Mass Effect: Andromeda

Efter att ha satt punkt för framtiden i Vintergatan väljer Bioware Montreal att rikta fokuset mot vår granne Andromedagalaxen i Mass Effect Andromeda. Förhandssnacket lovade om ett stort fokus på utforskande, att gå tillbaka till vad fansen gillade med Mass Effect och vidare utveckla idéer som utelämnades i resten av trilogin. Hur håller sig seriens intåg i en ny galax och en ny konsolgeneration då?

Seriens nya huvudperson, Sara eller Scott Ryder, och jag vaknar upp efter över 600 år i kryosömn på Arc Hyperion, människornas skepp. Vilken vidrig nackspärr man får, som Anden i Aladdin skulle ha sagt. Besättningen runt omkring mig är lika morgontrötta som jag själv och börjar orienteras i vad som gäller nu och AI:n som bor i mitt huvud tack vare ett litet chip, när skeppet skakas och gravitationen släpper. Efter en kort simtur så återställer en besättningsmedlem systemet och sorgligt nog skadades min systers (valde att börja som Scott Ryder) stasispod under incidenten och skeppsläkarna måste lägga henne i koma jag kallas upp för ett möte med the Pathfinder, expeditionens ledare och passande nog min egen farsgubbe! Tydligen har autopiloten styrt oss rätt in i en taggbuskformad mängd mörk materia och vår nya planet verkar vara långt från det paradis som tidigare observationer utlovat. Farsan är inte alltför glad över situationen eller sonens lättsamma ton. Det här måste undersökas, så det är gear up och ner med skyttel till planetens yta för att söka svar. Lättare sagt än gjort när ett åskoväder sliter min skyttel och jag och min kamrat Liam får uppleva fritt fall utan fallskärm. Tur nog har vi en liten jetpack som bromsar fallet, men sann, enkel tradition i att skapa spänning så funkar den inte innan min AI kan laga den på vägen ner.

Väl på planeten så hinner vi inte ta många steg innan vi får first contact med galaxens urinvånare, något som går åt pipan direkt och deras sätt att hälsa på oss är att skjuta oss. Ett enkelt "god dag" hade ju räckt kan man tycka. I sökandet på den andra skytteln hinner vi också upptäcka ruiner av en avancerad civilisation, orelaterad till vår välkomstkommité. Deja vú hinner infinna sig innan jag möter upp med pappsen igen och vi pushar framåt genom fiendens linjer för att nå fram till ett torn som farsan finner av intresse. Den behändiga AI:n SAM analyserar, översätter och kan passande nog interagera med detta uråldriga, främmande datorsystem och kommer fram till att de här tornen kan återställa planetens miljö så att den blir beboelig igen. Och för oss människor också, hör och häpna! SAM missade en detalj dock och när jag och pappa Ryder står och njuter av utsikten så blir vi överkörda av ett moln med saniteringsgas och slungas iväg. Jag har oturen att landa med ansiktet först och min hjälms visir splittras i flertalet bitar (utan att skära upp min fagra nuna tur nog) och den giftiga luften börjar sakta fylla mina lungor, när Ryder Sr. väljer att ge mig sin hjälm och offrar sig själv för att rädda mig. Samtidigt börjar han överföra sin SAM till mig i en sekvens som visar att något inte står rätt till med överföringen och som får mig att undra ifall jag inte håller på att bli Tobey Maguires Spider-man på köpet.

När jag återfår medvetandet så får jag veta att genom att göra detta så har min far gjort mig till den nya Pathfinder och att SAM har etablerat sig så djupt i mig att det vore skadligt att avlägsna honom. Så jag och min Dues ex machina är nu bundna till varandra på en genetisk nivå.
Nästa anhalt innan spelet går drar igång på allvar är att finna the Nexus, hubben för alla Vintergatans raser. Deja vú infinner sig här också när det är designat mer eller mindre som vårt gamla trogna Citadel. Efter mycket expositionsdialog om hur allt mer eller mindre skitit sig, att folks ansikten är trötta av allt strul och det politiska läget mellan vad som borde varit allierade raser som rest hemifrån så ligger det på mig att uforska och finna nya hem åt oss på dessa planeter och bygga upp mitt team under denna resan.

Och detta teamet bjuder också på deja vú, då det en än gång består av två människor, en krigspitt till Krogan, en Turian som spelar efter sina egna regler och en Asari som forskar i galaxens gamla civilisation. Det enda fräscha tillskottet kommer i form av Jaal, en Angaran som är från denna delen av Andromedagalaxen som spelets story utspelar sig i. Det är synd att Bioware Montreal har valt att kopiera tidigare squads med mindre intressant versioner av vad som kommit tidigare och inte utveckla dem vidare. Det är inget större fel med dem i grunden, med det finns inte heller något som lyfter fram dem heller. Det mesta de gör är att fälla oneliners i tid och otid. Dessa ger ibland ett gott skratt och ibland bara irriterande.

Och Ryder i sin tur. Det finns en tydlig skillnad hur vi spelar Ryder jämfört med Shepard i trilogin. Detta kan sammanfattas som så att vi VAR Shepard, men här spelar vi SOM Ryder. Vad menar jag med det? Jo, i Shepard fanns det en tydlig skillnad i våra alternativ nät vi pratade med omgivningen. Gillade vi inte Udina så kunde uttrycka det och Shepard var förmedlaren av vår röst. Paragon och Renegade gav oss möjligheten att låta Shepard reflektera oss själva. Ryder har dock en utvald personlighet som vi får styra i hur hen agerar med omgivningen. Vilket inte längre är genom distinkta motsatser till varandra, utan mer ifall våra svar ska vara lättsamma, hjärtliga, logiska eller proffisionella. Men oftast är svaren lika varandra i grunden. Vilket är synd, för Ryder har inte riktigt den rika personligheten som behövs för ett sådant system. Det är först när vi måste göra riktiga val som vi får något inflytande i riktningen som storyn ska ta.

Som jag sagt flera gånger nu så lider Andromedas story av deja vú. Mycket av det vi redan sett i seriens repeteras ogenerat till den grad att det känns som en "Best of" platta med enbart covers av originallåtarna och med sångare som inte kan fånga nyansen i texten eller tonerna.
Det märks också att man tagit inspiration av Guardians of the Galaxy's lättsamma humor. Och helt ärligt så funkar det så där. När man i en scen får höra en bekant dialog från Star Wars funkar det, för det levereras på ett lagom sätt som inte drar uppmärksamhet till sig, men när Liam rätt ut kallar något för sitt "spidey-sense" så är det mer störande. Och så skär sig försöket till lättsamhet tonmässigt med tyngre ämnen som dyker upp sen i en förvånansvärt effektiv tvist.
Sedan lider storyn av vad som kallas för plot convinience, dvs att saker löser sig för enkelt enbart för handlingens skull och inget annat. Våra nya allierade i galaxen har inte haft några problem med att lära sig flytande engelska snabbt, SAM löser det mesta enkelt i en miljö som borde vara helt främmande för samtliga och Remnantteknologin gör vårt äventyr med att leta efter ett hem alltför enkelt. Vilket håller tillbaka konceptet med att resa till och utforska en främmande värld när allt inte är så främmande ändå. Allt gör att istället för att få en originell story att uppleva spelet i så har vi som sagt en retelling av Mass Effect 1 som inte lever upp till hur rik den storyn var.

Men om storyn är en bevikelse, hur är det då med spelbiten av spelet i sig då?
Jag har redan tagit upp dialoghjulet, men vill lägga till ett problem med det. I grunden som lagts tidigare så har hjulet presenterat en parafras av det vi vill säga, ett "go to hell" leder till en något längre utskällning dvs. Men här kan det vid vissa tillfällen vara som så att meningen pekar åt ett hål, men repliken i sig går åt motsatt håll. Så det du vill säga blir inte vad Ryder egentligen säger. Det händer inte alltför ofta, men är irriterande likväl.

Utöver det så levererar både skjutandet och förmågorna tillräckligt för att lyfta resten. Autocover-systemet går snabbt att vänja sig vid och jetpacken ger en möjligheten att snabbt ducka undan, nå höjder som annars inte går att nå och ger dig en chans att få ett övertag mot fienden. Krafterna ger dig en möjlighet att skräddarsy dina stridstaktiker nu när Montreal valt att låta oss fritt utveckla de förmågor vi vill ha med oss ut på stridsfältet. De gamla klasserna har nu blivit till något som vi belönas med efter hur vi väljer att lägga våra skillpoints, fyller jag mina biotics med points så belönas jag med en klassbonus lämplig för dessa. Striderna blir därför till vad jag vill ha dem och dyker det upp en våg med fiender så kan jag backa upp det med andra förmågor som jag valt att utveckla.

Utforskandet av planeterna har fått sig ett lyft från tidigare och världarna känns mer som världar än de kala planeter som man fick utforska under sidequests i Mass Effect 1, dock ifall man jämför dem med huvuduppdragsplaneterna från del 1 så känns de fattiga på innehåll och utfyllnaden av galaxens lore. Ofta finns det Angarans på planeter som vi besöker och vi får en grundläggande förklaring på varför de är där, men djupare går det aldrig. Så även om det kan vara vackert att glida runt i Nomaden, detta spelet uppgraderade MAKO, så känns de fattiga på historia och oftast är det Vintergatans raser som redan varit där och involverat sig. Som Elaaden, där Krogans etablerat en koloni och uppdragen där centrerar kring dem, snarare än att lära oss mer om den här delen av Andromeda.

Ett stort samtalsämne kring Mass Effect Andromeda har varit dess animationer och kopiösa mängder av buggar. Även om jag spelade igenom det efter den sista patchen släpptes så finns det dock flera tillfällen där det hade behövts putsas mer. Flera karaktärer har tillfällen då de, likt buktalar dockor, sitter stelt och stirrar när hakan är det enda som är i rörelse. Krogans har en tendens att stirra uppåt under samtal med dem och Ryder har haft tillfällen då han efterapar exorcisten och vrider huvudet väldigt många grader för mycket. Om det här var förbättringen så vågar jag inte tänka på hur buggigt det var när det släpptes.

Avslutningsvis så är Mass Effect Andromeda ett spel som på förhand verkade ha höga ambitioner, men som valde att play it safe och hålla sig till redan testade koncept. Andromeda lyfter aldrig storymässigt och detaljnivån är för låg för att leva upp till stämningen i Mass Effect trilogin. Även om gameplay är kul så förväntar vi oss med från Bioware och Mass Effect vid det här laget. Vilket gör det till ett otacksamt spel för Montrealstudion att debutera med och som ledde till att de fick läggas ner med bara ett spel i portfolion.