Middle-earth: Shadow of Mordor

Spelad version PS4/PAL

Släpp loss kraften hos vålnaden. Böj Mordor efter din vilja. En episk saga om hämnd & försoning.

Det verkade ju så lovande. En öppen sandlåda i Tolkiens magiska fantasivärld, Midgård, där man fick springa runt och döda orker i ett äventyr som hyllades högre än vad Tolkien-spel någonsin blivit tidigare, vare sig film- eller bokbaserade. Tyvärr kan jag inte helt stämma upp i kören, då jag tycker det faller på några viktiga punkter, men visst är Shadow of Mordor bättre än de filmlicenserade PS2-spelen från EA jag genomled för sisådär en 16 år sedan. För det är en fantastisk, underbar värld som målas upp, även om det endast skrapas lätt på ytan av det djup av olika raser, platser och historisk mytologi som Tolkien en gång skapade. Och däri ligger en av svagheterna.

Du spelar som Talion, en jägare från Gondor som är ute efter att hämnas sin familj. När han blir dödad ganska omgående i spelet knyts hans själ ihop med alven Celebrimbors ande och tillsammans kan de slåss med svärd, pilbåge och dolk. Det hela utmynnar i att du kan ta dig an uppdragen med hjälp av närstrid, distansskjutande eller smygande. Det är ofta ganska uppenbart vad som krävs i varje situation, men jag gillade smygelementet vilket jag tycker Monolith har gjort väldigt intuitivt.
Det är en hämndhistoria i grunden, men jag tycker det är synd att man inte blandar in fler kända personer från böckerna. Gollum dyker upp i några uppdrag men annars är den bästa bekantskapen en rolig dvärg vid namn Torvin, som hjälper dig att jaga. Bristen på minnesvärda möten & berättelser är hela tiden påtaglig när Talion vandrar runt i Mordor och massmördar orcer.

Ryktet säger att Monolith först utvecklade spelet som en öppen sandlådevärld för Batman, inspirerade över hur väl Rocksteady hade lyckats med Arkham-spelen, men när man presenterade projektet för Warner Bros. så ändrades konceptet till Tolkien och Midgård istället. Och kanske därför det är så mörkt. Särskilt första kartan är så brungrå att det nästan blir löjligt, då är andra. senare kartan betydligt trevligare med sin grönska.
På inrådan från Peter Jackson så utspelas historien dessutom under de 60 år som förflyter mellan The Hobbit & The Lord of the Rings. Jag vet inte om det var det smartaste rådet att följa, då det inte är så många stora händelser som sker under denna uppbyggnadsperiod, men i kulisserna lurar Sauron samt en viss vit trollkarl. Spelet vann en del priser 2014, bland annat i design & animation och visst är det läckert gjort, men tråkigt i mitt tycke.

Även ljudet vann en del pris och det är mycket bättre än det grafiska, anser jag. Musiken är filmisk, ljudeffekterna fina & ibland kommer ljudet ur handkontrollens lilla högtalare. Även röstskådespelarna fick pris, speciellt Troy Baker som Talion uppmärksammades. Tonsättarna Garry Schyman & Nathan Grigg använder en del roliga, udda instrument, såsom waterphone & fjädertrummor, men det blir aldrig nåt som sätter sig på hjärnan. Nu är jag kanske avtrubbad efter all Assassin's Creed-musik, men ändå...
Det är likadant med röstskådespeleriet. Det är absolut inget fel, det är bara det att Troy Baker har gjort många starkare porträtt, (t ex Last of Us, BioShock Infinite) och även fast halva Futurama-gänget är med, är det inget jag märker förrän jag läser rollistan när den rullar förbi. Både Phil LaMarr & John DiMaggio, ja även Nolan North är med i spelet, något som helt undgår mig. Känslan är att man har missat all denna kompetens redan i manusstadiet.

Om Monolith nu tittade på Batman & Rocksteady, så kan man misstänka att spelkontrollen också kopierades. Jajamän, när det gäller stridssystemet så har man verkligen inspirerats av denna titel. Du bygger upp slagserier vilket öppnar upp för kraftfulla avslut, avrättningar eller brännmärkning. Men utvecklarna har även sneglat på andra spel, man smyger omkring och avrättar som lönnmördarna i Assassin's Creed, du skjuter pilbåge likt Lara i nya Tomb Raider och rider på monster som nån sorts förvrängd Red Dead Redemption.
Det roliga är att denna mix av stilar & lån fungerar i slutänden. Inte så att helheten blir större än delarna, men det är iallafall kul att utföra alla delmoment, även om det är ganska tydligt vad som är tänkt i varje uppdrag.
Det finns några rollspelsliknande delar i vapenuppbyggnad samt ett någorlunda underhållande fiendesystem, likt ett brädspel där orker blir befordrade efter att de dödat dig, du får hämnas och tids nog kan du börja hetsa kaptener mot varandra samt starta upplopp.

Hållbarheten är väldigt hög, precis som med många öppna världar finns det mängder av saker att göra & samla, vilket tilltalar samlaren i mig. Ungefär 40 timmar höll jag på med huvudspelet, och sedan finns det ett par expansioner som jag lade ytterligare ca 5-6 timmar på, per styck. Den enda invändningen jag har är att om du tycker uppdrag i sådana här spel lätt blir repetativa, så är det ännu mer så i det här spelet än i t ex Assassin's Creed eller GTA. Till och med jag blev uttråkad efter ett tag och då har jag en rätt hög acceptans-tröskel när det gäller sådant.
Om du dessutom gillar att försöka spela schack med olika ork-kaptener & krigsherrar kan du finna ännu mer speltid, något som jag inte hade lust med.

Sammanfattningsvis: Middle-earth: Shadow of Mordor är en mycket kompetent öppen sandlåda och det hittills bästa Sagan om Ringen-spel jag har fått nöjet att spela. Tyvärr har man alltför mycket sneglat & kopierat Rocksteadys Batman-serie, både när det gäller mörker samt smyg- & stridssystem, men karaktärer och story håller inte samma klass. Det hade troligtvis passat bättre med Läderlappens skurkgalleri, än med generiska ork-kaptener & krigsherrar. Monolith slarvar liksom bort Tolkiens fina värld, dess rika historia & varierande varelser genom ett lövtunt manus, tjatiga uppdrag och outnyttjade röstskådespelarresurser. Detta hade annars kunnat bli en fantasy-pärla.