Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Pokémon: Let’s Go Pikachu/Let's Go Eevee

Det går inte att blunda för nostalgichocken. Omedelbart när jag startar Pokémon: Let's Go Pikachu dras jag tillbaka till när jag som 7- åring för första gången startade upp Pokémon FireRed på min födelsedag. Jag minns hur vilsen jag först var i världen och hur svårt det faktiskt var på denna tiden då jag inte ens kunde läsa ett uns engelska mer än "no" och "yes". Det är troligtvis mitt mest spelade spel genom tiderna samt ett av mina starkaste spelminnen. Det är spelet i den numer över 20 år långa spelserien som naglade fast mig i den värld som kallas för Pokémon.

Det har hänt mycket sedan dess. Pokémonkonceptet var dock tämligen robust redan från Red och Blue. Dragningskraften till att fånga, träna, byta och till slut strida med sina fickmonster var märkligt stor redan då. Det som har hänt är att GameFreak har adderat små men ack så viktiga detaljer genom årens otaliga iterationer. Speldjupet är, för den som är villig att lägga ner tid och inte så lite huvudbry, mycket djupt. Dessutom är det kanske de bärbara spelens absolut största spelserie. En spelserie som ofta får kritik för att stå still och där jag villigt kan hålla med om att story och spelvärld definitivt borde ha utvecklats vid det här laget. Däremot har spelsystemet förfinats och putsats till så mycket att det inte ens är nära det Pokémon FireRed som jag startade med.

Och det är är vi finner Pokémon Lets Go. Det är enkelt beskrivet en tillbakagång till när TV - spel var mindre komplicerat. Istället för de numer över 700 olika fickmonstrena så är det originalets 151 vi här får träffa på och resa land och rike runt med. I princip är det en rak plankning av Pokémon Yellow (ni vet, det som släpptes efter Red och Blue) uppblandat med mobilspelet Pokémon Go. Det är spelets största förtjänst, men också dess största problem.

Istället för att gå runt i grottor och högt gräs för att på måfå träffa på pokémons att slåss mot, så ser jag nu direkt i spelvärlden vilka monster det går att möta. Alltså inga mer ofrivilliga Zubats eller Rattatas som stör husfriden. Istället går det i lugn och ro att sikta in sig på det jag vill fånga, och ju mer jag fångar av samma sort, desto större blir chansen att dess egenskaper är starkare. Själva fångstmekaniken är direkt från Pokémon Go. Jag slåss alltså inte längre mot vilda Pokémon med mina egna, utan det är enbart fokus på att fånga dem. Något jag till en början inte alls var bekväm med. Dels så måste min joy- con föras i en kaströrelse, dels så fungerar just nämnda rörelse väldigt olika beroende på var på skärmen som mitt offer står. Rakt fram är absolut inga problem, men så fort de börjar röra sig i sidled så kastar jag än hit, än dit men aldrig på det förbannade monstret. Detta elimineras så fort jag spelar handhållet då det istället är gyron som används. En enormt mycket bättre lösning.

Den traditionella grindingen har alltså ersatts, men för den skull behövs det inte oroas för att striderna skulle lysa med sin frånvaro. De finns här, och i ett makalöst överflöd. Ett makalöst överflöd av sämsta kvalitet ska tilläggas. Nu är detta något som spelserien i vanliga fall dras med, men det går inte att blunda för att utmaningen är sliskigt låg. Förutom vid några enstaka tillfällen. Då skruvas temperaturnivån upp med flera hundra grader och när kallsvetten väl rinner i pannan för att ett oförsiktigt val kan leda till en förlorad strid så skiner Pokémon Let's Go Pikachu. Då är det precis som jag minns mitt 7- åriga jag, kämpandes febrilt för att långsamt bli bättre - och så småningom bli allra bäst.

Förvisso går det att förstå att spelet är enklare då dess största syfte är att föra samman den traditionella Pokémonpubliken med publiken från succén Pokémon Go. Och jag har faktiskt inga problem med detta. Pokémon Let's Go blir istället ett avkopplande avbrott i vardagen som i princip går på räls. Det är enkelt, men jag ser faktiskt inte det som en nackdel här. För de som är nya till den traditionella spelserien fungerar det utmärkt som ett introducerande kapitel medan det för veteraner som mig är en underhållande nostalgibagatell.

Det som stjäl showen för egen del är spelets soundtrack. Spelets melodier är i det närmaste ikoniska och att får höra dem uppdaterade med dagens standard är som ljuv musik (jag kom faktiskt inte på en bättre liknelse) för mina öron. Kantoregionen i övrigt har aldrig sett bättre ut, oavsett om det är bärbart eller stationärt genom TV:n som hägrar. Världens landmärken, städer och byar är precis som jag minns dem, fast ännu bättre. Det är snyggt, färgglatt, genomarbetat, flyter bra och har ruskigt snabba laddningstider. Precis som det var en gång i tiden.

Sammanfattningsvis så är Pokémon Let's Go ett väldigt trevligt spel. Där finns något för alla att hämta, gammal som ung, erfaren som helt ny till serien. Att försöka fånga dem allihop är fortfarande vanebildande av någon anledning. Och är det något jag uppskattar så är det spelets avkopplande inställning till detta. Fångstmekaniken hade kunnat poleras ytterligare och jag kan förstå om vissa ryggar tillbaka för den lätta svårighetsgraden samt tillbakagången till ett enklare spelsystem. För egen del så har jag överseende med detta och jag kan rekommendera Pokémon Let's Go till alla som har någon form av relation till spelserien.

Spelet må vara en nostalgibagatell för mig, men det är en jäkligt underhållande sådan.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10