och nytänkande aspekt av spel, och det ger liv till en sorts"rashomon effekt" för spelet, speciellt i den andra omgången av spelet, där du sitter i liknande situationer som den första, men tolkningen skiftar på grund av spelarens position. Jag förstår dock att detta inte är för alla, utan att en del individer kan klassa det som lat speldesign eller onödigt förvirrande struktur för att uppleva en story. Efter att jag fick alla primära slut skapade jag en mental tidslinje och försökte korrelera alla spelets händelser, vilket visade sig vara komplicerat och krävde ett par djupdyk i olika spelforum för att skapa min slutsats. I efterhand märkte jag ett par viktiga förklaringar som saknades för att till fullo förstå den fullständiga historien, men världen i sig är tillräckligt välutvecklad så att spelaren åtminstone kan spekulera kring dessa element som lämnades i mörkret. Vem vet, dessa frågor kanske kommer besvaras inom en uppföljare, eller inom ett annat medium, då Yoko Taro märkligt nog inte verkar ha något emot att avslöja delar av en story inom noveller eller manga som släpps vid ett senare datum..
Sammanfattningsvis så är jag otroligt nöjd över storyn trots hur invecklad den slutligen blir, formatet som används för att förmedla denna story är unikt och är något som enbart kunde genomförts i detta medium. Det är svårt att klara detta spel till fullo och inte sitta och grubbla över vad slutet verkligen innefattade. För vissa spelare kommer detta anses vara mer besvärligt än fascinerade, men om du är den typen av spelare som älskar att djupdyka i förvirrande tidslinjer och leta efter små hints som väcker större implikationer senare och brytningar av den fjärde väggen (Kojima-esque) så kan Nier Automatas story passa dig.
PS: Om du är nyfiken över storyn och spelets lore skulle rekommendera att göra en del sidouppdrag trots att många av dem har en repetitiv fetch-quest struktur. Sidouppdragen ger väldigt mycket story-relaterad information och besvarar ett antal frågor om spelets omvärld, du får även bra loot ifrån uppdragen, så som nya vapen, förmågor etc..
Ljud/musik
En återkommande synpunkt som många spelare av det ursprungliga Nier hade var att "spelet var meh, men musiken var otrolig". Och när det kommer till uppföljaren kan jag med gott samvete säga att uppföljaren levererar ett minst lika bra soundtrack och övergripande bättre ljuddesign. Musiken i Nier Automata är komponerad av Keiichi Okabe och Keigo Hoashi, som båda två arbetade på det originella Niers musik, som jag personligen klassar som ett av spelvärldens främsta soundtrack genom tiderna. I Nier Automata levereras ett mer dynamiskt och välproducerat soundtrack som utnyttjar vad som gjorde originalet så otroligt unikt. Den talangfulla Emi Evans gör sin återkomst som sångerska i flertal musikstycken och blir inte lika repetitiv att lyssna på som i det originella Nier. Detta är på grund av hur soundtracket introducerar nya vokalister som har unika sångröster som skiljer sig markant ifrån Evans. Det finns även en fokus på att göra så att nästan varje låt förekommer inom olika varianter, dem kan vara instrumentala, innehålla sång, enbart spelas på piano eller med en bombastisk orkester. Det gör att musiken kan dynamiskt manipuleras för att propert sätta tonen vid specifika scenarion så som bossar och dylikt. Så om du var i samma sits som jag och hade otroligt höga förväntningar över Nier Automatas soundtrack kan du sluta oroa dig, det är utmärkt.
När det kommer till ljuddesignen är jag i helhet mycket nöjd, alla vapnen och pod-programs har har en egen audiomässig identitet och jag kan lätt urskilja ljudet av när jag använder tunga svärd kontra lätta. Ljudeffekterna anpassar sig väl när du svingar ditt vapen i en enorm fabrik eller inom en trång kloak, och allt ackompanjeras mycket väl med det utmärkta soundtracket i bakgrunden. Jag är dock lite kluven angående rösterna, dem är inte under några omständigheter dåliga, men jag kan inte undgå att nämna hur huvudkaraktärernas röster kändes väldigt framtvingade. Det kändes ibland alltför melodramatiskt att höra karaktärer hojta utsträckta "Nooooooooo!" under traumatiska sekvenser. Detta är visserligen ett väldigt japanskt spel och sådana moment kommer onekligen förekomma, men Nier Automata lyckas ibland hantera rösterna på ett otroligt bra vis så kontrastet är alltför stort i min åsikt. Mina favoritmoment är när Nier Automata använder tystnad för att väcka emotionell respons. Det finns ett par tillfällen som är minst sagt traumatiska för huvudkaraktärerna och deras bästa reaktion är oftast när dem i total chock inte kan yttra ett ord.
Avslutande
Jag trodde inte i min vildaste fantasi att detta spel skulle existera, likväl hade jag aldrig trott att en uppföljare till Nier skulle få en sådan omsorg och polering. Detta är utan tvekan Yoko Taros främsta spel i hans karriär, och kommer hållas lika kärt i mitt minne som det originella Nier. All kritik jag hade gentemot originalet har åtgärdats till en mycket högre nivå än förväntat. Även de elementen som gjorde originalet så unikt, storystrukturen, musiken och de skiftande perspektiven är tillbaka och bättre än förut.
Sammanfattningsvis så vill jag göra något som jag aldrig riktigt kunde göra med det originella Nier, nämligen rekommendera det för andra. Jag tror att det fortfarande kommer ske en klyfta av åsikter så som med alla av Taros spel, men denna gång är spelets beståndsdelar så pass välutvecklade att jag tror att det finns något för varje gamer i Nier Automata. Vare sig det är dess utmärkta gameplay, det otroligt vackra soundtracket eller kanske den unika och bisarra storyn.