Hellblade: Senua's Sacrifice

Introduktion
Psykisk ohälsa har länge varit ett tabu ämne i spelmediumet, och det är inte konstigt varför. Det är ett komplicerat och känsligt ämne som kräver en enorm vördnad och kunskap för att utföras propert. Det är extra komplicerat inom ett interaktivt medium som spel där utvecklaren har mindre kontroll över spelarens personliga upplevelse. Tidigare titlar har försökt implementera aspekter av psykisk ohälsa men få spel kommer nära den intima och uppriktigt sagt skrämmande resa som Hellblade erbjuder

Hellblade: Senua's Sacrifice är Ninja Theorys mest ambitiösa titel hittills. Det är visserligen kortare och innehåller färre system än deras tidigare spel, men rent tematiskt har Hellblade ett otroligt starkt budskap som resonerade med mig och åberopade hur viktigt det är för spel att våga testa gränser. Hellblade är en psykologiskt snedvriden resa in i en karaktärs undermedvetna som totalt bryter konventionella narrativ. Blanda denna mentala resa med ett dugligt stridssystem och intressanta miljöbaserade pussel så har vi ett riktigt intressant och unikt spel i Hellblade: Senua's Sacrifice.

Spelad på: PS4
Speltid: cirka 7-9 timmar
Utvecklare: Ninja Theory

Gameplay
Ninja Theorys tidigare spel har främst varit någon form av tredje-persons actionspel, och till ytan är Hellblade det också, vad som skiljer Hellblade isär dock är dess pacing. Hellblade är ett mer långsamt och metodiskt spel som förlitar sig mer på sitt narrativ än hur avancerad dess gameplay är. Det ska dock beläggas att jag inte försöker underminera spelets gameplay, jag älskade personligen hur Hellblade kändes att spela.

De primära spelfunktionerna består utav navigering i en hyfsat linjär värld, tredjepersons combat samt pussel. Navigeringen kring världen är som sagt långsam men otroligt atmosfärisk tack vare protagonistens unika världsuppfattning orsakad av hennes sjukdom. När det kommer till combat så har ninja theory tagit ett par steg bakåt i jämförelse med deras tidigare spel DmC. Huvudkaraktären Senua försöker inte racka upp combo-poäng eller utföra "air-juggles". Istället så introduceras ett mer primitivt kontrollschema som innefattar lätta attacker, hårda attacker, sparkar samt block och parrering. Kameran är mer inzoomad på Senua under strider och det skapar ett isolerat perspektiv, det blir speciellt obehagligt när flertal fiender svärmar dig från alla möjliga håll. För att combat så simplistisk som denna ska fungera så krävs det att den känns riktigt bra, och i min mening spelas Hellblade utmärkt.

Alla slag har en otroligt tillfredsställande känsla av kollision, och dina slag lämnar synliga sår på dina fiender. Det är visuellt imponerande att se ett vertikalt hugg av ditt svärd sätta fäste i en fiende. Varje rörelse känns tung och betydelsefull, och trots att spelet är relativt enkelt så var mitt adrenalin på högvarv under intensiva strider med fiender och speciellt bossarna. Spelet innehåller inte ett stort antal boss-strider, men de få som erbjuds är alla fantastiska. Bossarna representerar gudar eller varelser från nordisk mytologi, så om den kulturen intresserar dig så finns det definitivt mycket att analysera ifrån Hellblades symbolik. Det finns dock kritik som jag måste nämna angående spelets combat, och det har att göra med repetition. Det är nämligen så att Hellblade fördjupar aldrig sin combat, de färdigheter du har under första striden är enbart de som kommer finnas under hela spelet. Det är visserligen en kortare upplevelse på cirka 8 timmar, men något nytt under spelet hade uppskattats. Jag önskade att ett ytterligare vapen hade introducerats som ett alternativ under strider. Det spelade ingen roll hur mycket jag njöt av spelets combat, det blev onekligen repetitivt och spelet erbjöd sällan på intressanta alternativ i strider.

Den andra stora komponenten i Hellblades gameplay är pussel. Jag brukar normalt inte uppskatta pussel i spel, men Ninja Theory konstruerade så pass intressanta miljöbaserade pussel så jag kände mig aldrig riktigt frustrerad. Den primära typen av pussel har att göra med runor, det är nämligen så att Senua's sjukdom får henne att konstant vilja hitta mönster i världen där det nödvändigtvis inte finns några, och jag tycker att det är imponerade med ett spel som väver ihop gameplay och story så smidigt. Hur dessa mönster implementerats i din omgivning är väldigt kreativt och fick mig att verkligen observera hela miljön för att finna korrekt symbol. Dessa runor kunde ta form inom skuggor, träd och andra objekt och det kunde ibland kännas överväldigande att leta i miljöer med dålig visibilitet. Men en stor majoritet av dessa pussel är väldigt lätta att lösa. Jag tror inte det fanns ett enda pussel som höll mig upptagen i mer än en kvart. Det finns andra typer av perspektivsbaserade pussel under spelets gång och de är minst lika kreativt utförda, men de utnyttjades alltför få gånger. Det är synd att Ninja Theory inte varierade kring de olika pussel-typerna mer frekvent.

Grafik / Design
Hellblade: Senua's Sacrifice är ett skrämmande vackert spel. Ninja Theory har alltid varit lite i fronten när det kommer till facial capturing i spelindustrin, och med Senua har de tagit det till en ny nivå. Jag spelar visserligen på en standard ps4 så min grafiska upplevelse är klart reducerad från en PC, men jag var trots det i total förundran över hur finslipad den här ödsliga, solitära världen och dess invånare var. Texturarbetet är generellt mycket bra, speciellt när det kommer till Senua samt bossarna, omgivningen är till stor del också välgjord med sin dolda färgpalett och tjusiga användning av ljusarbete. Det är en ganska stor variation på miljöer också, allt ifrån öppna fält till klaustrofobiska kolsvarta grottor under jorden. Allt detta bidrar till att skapa en dynamisk resa med väldigt visuellt minnesvärda sekvenser. Mitt enda hinder med grafiken var några smått irriterande grafiska pop-ins, annars så höll sig Hellblade stadig under hela resan.

Senua är en otroligt väl realiserad karaktär som stundvis kändes fotorealistisk vilket jag tycker bidrar till att empatisera hennes karaktär. Senua är en karaktär som ofta talar genom att enbart använda ansiktsuttryck, och det är där fotorealismen verkligen utnyttjar varenda lilla detalj för att förmedla hennes känslor. Det fanns definitivt tillfällen där Senua uttryckte starka känslor av sorg eller rädsla och hennes ansikte illustrerade dessa känslor i högsta grad. Jag tror personligen inte att grafisk kapacitet är den viktigaste beståndsdelen för att skapa en karaktär du kan känna sympati för, men i Senua's fall var det ett krav då hennes dialog inte var den primära metoden för att lära känna hennes karaktär.

Animationsarbetet är i helhet av högsta klass, och inte bara för Senua's ansiktsuttryck. En stor del av varför spelets combat kändes så tillfredsställande var på grund av animationerna. Vare sig du duckar, parerar en attack eller sparkar bort en sköld så ser det otroligt snyggt ut, och det bidrar till en bättre combat. Hellblade använde även fmv (full-motion video) på ett otroligt intressant vis. Vissa karaktärer som Senua interagerar med visas upp som en sorts spöklik skepnad, och inom skepnaden är det en riktigt skådespelare som talar till spelaren. Till en början trodde jag att det var en sinnessjukt välgjord karaktär men min hjärna kunde slutligen koppla att det var en verklig människa. Personligen så tycker jag det är otroligt snyggt och unikt, jag brukar inte finna fmv att vara en intressant aspekt men Ninja Theory har definitivt introducerat ett nytt perspektiv med deras egna metod.

Story
En stor anledning till varför jag verkligen respekterade detta spel har att göra med dess story. Det är nödvändigtvis inte bara på grund av dess tackling av ett kontroversiellt ämne, utan även metoden som användes för att förmedla storyn. Det här spelet är en intern resa i Senua's undermedvetna som inte involverar andra karaktärer, allt du upplever under spelet är Senua's uppfattning av verkligheten. Senua är en keltisk krigare som lider av grov psykos som förvränger den objektiva verkligheten omkring henne. Hennes sjukdom symboliseras som ett "mörker" eller en förbannelse, och stigmatiseringen som mörkret givit henne har fått henne att gå i exil och bege sig på ett sista uppdrag inom vikingarnas domän.

Redan från första minuten börjar du höra röster från höger och vänster som ivrigt viskar i ditt öra. Vissa fraser som rösterna förmedlar är fulla av rädsla, tveksamhet eller hat, medan vid andra tillfällen kan de rentav skratta åt dig för att du inte ser lösningen till ett pussel. Jag ska säga det rakt ut, detta är ett spel som aktivt försöker göra spelaren obekväm, och det tog en bra tid innan jag kunde fokusera utan att bli distraherad av rösterna. Men det är samtidigt viktigt att lyssna på rösterna då dem ibland berättar historier från Senua's förflutna. Historierna kan handla om allt ifrån bakgrunden till hennes sjukdom samt hennes få relationer hon tidigare byggt upp. Ibland är det inte rösterna som är den främsta formen av distraktion för Senua. Hennes psykos kan även framkalla visuella förvrängningar och göra det otroligt svårt för spelaren att fokusera. Under moment av hög stress kan Senua's verklighet fragmenteras som en bruten spegel och totalt vända färgspektrumet upp och ned. Detta är visserligen en effekt som perfekt symboliserar Senua's tillstånd propert, men det kunde bli otroligt påfrestande under vissa tillfällen, speciellt när det hände samtidigt som man försökte fly eller lösa ett pussel.

Jag tycker personligen att Senua är en otroligt viktig och framför allt unik karaktär inom spelsfären, och det finns ett par anledningar varför jag känner så. Normalt när en karaktär i ett spel utvecklas brukar det bero på karaktärens dialog eller handlingar. Om en karaktär utför en handling eller säger en viss sak brukar jag få en större förståelse och intresse för karaktärens motiv. Senua är så pass annorlunda i hennes karaktärsutveckling eftersom hennes historia och resa är helt uppbyggd på hennes interna känslor. Vi får inte uppleva vad Senua verkligen gör i denna värld, vi upplever vad Senua känner i denna värld. Jag har aldrig förr känt en så rå inblick i en spelkaraktärs rädslor, sorg och personliga demoner och det skapar en väldigt empatisk koppling mellan spelaren och Senua, åtminstone i mitt fall. Jag kände att Ninja Theory verkligen fullbordade konceptet med att skapa en karaktär som genomgått överväldigande trauma och vad det hade för efterhängande effekt för henne.

Under Senua's resa genom detta landskap hittar hon runor som berättar uråldriga historier om viking-mytologi. Dessa runor har icke placerats arbiträrt i världen utan har alltid någon metaforisk koppling till Senua's personliga upplevelser. Ibland varnar runorna för kommande händelser, vid andra stunder berättar runorna historier som drar paralleller med Senua's egna liv. Jag fann runorna att vara ett bra komplement till den centrala storyn då det ibland kunde kännas överväldigande med de interna rösterna som den enda formen av kommunikation. Senua interagerar även kort med bossarna, som alla är representerade som nordiska gudar eller varelser. Varje boss verkar manifesteras utifrån något från Senua's förflutna och det gör att striderna känns som en fysisk konfrontation med hennes djupaste rädslor.

Ljud / Musik
Musiken får definitivt ett mixat resultat av mig. Det existerar ett fåtal stycken som verkligen resonerade starkt med mig och passade scenen som målades upp perfekt. Sedan finns det låtar som credits musiken som fick mig att undra vad Ninja Theory tänkte (Seriöst lyssna på credits låten så kommer ni att förstå). Musiken som jag faktiskt verkligen uppskattade var för det mesta kortvarig eller användes enbart vid ett par tillfällen under spelet. Jag älskade den dånande vikinga-kören under strid samt den stillsamma gitarren under en av Senua's återblickar, jag hade hoppats på att resterande musik höll samma tema och kvalité genom hela spelet, men tyvärr blir det alltför osammanhängande och slutligen lätt bortglömt.

Ljuddesignen i Hellblade är dock allt annat än osammanhängande. Man märker att Ninja Theory har minutiöst finslipar varje detalj för att leverera denna otroliga audiodesign. Först och främst så vill jag prata om hur briljant de interna rösterna implementerades. Ninja Theory använde sig av "binaural" ljuddesign för att verkligen få spelaren att känna sig isolerad i sitt egna huvud. Rösterna uppfattas alltså från öra till öra, och med ett par dugliga hörlurar känns det ofta att röstskådespelarna står millimeter ifrån dig och viskar i ditt öra. Toppa av detta med att röstskådespeleriet från Senua och alla hennes interna röster är i helhet mycket bra utförda så har du en audio-upplevelse som inte liknar något annat jag upplevt förr. När det kommer till resterande ljuddesign så håller Hellblade måttet igenom hela resan. Vare sig det är under strid eller under en kaotisk flykt från en brand så låter Hellblade alltid bra. Mina favoritmoment var definitivt när de lekte med ljuddynamiken ordentligt, exempelvis när jag passerade genom ett trångt och klaustrofobiskt grottsystem i total tystnad från att sedan bli jagad i sedd grotta.

Avslutande
Inom Hellblades meny finns ett alternativ där du kan genom ett klipp se hur Ninja Theory utvecklade spelet. Produktionen åberopar hur stor fokus teamet hade på att uppvisa en rättvis och respektfull bild av mental psykos. De tillkallade professorer inom psykologi och även individer som fallit offer för psykosens effekter. Hela videoklippet tyder på hur unika Ninja Theory är som utvecklare. För många utvecklare handlar speldesign om att leverera de bästa och mest innovativa funktionerna, eller skapa en myriad av system för att tillfredsställa så många spelare som möjligt, men Ninja Theory's mål var enbart att skapa en unik upplevelse inom en relativt outforskad genre.

Detta är ett spel som man kan avsluta och definitivt säga inte liknar någonting annat när det kommer till karaktärsutveckling och narrativ för spel. Jag kategoriserar Hellblade som en väsentlig upplevelse för alla spelare intresserade av psykologiskt komplexa spel. Det är visserligen ett spel som erbjuder ganska rudimentära spelfunktioner och det kommer troligen inte imponera hos gameplay-orienterade individer. Men för er som älskar spel som är hängivna till sitt koncept så kommer ni finna Hellblade att vara en extraordinär upplevelse.