
Man kan säga mycket om 3D Realms men inte att de snabba i svängarna, Duke Nukem Forever skulle jag snarare vilja döpa om till Duke Nukem Never eftersom spelet varit under produktion i snart över tio år. Prey är inte mycket bättre det och har också varit under produktion i sisådär tolv år innan det nu tack vare Human Head Studios äntligen landat på våra spelhyllor. Lika fräscht som gammal getost kan tyckas men som en vis man sa en gång i tiden så ska man inte döma en hund efter håren och tur är väl det för min tjurskallighet visar sig senare vara som vatten under bron när jag äntligen satt mig med spelet. Visst Prey har sina skavanker men visar sig på det hela taget vara en riktigt fet actionupplevelse till min positiva överraskning.
Spelet tar vid på en ursjaskig bar mitt i ett indianreservat i USA där våran huvudperson råkar befinna sig. Där grämer sig Tommy, som han heter, över sitt liv framför en spegel på den sunkigaste toalett jag någonsin sett sedan Condemned. Som tur är bär det snabbt av därifrån och jag kutar vidare och stöter på Tommys farfar som mumlar något om att ödet kommer vila på mina axlar denna kväll och att jag kommer vara i behov av hans hjälp. Tommy schasar iväg gamlingen och avfärdar allt som skitsnack. Väl inne i själva baren träffar man på målet för Tommys kärlek, nämligen Jen, som också ska visa sig vara anledningen till att våran huvudperson gör sin resa. Verkligen originellt, men ärligt talat spelar man inte sådana här spel för den omfattande, gripande och välskrivna storyn. Nej då har man kommit väldigt väldigt fel. Prey är till för de som älskar hjärndöd action när den är som bäst, förvänta er inget mer för då kommer ni bli besvikna.
En rolig liten detalj med spelet är att man kan pilla på massa saker i sin omgivning, detta märkte jag av redan i baren och följderna blev att jag fastade vid arkadautomaterna och jukeboxen (Judas Priest liksom) en stund innan det faktiskt bar av på spelets huvudäventyr. Lite synd är dock att detta inte utnyttjas mer för det är ack så roligt att spola i toaletter eller släcka och tända ljus. När både farfar och Jen väl blivit introducerade och haft en liten dialog slängs man in i spelet, utomjordingar kommer och för bort dem båda tillsammans med Tommy till den ursköna slängan Don't Fear The Reaper med Blue Oyster Cult, känsla säger jag bara och smilbanden går ur led. Men Tommys vistelse som fången på det utomjordiska skeppet visar sig vara kort, och genom en rad händelser är han fri. Dock har inte hans farfar eller flickvän Jen den turen och det blir då upp till spelaren att leta upp dem och förhoppningsvis rädda dem båda och i samma veva försöka förhindra att jorden blir mos.
När jag väl navigerat mig runt de första hallarna i rymdskeppet märker jag att dessa utomjordingar måste anlita en inredningsarkitekt omgående för jösses vad sunkigt det är, äckel pryder både väggar och tak. Låt mig måla en bild åt er, köttklumpar som rapar hänger på både väggar och tak, det squishar när man går och blodet sprutar så mycket att det skulle få vilken skräckfilmsfantast som helst att rodna. Vissa gånger skulle man till och med kunna få för sig att man spelar Silent Hill i first person, om det är något bra eller dåligt, ja det är upp till er. Fienderna som huserar i det utomjordiska skeppet går att finna överallt och de kommer alltid i numerärt överläge, så det gäller att vara både kvick på avtryckaren och taktisk på samma gång. Rusar man bara fram som en ilsken tjur med sin minigun kan man klara sig en stund men knappast i längden då motståndet stundom är riktigt ursinnigt. Något som jag gladde mig åt något riktigt rejält när jag lirade var att man aldrig behöver ladda om sina vapen, aldrig! Det är praktiskt taget bara pumpa på tills amonutionen är slut. Hur många gånger tvingas man inte se ladda om animationen i andra fps-lir egentligen? Det var faktiskt riktigt skönt att slippa den, kan ses som en liten sak men i det stora hela bidrar det till mer röj då man inte behöver stanna och ladda om utan i stället bara kan stå och pumpa bly tills amonutionen sinar. Känslan att styra Tommy genom dessa groteska gångar fullproppade med äckelfiender går hur bra som helst trots att jag stenhårt står fast vid att fps gör sig som bäst på PC, men nästan varje skott sitter där det ska och det är inga problem att sikta eller springa dit man ska.
Någonting som verkligen skiljer Prey från mängden av andra fps-lir är dess unika pussel. Senare i spelet kan man genom att trycka på en knapp få gravitationen att ändras totalt och golv blir tak och tvärt om, något som verkligen får vissa strider att bli riktigt intressanta då fienderna kan komma från alla håll och vinklar så det gäller att hela tiden vara alert. Det är ibland nödvändigt att snurra på gravitationen på detta vis för att kunna avancera och ibland känner man sig faktiskt ganska klipsk när man väl lyckats komma vidare. Så det är inte bara hjärndött springa och skjuta alltså. En annan nyhet kommer en liten bit in i spelet när våran kära indiankrigare Tommy kolar vippen. Men det visar sig vara långt från slutet och i andevärlden som väntar får våran kära huvudperson träffa sin farfar som lär honom den unika förmågan att kunna dela på sin kropp och vandra omkring i andlig form. Detta visar sig vara ytterst hjälpsamt då Tommys andeform kan ta sig till ställen man annars inte skulle kunna ta sig till. Något som bidrar ännu mer till pusseldimensionen och gör gameplayet mer intressant. När man väl har andeformen får Tommy två livmätare, en för sin normala form och en för sin andeform och de fylls på med separata medel. Något som också följer med hela dö grejen är en hök som ibland visar vart man ska, hjälper en med pussel eller distraherar fiender, något som senare visar sig vara ruggigt händigt.
Svårighetsgraden i spelet ligger på en jämn kurva och allt eftersom man själv blir duktigare och får bättre vapen så höjs nivån på fienderna, man fastnar alltså aldrig för att fienderna är för svåra eftersom man hela tiden blir bättre. Pusslen kan emellanåt få en att stanna upp en längre stund men är långt ifrån omöjliga, det gäller bara att verkligen fundera och vara vaksam på sin omgivning så löser man problemet. En sak som däremot drar ner svårighetsgraden något enormt är att man praktiskt taget inte kan dö. När din livmätare väl är slut skickas du tillbaka till andevärlden och får där i form av Tommys andeform pricka fåglar som flyger omkring för att få tillbaka liv, och av vad jag märkte kan detta göras hur många gånger som helst. Så inge game over där alltså för när nog många pippifåglar väl är prickade skickas man tillbaka till där man dog.
Grafiken är faktiskt ibland riktigt bländande snygg med alla coola effekter och stundtals imponerande omgivningar, men det är på det hela taget väldigt svårt att bli imponerad när det mesta i Preys miljö är dränkt i köttfärs. Trots att spelet rullar på en upphottad Doom-motor skär det ibland i ögonen, framförallt gällande karaktärsdesignen som lämnar en hel del över att önska och Tommy själv är inte direkt den mest intressanta huvudperson jag sett, snarare tvärt om. Röstskådespeleriet är för det mesta ganska pinsamt och Tommy låter allt som oftast förstoppad. Musiken däremot är riktigt stämningsfull och som jag nämnde tidigare är både Blue Oyster Cult och Judas Priest med. Musiken som är komponerad till själva spelet är gjord av samma kompositör som gjorde musiken till toppspelet Oblivion, så nog blir det mäktiga dängor till aliensmiskandet alltid.
Allt som allt tycker jag faktiskt om Prey, det kommer med nya fräscha idéer till fps-genren, härlig musik och riktigt roligt gameplay. Men något fattas för att jag ska vilja ge spelet det där riktigt höga betyget. Grafiken kunde ha gjorts riktigt mycket snyggare, svårighetsgraden kunde ha höjts och bättre multiplayerfunktioner kunde ha implementerats. Men alla ni som diggade Doom kommer nog utan tvekan att gilla Prey. Så om du är beredd att lira en fet actionupplevelse till 360 med smärre skönhetsmissar, ja då har du kommit riktigt rätt.